gr Ht
o
ch blir, med få ord, allt detta eller något dy-
likt, som Biet sjelf bakom kulisserna torde baf-
va varit vittne till hos en och anmnan af sina
dyrbaraste, oskattbaraste.... Men dennatafla
ur lifvet var det, som icke för Biet gick an att
utan fasa se framställd på papper. Den var för
orimlig! Sådant har aldrig händt! och kan al-
drig hända!
Biet ser något oantagligt uti, att af grefve
Ambrose Hyacinthes besök hos konungen på
St. Cloud härleda en ,värdning i den förnäme
bofvens bana och lösryckande ifrån de öfriga
stämplande bofvarnes förbund. Dylikt har visst
icke tilldragit sig någonstädes. Primo händer
det aldrig, att en konung vill locka till sig en
opposilionsman; och secundo bar man aldrig
skådat, att en sådan nånsin gått in på slikt:
det vet Biet. Den fiokänslighet, ridderlighet
och ädelsinrer, som grefve Ambrose efter sin
omvändelse uppenbarsor, står i starkaste kontrast
med grefvens antecedentis, säger Biet; och så
skulle det verkligen vara, om denna finkänslig-
het, ridderlighet och ädelsinne, nu liksom förut,
hos grefven bestode i annat, än högadeliga orda-
sätt, hvilka alfrig nånsin af antecedentia visal
sig hindrade att med täck vältalighet låta sig
böras, så fort någon ömhjertad dermed kan pioc-
kas till att tro,, såsom falet är i Gabrite. Biet
ville helst, att Ambrose Hyacinthe skulle hafva
blifvit skildrad såsom en grofkornig bof, så-
dan som i den högre aristokratien intet motsva-
rande original eger; ty då hade taflan varit o-
sann och följaktligen oskadlig. Men att omgif-
va kenom med hela denna fernissa af ridder-
lighet, ädelsinne och finkänslizhet, som just ut-
märker la haute volge, hvad helst den i sina
gerningar bedrifver: det är för osant! Ty det
slår sanningens spik på sjelfva hufvudet. Scenen
i Gabridles fängelse synes också Biet oantaglig.
emedan den visar, huru en olycklig och värn-
lös flicka kan afvisa en grefves kärleksförklarin-
gar. Sådant kan aldrig inträffa i verkligheter :
det vet Biet. Denna scen visar också, att gref-
ven till den grad hänföres af kärlek till den
fängslade, instängda flickan, att han lofvar öfver-
gifva sina politiska planer, anläggningar mot
konungen och allt, blott hon villfar hans böner
och vill blifva hans maka. En så djup kärlek
är orimlig hos en grefve, menar Biet. Biet
kan hafva rätt; den är osannolik. Likväl är den
icke alldeles omöjlig, och man har äfven inom
detta stånd exempel på personer, som, åtmin-
stone för stunden (såsom här) blifvit oemotstånd-
ligt hänförda af sköna fruntimmer, ända till den
grad, att de, för att vinna dem, utlofvat allt.
Äfven är sjelfva Constantin i Biets ögon mot
slutet en narr; ty han säger der grefve Am-:
brose oförsynt i ansigtet, att han är dubbelt för-
aktlig, då han först af enskild hämnd stämplat
mot konungen, och sedan likväl öfvergifvit fol-
kets sak, när konungen räckt honom den nå- )
diga handen. Det är ju en uppenbar sottise
att förebrå någon dylikt? tycker Biet. I
Huruvida man icke, detta allt oaktadt, kan
hysa ett visst slags ganska stort intresse, att få se
utvecklingen och slutet på denna uslings (gref-
ve Ambroses) händelser; skall blifva ganska ro-
ligt att inhemta ur den snart förväntade tredje
delen. ;
Huru Svenska Biet har kommit att begå den:
bocken, att kalla Gabriele en Afstgtsroman,
låter icke förklara sig under någon annan förut-
sättning, än att Biet icke sjelf gjort sig reda för
hvad som med detta namn rätteligen förstås.
Om författaren af en roman låter de der upp-
trädande personerna uttala maximer, läror, tän-
kesätt, som antingen icke stå tillsammans med :
dessa personers karakter i öfrigt, eller, om de
det göra, dock icke vid de tillfällen, då de yttras,
af någonting påkallas att uttalas: då är det icke i,
sjelfva verket, ur artistisk synpunkt, dessa perso-
ner, som i egenskap af rätta individer säga sina tan-
kar, utan är det författaren som sjelf predikar
genom dem och för den äfsigten, att göra vissa satt-
ser gällande. Hans personer äro då endast au-
tomater, och hans roman en Afsigts- eller Ten-
densroman. Men i annat fall icke. Månne ru
förhållandet i Gabriele ej är sådant, att de hvar-
jehanda tankar, läror och framställningar, som
der göras, t. ex. af en Louis Blanc, af Ouvrie-
rerne, af grefve Ambrose 0. s. v. både öfverens-
stämma till fullo med personernas hela karakter,
och dexjemte, vid de tillfällen då de yttras, äro
af händelsen naturligen påkallade att af dessa
personer utsägas? Sålunda framkomma maxi-
mer, sattser, läror både mot och med i ämnera.
Det är altså sant, att visst t. ex. nyssnämnde Hr
Louis Blanc i ett sällskap, der det för honom är af
stor vigt att göra den renade republikanismen
gällande, uttalar en sådan republikanisms läror,
och hiru kunde han eljest uträtta hvad han i
sin ställning skulle? Men andra, t. ex. grefvin-
norna hos enkefru Tirlemont, Ambrose efter sin
omvändelse och flere andra utta:a lika oförstäldt
och rent rojalismens principer. Likaledes, för
att taga ett annat fall, uttrycker s:g visserligen
Louison eller Julienne med en courtisanes tän-
kesätt och i ord, som Biet med märkvärdig tro-
het afskrifvit; men vid samma tillfälle kallar
just romanens hufvudperson, Gabritle, dessa Ju
liennes tankar mMörfärligt fräcka, rysliga, skänd-
liga,, ett omdöme, som Biet, i fall det velat å-
dagslägga opartiskhet, äfven bort citera såsom
yttranden ur sjelfva boken och ej blott såsom sina
bitankar. Nåväl? Ett arbete, deruti på detta sätt
alla till ämnet hörande tänkesätt både mot och
med fått plats att oförslällda uttala sig, kan det
få namn af Tendeflsroman? Vore denna be-
nämning här passaxide, så skulle det i sanning
ej finzas något konsyverk i verlden, hvilket icke
borde tituleras för Afsigts-arbete, så fort per-
soner deri förekomma, som yttra en individueil
åsigt, en bestämd tanke öfver något, oaktadt de
cära dot halt ach hållet 5 em karakter och så