ASFDI
Vid
FRU CHRISTINA ELISABETH FREDENHEIMS, FÖDD
HEBBE, GRAF, DEN 45 JANUARI 1841.
På blomrhig vårdag friska rosen blänker,
Och sprider vällukt kring den vida trakt:
På henne himlens dagg sin balsam stänker,
Af solens brand förhöjs dess färgers prakt.
Och sommarns ankomst helsar stolt den sköna,
Och glansen af sin fägring vecklar ut;
Och ögats bländverk vandrarns fjät belöna,
Som, hänryckt, framför henne står till slut.
Ej skönare det finns i blomstrens rike,
Hon derås drettning helsas öfverallt:
I yppigt prål hon skådar ej sin like,
Beundrans lef hon af en hvar befallt.
Men sommarns välde snart till gränsen skrider,
Och rosens blad, de blekna, vissna bort;
Och hennes fägring sköflas, hvad det lider:
Ack! blomningstiden var så ljuf, så kort!
Och höstens mulna dag är redan inne,
Och skönhet, vällukt rosen mer ej har:
För vintern finnes blott ett sorgligt minne
Och nakna stjelken, med dess törnen, qvar.
Så menskans lif igenom brutna skiften
En kretsgång till förgängelsen blott är:
Från vaggans joller till den hemska griften
Af ständig vansklighet det stämpeln bär.
Så bländande, så skönt i ungdomsvåren,
Med sommaren så njutningsfull och varm,
Det mörknar emot hösten; och med åren
Det sjunker ner i vintrens kalla barm.
Af dessa tankar manade, vi nalkas
Till Hennes liflösa och kalla stoft,
Som icke mer af vårens vindar svalkas,
Ej fägnas mer af rosens ambradoft.
Här hvilar nu den goda, ädla Qvinnan,
Som nyss ifrån vår åsyn flyktade;
Då makan, modren och medborgarinnan
Sin minnesrika lefnad lyktade.
I lyckans, ymnighetens blinda sköte
Hon helsade sin lefnads första dag;
Och verldens fröjd, den log till hennes möte,
Och hennes vilja snart blef andras lag.
Och utmärkt af behag, förtjenster, dygder,
På lifvets skådeplats hon trädde opp;
Och snart hon blef en prydnad för de bygder,
Der ödet tecknat hennes lefnadslopp.
De ljufva namn, Hon ömsom gick att bära,
Af älskad maka, ömsint mor och vän,
Hon bar dem jemt med värdighet och ära,
Ett mål för kärleken och aktningen.
Dock under vexlingarna här i lifvet,
Förluster, sorger hvar en röna får;
Att undgå dem, blef henne icke gifvet,
Men tålamodet läkte hjertats sår.
Och -då. Försynens, för oss dolda, lagar
t Henne spart en lång och enslig höst,
Välgörandet försötmat hennes dagar,
Och andras lycka sist blef hennes tröst.
Nu, lyckligt räddad undan alla öden,
Hon lider icke, njuter icke mer;
Försont med lifvet, lugnt hom mötte döden,
Lugnt, som en väntad vän man äterser.
Nu har hon i de obekanta landen,
Ett jordiskt hem i himmelskt hem förbytt,
Och till sitt ursprung åter frälsta anden
Från bräckta hyddans stoft tillbaka flytt.
Och Gabriels och Evas engla-toner,
Hvarmed hon tjusade så mången gång,
Hon sjelf nu höra fått, uti de zoner,
Som fyllas upp af sälla andars sång.
Må då den Ädla under samljud sänkas
1 grafvens djup, ifrån den dystra bår;
Och hennes sista boning varmt bestänkas
Med sorgens, saknädens, erkänslans tår!
RR