TR NET ENNDEE EN AER SEN
RIKSDAGEN.
OM LAGSTIFTNING FÖR KOMMUNAL-
STYRELSE.
(Yitrande på Riddarhuset den 29 Augusti 184
af Grefve David Frölich.)
Första steget på denna bana borde väl vara
att göra sig noga reda för hvad man mena
med kommunal-styrelse, eller hvilket det må
är, hvartill man söker komma. Termen ä
sammansatt af tvänne begrepp, som i visst af.
seende kunna sägas vara mot hvarannan stri
dande. Vanligen erkänner man, att en kom
mun, eller en menighet — om man vill sök:
försvenska detta ord, hvilket dock svårligen lå.
ter sig göra, emedan det deråt i nyare tidei
lemnade begrepp saknar hos oss all motsvarig-
het i verkligheten — icke kan eller bör styr:
sig sjelf, och med den mest demokratiska syft.
ning som är tänkbar, torde man dock bör:
medgifva det vara en omöjlighet, att menighe.
ten i massa kan styra. Kommunal-styrelse, föl
tt icke innebära kontradiction, måste sålede:
förstås såsom motsats mot central-styrelse, och
lagstiftningen för den förra var af hel annar
natur än för den sednare. Om det sålunda är
följdriktigt, att, till utveckling af central-sty-
relse-systemet, mångfaldiga styrelseorganerna :
den mån sambället, under sin utveckling, er-
bjuder nya, inom de äldre lagarne icke inbe-
gripna, ja, al dem alldeles okände förhållanden,
gifva åt desse en viss orubblig riktning; och
om för samma afsigt skull, man måste, inom
bestämda, på förhand utstakade gränser, söka
genom förbud och ansvarspåföljder Lindra alf-
vikelser, emedan den centrala styrelsemskten
i sådane fall aldrig skulle kunna i spåren följa
och än mindre kontrollera dem alla; så synes
deremot, för att åstadkomma styrelse af kom-
muner, en alldeles motsatt väg böra tagas, så
att, i de ämnen, der man öfvertygat sig alt
menigheter böra tillåtas och vilja förena sig i
kommuner), för att öfvertaga befattningar förut
tillhörande embetsmän eller embelsverk, åtgär-
derne vid lagstiftningen egentligen bestå uti:
4:0 Undanrödjandet af förut existerande cer-
tral-institutioner och med afseende derå till-
komne restrictiva författningar och 2:o i en
med reglementariska föreskrifter och straffbe-
stämmelser så litet som möjligt belastad orga-
nisafionslag.
Atti ett, under monarkiskå grundsatser och
derefter lämpade institutioner och lagar, under
flere sekler uiveckladt samhälle, såsom Sverige,
införa kommunal-styrelse, är, i min tanka, in-
genting mindre än en fullkomlig reorganisation,
som icke lättsinnigt, utan med väl öfvertänkt,
berådt mod, icke på försök och i en galen
ända, utan efter eit fullständigt system och i
rationel ordning miste företagas. Man begår
eljest det fel, som åt alla planlösa handlingar
bereder motgång och ånger, att nemligen ej
allena gå miste om de åsyftade fördelarne —
möjligen äfven framkalla oförutsedda olägenhe-
ter — utan ock för en lång tid afligsna möj-
ligheten af alt begagna en id, som väl utförd
hade blifvit troligen hyllad, men emot hvilken,
i form af ett omoget försök, allmänna opinio-
nen med motvilja kan kasta sig.
För att undvika, i möjligaste måtto, dylika
misstag, torde man böra än närmare undersöka
vilkoren, hvarpå en god kommunalstyrelse ef-
ter rationella grunder kan tillvägabringas och
bestå.
Första frågan synes vara, om den är fören-
lig med andan i våra grundlagsenliga förbål-
landen och synnerligen med den grad af mo-
narkisk princip, som här erkännes, efter en
genuin och ärlig uppfattning deraf? Beklagligen
nödgas man då erkänna, att ingenting bestämdt,
hvarken i lagen eller opivionen om dess rätta
uppfattning gilves till säker grund att bygga
på. Under ett sådant förbållande, och i en
tidpunkt då en djupgående meringsstiid fortgår,
dervid öfvertygelsen bos den nu varande Re-
genten synes vara orubbligen bestämd, så ofta
den yttrar sig i bandling, men hos Folket de-
Jar sig i oändliga skiftningar, måste man skåda
saken alternatift, helst det torde anses alltför
förmätet, att våga förespå, åtminstone för den
den närmaste framtiden, hvilkendera mening
som skall tillkämpa sig segern.
Har man då giltiga anledningar att förmoda,
det H. M. Konungen anser för sin pligt att,
i större mån än som monarkiska konstilutioner
(efter vanligt begrepp derom) innebära, person-
) Då jog tror att, efter Svenskt språkb uk, menig-
het betyder en för ett visst tillfälle samlad, inom en
viss trakt eller distrikt icke begränsad folkmssss,
anssr jag det nödvändigt upptaga ordet kommun,
såsom betecknande en mera till lokal och vissa
föremål bestämd menighet.