CENSUR GENOM BOKTRYCKARNE. Det är ännu icke glömdt, att de, som förde vederbörandes talan i det ryktbara Straussisk:z målet, försökte en sådan tolkning af tryckfrihetslagen, att namnsedeln icke skulle skydda bokfryckarn. I den polemik, hvartill nämnde orimliga försök gaf anledning, fäste vi uppmärksamheten derpå, att en dylik tolkning skulle helt och hållet öfverändakasta tryckfribeten och införa den strängaste af all censur, nämligen bok: tryekarns, emedan denne, som skulle ansvars för allt hvad hos honom trycktes, men ickt kunde ega tid cch förmåga att genomgå och bedöma en så stor och olikartad mängd arbe: ten, nödvändigt måste rent af förkasta en del a! dem, och vid tryckningen af de andra fästa del vilkor, att han finge utstryka allt sådant, föl hvilket han icke ville ansvara; alla medborgare: rättighet att utgifva arbeten, skulle då öfvergi till några dussin boktryckare, hvilka åter komm4 i ett ovilkorligt beroende af styrelsen, emedar en person, som borde ansvara för så många ar tiklar en officin förmår trycka, stulle blifva et lätt rof för åklagaremakten, Då bessgde reflc xioner nedskrefvos, föreställde man sig icke, at de så snart skulle illustreras med cxempel fri: ett annat land. Detta har likväl nyligen inträf fat i Frankrike, hvarest, på sätt redan i dett: blad är berättadt, en boktryckare, Proux, blilvi anklagad och fälld för en artikel i tidningen tt Kode, med hvilken han ej hade vidare att skaffa än att den trycktes hos horom. Förforandet Frankrike och bos 093 är dock väsendtligen skilj aktigt deruti, att då man här gick bröstgänge tillväga med en tolkning, som stod i rak stri med alla stadgar itlryckfrihetslagen, så hade ma; deremot i Frankrike att stödja sig vid en för ordning från restaurationens tid, hvilken, son man vet, icke gynnade yttranderätten. Följde blef imedlertid den naturliga, att Ir Prou gjorde sig till censor öfver de artiklar, som in