CENSUR GENOM BOKTRYCKARNE.
Det är ännu icke glömdt, att de, som förde
vederbörandes talan i det ryktbara Straussisk:z
målet, försökte en sådan tolkning af tryckfri-
hetslagen, att namnsedeln icke skulle skydda
bokfryckarn. I den polemik, hvartill nämnde
orimliga försök gaf anledning, fäste vi uppmärk-
samheten derpå, att en dylik tolkning skulle helt
och hållet öfverändakasta tryckfribeten och in-
föra den strängaste af all censur, nämligen bok:
tryekarns, emedan denne, som skulle ansvars
för allt hvad hos honom trycktes, men ickt
kunde ega tid cch förmåga att genomgå och
bedöma en så stor och olikartad mängd arbe:
ten, nödvändigt måste rent af förkasta en del a!
dem, och vid tryckningen af de andra fästa del
vilkor, att han finge utstryka allt sådant, föl
hvilket han icke ville ansvara; alla medborgare:
rättighet att utgifva arbeten, skulle då öfvergi
till några dussin boktryckare, hvilka åter komm4
i ett ovilkorligt beroende af styrelsen, emedar
en person, som borde ansvara för så många ar
tiklar en officin förmår trycka, stulle blifva et
lätt rof för åklagaremakten, Då bessgde reflc
xioner nedskrefvos, föreställde man sig icke, at
de så snart skulle illustreras med cxempel fri:
ett annat land. Detta har likväl nyligen inträf
fat i Frankrike, hvarest, på sätt redan i dett:
blad är berättadt, en boktryckare, Proux, blilvi
anklagad och fälld för en artikel i tidningen tt
Kode, med hvilken han ej hade vidare att skaffa
än att den trycktes hos horom. Förforandet
Frankrike och bos 093 är dock väsendtligen skilj
aktigt deruti, att då man här gick bröstgänge
tillväga med en tolkning, som stod i rak stri
med alla stadgar itlryckfrihetslagen, så hade ma;
deremot i Frankrike att stödja sig vid en för
ordning från restaurationens tid, hvilken, son
man vet, icke gynnade yttranderätten. Följde
blef imedlertid den naturliga, att Ir Prou
gjorde sig till censor öfver de artiklar, som in