gr Ht o ch blir, med få ord, allt detta eller något dylikt, som Biet sjelf bakom kulisserna torde bafva varit vittne till hos en och anmnan af sina dyrbaraste, oskattbaraste.... Men dennatafla ur lifvet var det, som icke för Biet gick an att utan fasa se framställd på papper. Den var för orimlig! Sådant har aldrig händt! och kan aldrig hända! Biet ser något oantagligt uti, att af grefve Ambrose Hyacinthes besök hos konungen på St. Cloud härleda en ,värdning i den förnäme bofvens bana och lösryckande ifrån de öfriga stämplande bofvarnes förbund. Dylikt har visst icke tilldragit sig någonstädes. Primo händer det aldrig, att en konung vill locka till sig en opposilionsman; och secundo bar man aldrig skådat, att en sådan nånsin gått in på slikt: det vet Biet. Den fiokänslighet, ridderlighet och ädelsinrer, som grefve Ambrose efter sin omvändelse uppenbarsor, står i starkaste kontrast med grefvens antecedentis, säger Biet; och så skulle det verkligen vara, om denna finkänslighet, ridderlighet och ädelsinne, nu liksom förut, hos grefven bestode i annat, än högadeliga ordasätt, hvilka alfrig nånsin af antecedentia visal sig hindrade att med täck vältalighet låta sig böras, så fort någon ömhjertad dermed kan piockas till att tro,, såsom falet är i Gabrite. Biet ville helst, att Ambrose Hyacinthe skulle hafva blifvit skildrad såsom en grofkornig bof, sådan som i den högre aristokratien intet motsvarande original eger; ty då hade taflan varit osann och följaktligen oskadlig. Men att omgifva kenom med hela denna fernissa af ridderlighet, ädelsinne och finkänslizhet, som just utmärker la haute volge, hvad helst den i sina gerningar bedrifver: det är för osant! Ty det slår sanningens spik på sjelfva hufvudet. Scenen i Gabridles fängelse synes också Biet oantaglig. emedan den visar, huru en olycklig och värnlös flicka kan afvisa en grefves kärleksförklaringar. Sådant kan aldrig inträffa i verkligheter : det vet Biet. Denna scen visar också, att grefven till den grad hänföres af kärlek till den fängslade, instängda flickan, att han lofvar öfvergifva sina politiska planer, anläggningar mot konungen och allt, blott hon villfar hans böner och vill blifva hans maka. En så djup kärlek är orimlig hos en grefve, menar Biet. Biet kan hafva rätt; den är osannolik. Likväl är den icke alldeles omöjlig, och man har äfven inom detta stånd exempel på personer, som, åtminstone för stunden (såsom här) blifvit oemotståndligt hänförda af sköna fruntimmer, ända till den grad, att de, för att vinna dem, utlofvat allt. Äfven är sjelfva Constantin i Biets ögon mot slutet en narr; ty han säger der grefve Am-: brose oförsynt i ansigtet, att han är dubbelt föraktlig, då han först af enskild hämnd stämplat mot konungen, och sedan likväl öfvergifvit folkets sak, när konungen räckt honom den nå) diga handen. Det är ju en uppenbar sottise att förebrå någon dylikt? tycker Biet. I Huruvida man icke, detta allt oaktadt, kan hysa ett visst slags ganska stort intresse, att få se utvecklingen och slutet på denna uslings (grefve Ambroses) händelser; skall blifva ganska roligt att inhemta ur den snart förväntade tredje delen. ; Huru Svenska Biet har kommit att begå den: bocken, att kalla Gabriele en Afstgtsroman, låter icke förklara sig under någon annan förutsättning, än att Biet icke sjelf gjort sig reda för hvad som med detta namn rätteligen förstås. Om författaren af en roman låter de der uppträdande personerna uttala maximer, läror, tänkesätt, som antingen icke stå tillsammans med : dessa personers karakter i öfrigt, eller, om de det göra, dock icke vid de tillfällen, då de yttras, af någonting påkallas att uttalas: då är det icke i, sjelfva verket, ur artistisk synpunkt, dessa personer, som i egenskap af rätta individer säga sina tankar, utan är det författaren som sjelf predikar genom dem och för den äfsigten, att göra vissa sattser gällande. Hans personer äro då endast automater, och hans roman en Afsigtseller Tendensroman. Men i annat fall icke. Månne ru förhållandet i Gabriele ej är sådant, att de hvarjehanda tankar, läror och framställningar, som der göras, t. ex. af en Louis Blanc, af Ouvriererne, af grefve Ambrose 0. s. v. både öfverensstämma till fullo med personernas hela karakter, och dexjemte, vid de tillfällen då de yttras, äro af händelsen naturligen påkallade att af dessa personer utsägas? Sålunda framkomma maximer, sattser, läror både mot och med i ämnera. Det är altså sant, att visst t. ex. nyssnämnde Hr Louis Blanc i ett sällskap, der det för honom är af stor vigt att göra den renade republikanismen gällande, uttalar en sådan republikanisms läror, och hiru kunde han eljest uträtta hvad han i sin ställning skulle? Men andra, t. ex. grefvinnorna hos enkefru Tirlemont, Ambrose efter sin omvändelse och flere andra utta:a lika oförstäldt och rent rojalismens principer. Likaledes, för att taga ett annat fall, uttrycker s:g visserligen Louison eller Julienne med en courtisanes tänkesätt och i ord, som Biet med märkvärdig trohet afskrifvit; men vid samma tillfälle kallar just romanens hufvudperson, Gabritle, dessa Ju liennes tankar mMörfärligt fräcka, rysliga, skändliga,, ett omdöme, som Biet, i fall det velat ådagslägga opartiskhet, äfven bort citera såsom yttranden ur sjelfva boken och ej blott såsom sina bitankar. Nåväl? Ett arbete, deruti på detta sätt alla till ämnet hörande tänkesätt både mot och med fått plats att oförslällda uttala sig, kan det få namn af Tendeflsroman? Vore denna benämning här passaxide, så skulle det i sanning ej finzas något konsyverk i verlden, hvilket icke borde tituleras för Afsigts-arbete, så fort personer deri förekomma, som yttra en individueil åsigt, en bestämd tanke öfver något, oaktadt de cära dot halt ach hållet 5 em karakter och så