ee
iyrbara förmåner, som det vore dårskap att
ippoffra utan strid. Detröjer sig då, att skrå-
nrättningen är i större delen af borgarståndets
jgon detsamma, som probitifsystemet i en an-
ran dels: ett väsendtligt vilkor för den inhem-
ska näringsflitens lif. Och då lifvet är kärt,
under hvilken form det än må uppenbara sig,
så kan man ej undra, om hvaje anfall mot
lessa vilkor afslås, med mod och harm.
Vi ärna ej bär försöka någonting så vidt ut-
seende, som att slita tvisten öfver skrårättighe-
erna, hvilken dessutom föres lika hätfigt i flera
länder, än i Sverge. Men månne ej en förlik-
ning skulle vara lika önskansvärd, som en se-
ser, i fall den förra kan ingås utan förlust?
Och månne ej en sådan skulle kunna ingås med
hänseende till skråfrågan? Det vore visserligen
blott en separat fred; men äfven den är ej att
förkasta, om också kriget fortfar på andra håll.
En sådan separatfred skulle dock tyckas möj-
lig, i samma ögonblick det blefve klart för all-
männa öfvertygelsen, att tvisteämnet, skråinrätt-
ningen, i sieliva verket icke mera eger något
värde, som lönar mödan af en strid.
Likväl må man ej hoppas tillvägabringa denna
öfvertygelse, så länge man envisas att frånkänna
uppgifterna om handtverkarnes närvarande be-
tryckta ställning, all rätt till förtroende, eller
nödvändigt vill finna orsaken dertill i sjelfva
skråinrättningen och i handtverkarnes eget för-
vållande. Men ingenting är ändock vanligare,
När en småstadshandtverkare eller någon ibland
de mindre för sig komne embetsbröderna i buf-
vudstaden ropar öfver cförsvårad utkomst och
näringarnas förfall, så har det blifvit ett bruk,
ait anse all sådan klagan för ogrundad, och
härleda anledningen dertill ifrån skråfördomar,
lättja, tycke för lyx och källarlil, men i syn-
nerhet från bristande håg att följa med tidens
uppfinningar och förbättringar. Detta sätt att
afvisa den förlägne handtverkarens bekymmer,
är ej sällan ganska obilligt. Hör man äldre
personer omtala tillståndet inom denna sambäll-
klass i deras ungdom: hör man dem skildra då-
jvarande bandtverkares väl sällan rika, men nä-
stan alltid trefliga belägenhet: det trygga, bar-
gade och patriarkaliska lif, som mästaren då
förde med sina gesäller och lärlingar, hvilka
alla hetraktades såsom medlemmar af hans fa-
milj och delade Jjuft och ledt med hans egnal.
barn så ser man framför sig handtverkslifvet för
omkring en mansålder sedan; men man kan ej
neka, att denna bild af det förflutna har min-
dre talrika motbilder i våra dagar. Till en
början visar sig alltså sjelfva olikheten emellan
j
- Mi mA PN dd
- NM mm mm MM
re mr mm rt - fr Jr Jr - DV fe RN Pr -
förr och nu, såsom verklig och ej såsom ett
verkligt föregilvande. Efterforskar man vidare
orsaken till denna olikhet, så ligger den föga
eller intet hos skråväsendet, lättjan eller källar-
lifvet, så framt man ej vill påstå, alt den äf-
ven låg deri fordom. Mången handtverkare,
som nu trälar lika flitigt, som någonsin fordom
skedde, förmår ändå icke bringa det vidare, än
till en ofta knapp lifsbergning: och om det hän-
jder att källarne besökas af dem, som idka mera
tlönande yrken, så var det deremot allmänt hos
fordna mästare, alt efter dagens arbete — då
vanligen slutadt klockan sju hvar afton — mö-
tas på något så kalladt nobis, för alt samsprå-
ikas vid ett glas. Källargången, nu hörande till
undantagen, hörde då till regeln. Lika oriktig
är visserligen beskyllningen mot våra dagars
Ihandtverkare, för större båglöshet, än deras
företrädare visade, när det gäller att tillegna
sig nya uppfinningar och förbättringar. Såsom
fgesäller eftersöka de dem inom andra länders
joch orters verkstäder, nu som fordom. Mä-
istarne, på sin sida, föredraga alltid beresta
igesäller framför oberesta, i förväntan att af de
förre se nya uppläckter och arbetssätt införda
i sina verkstäder. Våra, från utrikes orter åter-
vändande skräddare, skomakare, snickare, må-
Hare, m, f., lemna på detta slags förköfran
åobestridliga exempel. Uppfinningarne, inom åe
tegentliga handiverken, medföra i öfrigt ej några
betydliga hvälfningar för yrket; de inskränka sig
?merendels till förändringar eller tillägg af ell
foch annat verktyg, till några ändamålsenligare
ihandgrepp och till nya recepter förden kemiska
Pdelen af råämnenas bearbetning eller fulländning.
Om man ej kan vederlägga dessa erinringar
--- de vanliga omdömena öfver handtverkeri-
fernas tillstånd, så kan ej beller nekas att bandt-
itverkarnes klagan till en viss grad är grundad,
jioch att de sjelfve icke äro vållande till det som
öfverklagas. — Hufvudorsaken till deras försäm-
trade ställning ligger således utom handtverke-
Trlerna.
Vet man hvilken denna orsak är? Kan den
göras overksam? — och om den ej kan göras
overksam: skall dess fortsatta inflytelse sluta
med bandtverkeriernas upphäfvande?... På des-
sa omständigheter beror tydligen handtverkeri-
Mernas öde. Men på dem beror, så synes det,
jjäfven värdet af skråinrättningen. Ty om det
Jiskulle upptäckas, att sjelfva bandtverkerierna,
jantingen samtligen, eller med nigra få undan-
tag, måste snart försvinna: hvartill tjenar då