ee iyrbara förmåner, som det vore dårskap att ippoffra utan strid. Detröjer sig då, att skrånrättningen är i större delen af borgarståndets jgon detsamma, som probitifsystemet i en anran dels: ett väsendtligt vilkor för den inhemska näringsflitens lif. Och då lifvet är kärt, under hvilken form det än må uppenbara sig, så kan man ej undra, om hvaje anfall mot lessa vilkor afslås, med mod och harm. Vi ärna ej bär försöka någonting så vidt utseende, som att slita tvisten öfver skrårättigheerna, hvilken dessutom föres lika hätfigt i flera länder, än i Sverge. Men månne ej en förlikning skulle vara lika önskansvärd, som en seser, i fall den förra kan ingås utan förlust? Och månne ej en sådan skulle kunna ingås med hänseende till skråfrågan? Det vore visserligen blott en separat fred; men äfven den är ej att förkasta, om också kriget fortfar på andra håll. En sådan separatfred skulle dock tyckas möjlig, i samma ögonblick det blefve klart för allmänna öfvertygelsen, att tvisteämnet, skråinrättningen, i sieliva verket icke mera eger något värde, som lönar mödan af en strid. Likväl må man ej hoppas tillvägabringa denna öfvertygelse, så länge man envisas att frånkänna uppgifterna om handtverkarnes närvarande betryckta ställning, all rätt till förtroende, eller nödvändigt vill finna orsaken dertill i sjelfva skråinrättningen och i handtverkarnes eget förvållande. Men ingenting är ändock vanligare, När en småstadshandtverkare eller någon ibland de mindre för sig komne embetsbröderna i bufvudstaden ropar öfver cförsvårad utkomst och näringarnas förfall, så har det blifvit ett bruk, ait anse all sådan klagan för ogrundad, och härleda anledningen dertill ifrån skråfördomar, lättja, tycke för lyx och källarlil, men i synnerhet från bristande håg att följa med tidens uppfinningar och förbättringar. Detta sätt att afvisa den förlägne handtverkarens bekymmer, är ej sällan ganska obilligt. Hör man äldre personer omtala tillståndet inom denna sambällklass i deras ungdom: hör man dem skildra dåjvarande bandtverkares väl sällan rika, men nästan alltid trefliga belägenhet: det trygga, bargade och patriarkaliska lif, som mästaren då förde med sina gesäller och lärlingar, hvilka alla hetraktades såsom medlemmar af hans familj och delade Jjuft och ledt med hans egnal. barn så ser man framför sig handtverkslifvet för omkring en mansålder sedan; men man kan ej neka, att denna bild af det förflutna har mindre talrika motbilder i våra dagar. Till en början visar sig alltså sjelfva olikheten emellan j Mi mA PN dd NM mm mm MM re mr mm rt fr Jr Jr DV fe RN Pr förr och nu, såsom verklig och ej såsom ett verkligt föregilvande. Efterforskar man vidare orsaken till denna olikhet, så ligger den föga eller intet hos skråväsendet, lättjan eller källarlifvet, så framt man ej vill påstå, alt den äfven låg deri fordom. Mången handtverkare, som nu trälar lika flitigt, som någonsin fordom skedde, förmår ändå icke bringa det vidare, än till en ofta knapp lifsbergning: och om det hänjder att källarne besökas af dem, som idka mera tlönande yrken, så var det deremot allmänt hos fordna mästare, alt efter dagens arbete — då vanligen slutadt klockan sju hvar afton — mötas på något så kalladt nobis, för alt samspråikas vid ett glas. Källargången, nu hörande till undantagen, hörde då till regeln. Lika oriktig är visserligen beskyllningen mot våra dagars Ihandtverkare, för större båglöshet, än deras företrädare visade, när det gäller att tillegna sig nya uppfinningar och förbättringar. Såsom fgesäller eftersöka de dem inom andra länders joch orters verkstäder, nu som fordom. Mäistarne, på sin sida, föredraga alltid beresta igesäller framför oberesta, i förväntan att af de förre se nya uppläckter och arbetssätt införda i sina verkstäder. Våra, från utrikes orter återvändande skräddare, skomakare, snickare, måHare, m, f., lemna på detta slags förköfran åobestridliga exempel. Uppfinningarne, inom åe tegentliga handiverken, medföra i öfrigt ej några betydliga hvälfningar för yrket; de inskränka sig ?merendels till förändringar eller tillägg af ell foch annat verktyg, till några ändamålsenligare ihandgrepp och till nya recepter förden kemiska Pdelen af råämnenas bearbetning eller fulländning. Om man ej kan vederlägga dessa erinringar --de vanliga omdömena öfver handtverkerifernas tillstånd, så kan ej beller nekas att bandtitverkarnes klagan till en viss grad är grundad, jioch att de sjelfve icke äro vållande till det som öfverklagas. — Hufvudorsaken till deras försämtrade ställning ligger således utom handtverkeTrlerna. Vet man hvilken denna orsak är? Kan den göras overksam? — och om den ej kan göras overksam: skall dess fortsatta inflytelse sluta med bandtverkeriernas upphäfvande?... På dessa omständigheter beror tydligen handtverkeriMernas öde. Men på dem beror, så synes det, jjäfven värdet af skråinrättningen. Ty om det Jiskulle upptäckas, att sjelfva bandtverkerierna, jantingen samtligen, eller med nigra få undantag, måste snart försvinna: hvartill tjenar då