som, i egenskap af botgörare, bar ett tungt kors på sin skuldra och hade af andakt klöst sig med naglarna fem stora ärr, på händerna, fötterna och i sidan. Han hade endast några få hårstrån och de stodo upp i fason af en törnekrona. Han kom in här, begärde vatten att tvätta sina fötter, jemte en bit bröd. Genast hade jag honom i badet för att, enligt mitt sätt, vara honom till tjenst och, utan att respektera den helige mannens vördnadsvärda hjessa, rakade jag hårkronan alldeles bort från hans hufvud. Di utiaiade den fromma piligrimen en svår förbannelse öfver mig. , Ursinnigel sade han, vet att sedan du är död skall himlens och helvetets och skärseldens portar vara tillstängda för din arma själ. Den skall som plågoande så länge grässera inom dessa murar, till dess att en främling, utan att du ber honom derom, utöfvar vedergällningsrätten på dig. Från den stunden blef jag sjuk; märgen i mina ben torkade bort och jag tynade af, så a!t jag blef som ena skugga. Min själ lemnade ändtligen den affallna kroppen och blef då fängslad vid detta ställe, såsom den helige mannen hade sagt. Förgäfves väntade jag på förlossning ur dessa qvalfulla bojor, som ännu fångslade mig vid stoftet. Ty ni skall veta, att så snart själen skiljes. från kroppen, den längtar till hvilans och lugnets ort, och denna heta längtan gör åren till äoner, så länge den smäktar i ett främmande element. Till min pina fortsatte jag det yrke jag i lifstiden drifvit. Ack! snart gjorde mitt buller här hela siottet öde. — Bioti då ochdå kom en pilgrim att tillbringa natten här. -Ekhuru jag åt alla dem gjorde som åt er, så kunde dock ingen förstå mig cch göra mig samma tjenst tillbaka, så att min arma själ kunde bli befriad från dess långa fångenskap, Hädanefter skall intet spöke mer synas och höras inom detta slott; jag går nu till min länge önskade hvila. Och du, unge främling, tag ännu en gång min