som medförde den 1yckliga följden att samhälls-
ordningen kunnat bestå under alla de gräsliga
subversions-försök, hvartill ett femtioårigt revo-
lutions-tillstånd samlat elementerna. Men med
vägande-rätten följde dock ett annat ondt: jor-
;dens oändliga delbarhet, hvilken i detta land
går så långt att, sedan ingen acre mer återstår
satt klyfva, delar man till slut det enda återstå-
ende kastanieträdet mellan de sista arfvingarne.
d
-
vOm i England jordegendomens agglomeration.
putgör hufvudgrunden för dess närvarande sam-j
phällsvådor, så har man i Frankrike gått till den
motsatta yiterligheien, som just måste alstra det
vonda, — proletarismen, hvilket en försigtigare
lagstiftning annars kunnat förekomme. Eburu
alltså Franska jorden nu är vida bättre odlad är
förr, och försörjer ctt flerfaldigt större antal
menniskor, så är det dock ganska tveksamt at:
afgöra, om dessa åboer nu, å utkomstens väg-
sar, befinna sig i ett bättre läge än för 350 år
,:edan. Jir skriften: Om Sällheten af Ministe-
rialstyrels: sid, 22, Gå
Här har man hisiori sådan den inprentas
i Biets lärjungar.Z I sjelfva verket hänger saker
så ihop, att Bönrderne i Frankrike, före revoiu-
tionen, voro på Adelns och Presternas gods
fullkomligt liegna,iungelär lika betigenhet som
de för närvarande äro i Ryssland, Huruvida
de förnedrande slafviska servituterne redan långt
före Revolutionen icke utkräfdes af Adeln, kan
säkrast slutas deraf, att ännu den 44 Augusti
41764 (så:edes bioti 23 år före revolutionen) en
dom fälldes, hvarigenom ea adelsman förklara-
des berättigad till qvariåteuskapen efter en qvinn:,
som öfver 20 år varit bosatt och gift i Lyon, på
den grund, att denza qvinna var dotter af en
bonde på Adelsmannens gods och derföre, under
hela sin lifstid, fade förblifvit hans lifegna slat
(serve). Detta kallades droit de poursuite, och
upphäfdes först genom en Konzh Förordning der
42 Augusti 4779. I samma Förordning skänkte
Ludvig XVI friheten från lifegenskep åt sådane
Bönder, som voro fästade vid jorden (attaches a
la glebe), på kronans domäner. Han uttryckte
äfven i förordaiogen sin kungliga önskan, ati
Adeln och Presterskapet måtte på sina gods
följa det efterdöme, han gifvit i denna del. Men
Aristokratien och Påfveväldet läto ej önska ifrån
sig sina privilegier. Det behöfdes en revolution
för att sopa bort dem. Också föllo de, som
stoft, den 4 Augusti 1789.
Det blef en naturlig följl al folkets allmännas
frihet, att jordbrukaren ville hafva eget hus och
hem. Detta har gjort jordens styckning nöd-
vändig. Den har fålt långt på somliga ställer.
ty Frankrikes lagstifining har aldrig försökt att
upphäfva sig till folkets förmyndare, genom be-
stämmande af någonting, som skulle kallas besu-
tenhel. Bitt sådant försök hade säkert utifall!
illaa Ehura Frankrike icke hos de rättrogna står
i rop, såsom något öfvermåttan gudfruktigt land
har man likväl der trott sig böra lemna jordens
delning och foikets tillvext åt Guds försynn,
oaktadt faran af öfverbefolkning torde vara större
i ett redan så odladt land, än i ett, fullt af ö
demarker, der folkmängden knappt är 1, af hvau
den kunde och borde var2. Imedlertid förspör-
jes icke från Frankrike, med sina små jordstyc-
ken, något sådant skrik öfver folkets nöd cch
elände, eller öfver de rikas utblottande genom
fattigvården, som man stundigen hör från Eng-
land, der jorden i långliga tider varit, och lyck-
ligtvis (i fall det är en lycka) ännu fortfor att
våra, i tämligen ostyckad beskaffenhet, och der
proletarismen — för att nyttja en af det hög-
lärda menniskoföraktets vackra termer — detta
oaktadt gjort större framsteg, än kanske iniågot
annat land på jorden. Det må vara tveksamt
för Biets mön att afgöra, om den fransyska all!-
mogen ru befinner sig, å utkomstens vägnar, i
bättre läge, än för 30 år sedan. För den, som
läser historien ovväldigt, d. v. s. utan att höra
till den Historiska Skolan, äger någon tvekan i
denna del säkerligen icke rum. Han ser klar-
ligen, att det egentliga folket, ej blott i Frank-
rike, utan i hela Europa, räknar den tilltagande
förbättringen i sina vilkor från 1789 års revo-
lution. Han förstår med folkets utkomst icke
blott det foder, djuret åtojuter af sina herrar,
utan tillfredsställandet äfven af de öfriga behof,
som äro menniskan medfödde.
Rörande de förskräckliga fö jderna af od!ings-
lägenbeters upplåtande på Kinneskogen i Skara-
borgs län, åberopar anmärkaren ett yttrande i