störis seglande fartyg, som kunde auvialla fiendtliga tansporter, afbulia enskilda kryssare och hota iicndens kommunikationer. Det är blott det comila braverande systemet af rangerade batalje: på linie, för att liksom i forntidens riddarsisider, på en dag afsgöra borgens öde, som man simselt olämpligt och snart sagdt löjtigt att pålänna för Sverge, emedan erfarenheten visat, att Lv sången af eu sådan stid för den i stridskrafter uvderlägsne, 1 Iyckisgaste fallet beror af en slomp, men att annars föriusten på förhand är given, och att det ej är fisket i bafvet utan folkei på land, som uigör föremålet för sjöförsvare; så alt ändimålet synes bäst vunnet, då ett junt underhållet motstar.d mot de fiendtliga anfalisörsöken emot kustersa kan åstadkommas, och Jzadets öde ej öfverlemnas åt utgangen af en evda strid, der nationens sörsta stridskrafter på ca gång skulle äfventyras genom ett vindkast eler genom en flacgmans ilia beräknade maöver i sammanträffiingens ögonblick. Mesa iatom oss följa författaren. Vi förbigå den illa billerheten emot plibs, för det somliga tala i ämnen de ej förstå. Det är beklazligtvis en sanning, som Förf. ej sjeli torde vädja, tt sådant myc! et värrör deraf, alt nationen numera vant sig att icke hafva synnerligt förtroende till hvarken kuuskaper eller hushällsnit hos dem, som egentligen borde förstå sakerna. Man får sålunda, om man sjelf vill vara opartisk, tillräkna dessa symptomer snarare den goda, fosterländska viljan, än lusten att pråla med ord eller lånia tankar. Nekas kan det ej, med all aktning för örlogs-kunskaperna, att vid bedömandet al sjeliva försvarets organisation och bufvudledning, andra förståndskrafter kunna göras gällande, än de som hunnit kuivskapens höjd i takling, manöver och kanon-servering. Förf. yttrar gauska sannt: aEn ende blick på vårt hemlands karta är tiilräck!ig för öfvertygelsen, att Sverge måste vara en sjöstat; och en annan på kartan öfver vär veridsidel visar, att det öfver sjön har den lättaste och ginaste vägen till det öfriga Europa; eiler med andra ord, att sjövägen är det egentliga syskonbandet emellan Sverge och de öfriga europeiska staterna På samma karta synes, att om denna väg stängdes, slägtbandet med detsamma sönderslets, och vi stode uteslutoa från den öfriga familjen, med undantag blott af den, i många fall, nära nog omöjliga omvägen öfver ryska polarländer. Hvad etfekt detta skulle ha på värt fåderaesland, under vanliga eller fredliga förhållanden, behöfver här icke nämnas, då det är otänkbart med vår sjelfständighet, och i alta fall icke börande till ämnet. Men den verkan det skulle ha blott för en kortare tid, under ett krig, med hvilken af våra grannar som heldst, är — eller rättare, har hittills varit — så påtaglig, att man för sekler tillbaka sökt afvärja den, på det enda sätt den kan afvärjas, elier med beväpnade farkoster, förmögna att kimpa, icke allenast mot fienden, utan äfven mot det element, hvarpå de skola röra sig. Förf. synes hkväl härvid hafva förgälit, att under snart sagdt hela den tiden, med undantag af de egentliga krigsepokerna, Sveriges regeringar icke till den grad, som nu, fordrat att nationen tillika skulle underhålla ett under freden alltmera kostsamt landtförsvar. Det är denna öfverdrvift i fredsfoten till lands, som på samma gång måste anses såsom orsak till sjöväsendets förfall och til obenägenhet hos folket, att med ytterligare ansträngningar uppbjelpa detsamma. Förf. tecknar derefter anledningen till skärgårdsflottans första uppkomst: då kallad carmäns flottan, och väsendtligen beräknad att skydda, förstärka och rörliggöra en i Finland agerande landtarmees högra flygel Han anmärker såsom ett misstag, att tro detta vapen någonsin kunna biifva en aflotta för sig sjelf, som iemnar land och går till sjöss, eller ett censamt och uteslutande nytt sjöförsvars. För denna åsigt åberopas Ehrensvärds, Chapmans och Gustaf Hl:s afsigter med deras inrättningar i sjöväsendet. Han frågar vidare: om cjön och fartyg förändrat natur; om aSveriges och dess innevånares natur förändrat sig; om anaturen af Sveriges grannar undergått förändring: och detta besvarar han sedan sjelf lika fintligt, som i framställningssättet lifligt och underhållande. Ett o emotståndligt intresse väcker hans beskrifning på ångkraftens af somliga allt för högt beräknade, men af andra åter allt för ringa värderade inverkan på sjöförsvarets -fulländning; man låter sig härvid lätt hänföras af hans raska, djerfva trots mot de nya uppfinningar, genom hvilka måsga tro sig med en enda machin, en abombkanon, en Katymaraus, (under vattnet gående små fartyg) ett asköldpaddångfartyg) 0. s. Vv. kunna tillintetgöra de hundradefallt starkare bestyckade tredäckarne och hela flottor af linieskepp; man tycker sig liksom återfå forntidens vördnad för dessa blockhus med back och skans och tre däck, om hvilka Förf. nu erinrar oss att wintet enda på detta sista århundradet skjutits i sank; och hvilka således få för vår tid ett mera betryggande intresse, än de annars kunnat vinna hos en generation, hvilken endast sett dem då och då hedra våra kuster, för att mottaga furstliga besök och anställa baler åt våra sköna. Slutligen kan man ej annat, än med spänd uppmärksamhet följa författaren under utvecklingen af den satsen, som synes oss innefatta det märkligaste i hela skriften, att för försvaret bör användas de företräden, som naturen, befolkningens egenskaper och landets belägenhet erbjuda åt detsamma; och vi tro oss derföre böra citera en del af denna högst intressanta framställning: aNaturen och belägenheten af hvarie land trycker mad Sd