Nirpi, född i Juckasjerfvi 4805, hade dels varit hos sina föräldrar, dels bott i kåtalag med en annan Lapp, och under tiden, år 4827, gift sig, tills hans hustru 41838 dog, och efterlemnade 4 lefvande barn, med hvilka han då begaf sig öfver till Norge, såsom vallbjon, ehuru han sedan några gånger besökt Juckasjerfvi. I Norge hade han med en fästeqvinna ett barn. I slutet af Januari månad sistlidet år beslöt han begifva sig till Juckasjerfvi, för att vid tinget fullfölja en rättegång. Den 28 Januari fick Nirpi, som då vistades vid Rattinge fjord i Norge, besök af en yngling, vid namn Henricsson, ifrån Gellivare. Då denne fick höra, att Nirpi ämnade sig till Juckasjerfvi, ville han göra sällskap, och Nirpi samtyckte dertill. Fredagen den 31 Januari anträdde de resan på skidor, men hade nödgats, i anseende till ynglingens dåliga kläder och det elaka väglaget att göra korta dagsresor. De hade tagit första nattqvarteret i en svedjeskog, legat der qvar öfver Söndagen den 5 Februari, då de öfverstigit norska fjällryggen och kommit till Narjaninemi, hvarifrån de påföljande Tisdag anländt till Ge-j brisaari, der de 3 dagar måst qvarstadna för ovå. der. Måndagen den 40 Februari hade de kommit till Tottiehicti, dagen derpå till Tarhomika eller utloppet af Torneås träsk. Ingen tvist hade dem imellan uppkomnmit, förrän de den 49 Februari tagit nattläger vid Gjekkakoski, då, bland annat samtal dem emellan, Nirpi af Henricsson fordrat en norsk ort i (ungefär 32 sk. svensk Rgs) i crsättning för begagnande af Nirpis tocki eller lappkolt och hans mössa. Henricsson hade dertill endast svarat med svordomar, dock hade ordvexlingen för den gången upphört, tills morgonen derpå, då tvisten ytterligare och ifrigare fortsatts, och ökats derigenom, att Nirpis ena skida, som han aftonen förut satt på tillräckligt afstånd från lägerselden, funnits uppbränd ända till spetsen, hvilket Nirpi tillskrifvit sin reskamrat. Sedan Nirpi gjort sig en ny skida, hade de följande morgon, den 43, utan vidare tvist fortsatt vägen till Wattkomontka skog, der de tagit nattläger. Under hela denna väg, utgörande 43 mil, hade de icke anträffat något nybygge eller boningshus, och; icke heller någon menniska. Fredags morgon, den 44, då de bröto opp från Wattkomontka skog, hade åter den gamla tvisten blifvit förnyad, dels om hyran för lappkolten, dels om ersättning för den mat, Nirpi lemnat Henricsson under vägen. Henricsson hade medgifvit betalning för födan, men nekat ersätta något för lånet af kläderna Efter mycken träta, derunder Nirpi yttrat, att han ej hade någon heder af de penningar han kunde få, hade Henricsson slutligen hotat Nirpi med Moonalaiset ). Nirpi hade nu, uppretad af de föregående trätorne och den nuvarande, blifvit än mera uppbragt, och af fruktan tillika för Moonalaiset, gifvit Henricsson, som rännt på skidor framför Nirpi, först ett slag af rännstafven på vänstra sidan af hufyudet och sedan ett vid högra tinningen, så att Henricsson neddignat sanslös. Då Nirpi sedan rännt förbi honom, och sett att han synts qvickna vid, hade Nirpi med lobössan skjutit honom genom hufvudet på högra sidan, hvarefter han synts vara död. Derefter hade Nirpi ur matsäcken, som af dem gemensamt under vägen begagnats, uttagit sin kittel och Henricssons penningar bestående af 2 stycken svenska banco-sedlar å 2 Rdr, en half specie Rdr och en ort Norrskt mynt. Nirpi hade genast fortsatt resan och under vägen blifvit betagen af en svår själsångest, hvaruti han fann någon lindring efter en häftig näsblod. I förhoppning att liket ej skulle igenfinnas och han sålunda undgå straffet, hade han dock hunnit repa mod så mycket att han vid ankomsten på aftonen till Kurravara by, 4!, mil från Wattkomontka skog, kunnat besöka Nämndemannen Lars Olofsson, för hvilken Nirpi omtalat alt han haft en reskamrat med sig ifrån Norrige och att denne, som Nirpi nödgats lemna efter sig på vägen, otvifvelaktigt frusit ihjel. Nirpi hade sedan uppehållit sig än här och än der i Juckasjervi, tills Henrikssons döda kropp, såsom förut är nämndt, först öfver två månader derefter, fanns liggande i skogen, då han den 4 Maj blef häktad. För fierc, hvilka, under Nirpis fängelsetid vid Juckasjervi, besökte Nirpi, hade han sagt att han föröfvat mordet, dels i vrede öfver ordväxlingen, dels af fruktan för Moonalaiset. Atskilliga misstankar väcktes emot Nirpi, att hafva begått mordet för att åtkomma Henricssons pengar, hvarföre domstolen genom ömma och beyckande föreställningar ville förmå honom till en uppriktig bekännelse om rätta motivet för hans brott, men Nirpi vidhöll beständigt hvad han derom förut yppat och nekade att hafva begått brottet af begär efter pengarne, hvilkas belopp varit Nirpi fullkomligen obekant. Efter mordet skulle han icke en gång hafva tänkt på pengarne, om de ej S kat att vara förvarade i samma matsäck som Nirpis kettil och kläder. Han tillade slutligen, under sinnesrörelse, att han väl ansåg sig böra bekänna sanningen, men ej påbörda sig ett uppsåt som han ej haft. Barnen hade Nirpi lemnat efter sig i Norrige. Häradsrätten dömde Nirpi, för dråp å ynglingen enricsson, enligt 24 Kap. 4 och 9-S8. Missgerningsbalken, att balshuggas; hvaremot Hofrätten ans åg Nirpi vara lagligen förvunnen, att försåtlii gen och i löndom hafva dräpit Henricsson, hvarföre han, enligt 22 Kap. 4 Missgerningshalken, dömdes att halshuggas och steglas. Nirpis bekännelse ansåg Hofrätten vara styrkt hufvudsakligen af läkare-attesten, deruti skadorne och hålen funnos anmärkta å de ställen i hufvudet, der Nirpi förmält att slagen och skottet träffat Henricsson. —— I ) Betydelsen deraf utveckiade Kyrkoherden sälun-, da: att, oaktadt Presterskapets bemödande, bland; allmogen en vidskepelse inrotadt sig och fortyarar, snart sagdt efter hela Torneå träsk, att vissa personer ega den förmågan, att ur grafven kalla en eller flere af de döda, för att, lem eller egendom skada någon före det ock icke kunnat hindras, att, sådan förment kommande af en antingen lefvande; til uppståndelse, otalige signerier förehafvas med de aflidne. sådan besvärjelse benämnes med ett ord: till lif, hvar-; I föreEn Moonalaiset.