som, i egenskap af botgörare, bar ett tungt kors
på sin skuldra och hade af andakt klöst sig med
naglarna fem stora ärr, på händerna, fötterna
och i sidan. Han hade endast några få hårstrån
och de stodo upp i fason af en törnekrona.
Han kom in här, begärde vatten att tvätta sina
fötter, jemte en bit bröd. Genast hade jag ho-
nom i badet för att, enligt mitt sätt, vara ho-
nom till tjenst och, utan att respektera den he-
lige mannens vördnadsvärda hjessa, rakade jag
hårkronan alldeles bort från hans hufvud. Di
utiaiade den fromma piligrimen en svår förban-
nelse öfver mig. , Ursinnigel sade han, vet
att sedan du är död skall himlens och helvetets
och skärseldens portar vara tillstängda för din
arma själ. Den skall som plågoande så länge
grässera inom dessa murar, till dess att en främ-
ling, utan att du ber honom derom, utöfvar ve-
dergällningsrätten på dig.
Från den stunden blef jag sjuk; märgen i
mina ben torkade bort och jag tynade af, så a!t
jag blef som ena skugga. Min själ lemnade ändt-
ligen den affallna kroppen och blef då fängslad
vid detta ställe, såsom den helige mannen hade
sagt. Förgäfves väntade jag på förlossning ur
dessa qvalfulla bojor, som ännu fångslade mig
vid stoftet. Ty ni skall veta, att så snart själen
skiljes. från kroppen, den längtar till hvilans och
lugnets ort, och denna heta längtan gör åren till
äoner, så länge den smäktar i ett främmande
element. Till min pina fortsatte jag det yrke
jag i lifstiden drifvit. Ack! snart gjorde mitt
buller här hela siottet öde. — Bioti då och- då
kom en pilgrim att tillbringa natten här. -Ekhu-
ru jag åt alla dem gjorde som åt er, så kunde
dock ingen förstå mig cch göra mig samma
tjenst tillbaka, så att min arma själ kunde bli
befriad från dess långa fångenskap, Hädanefter
skall intet spöke mer synas och höras inom det-
ta slott; jag går nu till min länge önskade hvila.
Och du, unge främling, tag ännu en gång min