TR NET ENNDEE EN AER SEN RIKSDAGEN. OM LAGSTIFTNING FÖR KOMMUNALSTYRELSE. (Yitrande på Riddarhuset den 29 Augusti 184 af Grefve David Frölich.) Första steget på denna bana borde väl vara att göra sig noga reda för hvad man mena med kommunal-styrelse, eller hvilket det må är, hvartill man söker komma. Termen ä sammansatt af tvänne begrepp, som i visst af. seende kunna sägas vara mot hvarannan stri dande. Vanligen erkänner man, att en kom mun, eller en menighet — om man vill sök: försvenska detta ord, hvilket dock svårligen lå. ter sig göra, emedan det deråt i nyare tidei lemnade begrepp saknar hos oss all motsvarighet i verkligheten — icke kan eller bör styr: sig sjelf, och med den mest demokratiska syft. ning som är tänkbar, torde man dock bör: medgifva det vara en omöjlighet, att menighe. ten i massa kan styra. Kommunal-styrelse, föl tt icke innebära kontradiction, måste sålede: förstås såsom motsats mot central-styrelse, och lagstiftningen för den förra var af hel annar natur än för den sednare. Om det sålunda är följdriktigt, att, till utveckling af central-styrelse-systemet, mångfaldiga styrelseorganerna : den mån sambället, under sin utveckling, erbjuder nya, inom de äldre lagarne icke inbegripna, ja, al dem alldeles okände förhållanden, gifva åt desse en viss orubblig riktning; och om för samma afsigt skull, man måste, inom bestämda, på förhand utstakade gränser, söka genom förbud och ansvarspåföljder Lindra alfvikelser, emedan den centrala styrelsemskten i sådane fall aldrig skulle kunna i spåren följa och än mindre kontrollera dem alla; så synes deremot, för att åstadkomma styrelse af kommuner, en alldeles motsatt väg böra tagas, så att, i de ämnen, der man öfvertygat sig alt menigheter böra tillåtas och vilja förena sig i kommuner), för att öfvertaga befattningar förut tillhörande embetsmän eller embelsverk, åtgärderne vid lagstiftningen egentligen bestå uti: 4:0 Undanrödjandet af förut existerande certral-institutioner och med afseende derå tillkomne restrictiva författningar och 2:o i en med reglementariska föreskrifter och straffbestämmelser så litet som möjligt belastad organisafionslag. Atti ett, under monarkiskå grundsatser och derefter lämpade institutioner och lagar, under flere sekler uiveckladt samhälle, såsom Sverige, införa kommunal-styrelse, är, i min tanka, ingenting mindre än en fullkomlig reorganisation, som icke lättsinnigt, utan med väl öfvertänkt, berådt mod, icke på försök och i en galen ända, utan efter eit fullständigt system och i rationel ordning miste företagas. Man begår eljest det fel, som åt alla planlösa handlingar bereder motgång och ånger, att nemligen ej allena gå miste om de åsyftade fördelarne — möjligen äfven framkalla oförutsedda olägenheter — utan ock för en lång tid afligsna möjligheten af alt begagna en id, som väl utförd hade blifvit troligen hyllad, men emot hvilken, i form af ett omoget försök, allmänna opinionen med motvilja kan kasta sig. För att undvika, i möjligaste måtto, dylika misstag, torde man böra än närmare undersöka vilkoren, hvarpå en god kommunalstyrelse efter rationella grunder kan tillvägabringas och bestå. Första frågan synes vara, om den är förenlig med andan i våra grundlagsenliga förbållanden och synnerligen med den grad af monarkisk princip, som här erkännes, efter en genuin och ärlig uppfattning deraf? Beklagligen nödgas man då erkänna, att ingenting bestämdt, hvarken i lagen eller opivionen om dess rätta uppfattning gilves till säker grund att bygga på. Under ett sådant förbållande, och i en tidpunkt då en djupgående meringsstiid fortgår, dervid öfvertygelsen bos den nu varande Regenten synes vara orubbligen bestämd, så ofta den yttrar sig i bandling, men hos Folket deJar sig i oändliga skiftningar, måste man skåda saken alternatift, helst det torde anses alltför förmätet, att våga förespå, åtminstone för den den närmaste framtiden, hvilkendera mening som skall tillkämpa sig segern. Har man då giltiga anledningar att förmoda, det H. M. Konungen anser för sin pligt att, i större mån än som monarkiska konstilutioner (efter vanligt begrepp derom) innebära, person) Då jog tror att, efter Svenskt språkb uk, menighet betyder en för ett visst tillfälle samlad, inom en viss trakt eller distrikt icke begränsad folkmssss, anssr jag det nödvändigt upptaga ordet kommun, såsom betecknande en mera till lokal och vissa föremål bestämd menighet.