Ms ställdes til allmänheten. Ea vexelverkan skul le uppkomma, som också i flera and a stor afseenden vore gagnelig. Visserligen höra v mången fasa vid den föreställningen, att ettan tal hyggliga menniskor derigenom ginge att hlif va publiks; men vi måste här betänka hvad v tala om. Hvad är val då det publika? är se synonymt med det onga? eliter bar det ick till en del blifvit så, endsst emedan goda men niskor behaga förakta och förkasta det? V I fråge allenast: kan någorsin den omsttndighete undvaras eller upphöra, att ett Publikt gifve till? Nej. Men om så är, måste det vigtig vara, att det publika förvandlas till ett så godt ett så anständigt, ett så förträffligt, som möj ligt. Samhällets väl härger storligen härpi, t dess framtid ligger allt mer och mer i det pu blikas hand. Vill man rätt betrakta denna o erhörda sak, och rädda det goda, likasom de sanna ibland oss, så cekall man finna huru en geläget det miste vara, att just det publika tid göres så godt och så sant, som möjlig! Att förbanna det, förakta det, stänga sig inne försänka sig i minnet al hängångna soi-disant goda tider, beskärma sig inför förtrogna vänner och vidare göra ingenting: detta allt må var väl för ett hjerta utan förstånd. Men vill ma vår verkliga räddning, så måste man föräd! sjelfva det publika ibland oss. Det publika verden bar flere afdelningar, men en al den är Theatere, och om den bluit tala vi nu. Skul fe en mängd talangfulla, dygdiga, förträfflig: personer ur privailifvet beträda skådebanar, så lider det väl ingen tvifvel, att denna mer hela sitt yrke betydligen skulle upphöjas; oci sedan följde en annan god verkan, bestiende deruti, att privatiifvet förskönades genom en fäk ifrån konstens ande, hvilket sannerligen också beböfs. Nu sitter det privata för sig, dygdig! — må vera — åtminstone berömdt för dygd hvilket vi äfven boppas måtte ega grund; mer i många hus högeligen tungstat, gratt och out härdeligt. Har man rätt besinnat, om dett: är så alldeles nödvändigt? Mäånne all dygt ligger i det vedervärdiga? Aut nöjen gifvas privatlifvet, kan väl ingen förnuftig mennisk: bestrida; men många af dessa nöjen äro hkvä ledsamma. Behöfva de cundvikligen vara så! Det vore ganska illa, om lNifvets bögre bebag om glädje och liflighet endast, eller mest, skulle stå att hberota på det publikas sida, derjemtc behäftadt med en viss lättsinnigbet. Kan de! icke vara möjligt att ega eller få sig ett Jät sinne utan lättsionighel? Vi fråga, om icke lastbarheten skulle utdrifvas ur det Publika derigenorms, att en andedrägt af privatlifvets ka. zakter, sanning, hållning och dygd deruti ned stege: samt om icke tråkigheten till betydl grad skulle förafskedas ur det Privata, geror den omständigheten, att åtskilligt, som blifvi det pubiikas uteslutande egendom, finge in. träde i våra enskilda hemvister? Vi stöta häl på ett kepitel, som fordrade sin egen volum vi förtiga det således, efter att hafva sökt fästa jäsarens uppmärksambet vid en sak, som tål att betraktas. För närvarande nämde vi blot om den brygga, som kunde slås emellan de privata ech publika genom scenen. Vi hafva ju också redan sällskapstheatrar skall man säga; och vi medgifva, att det ä godt. Här gar då det privata in på att bli publikt, och ett publikt smyger sig ock in i husen efteråt. Seken i sig ejelt kan vara bra; men söliskspstheatrarre hafva, hitintills åtminstone, åfverhufvuid det not sig, att vara någorlunda dåliga. Vi anse dem såsevin en nödbjelp, så länge de egentliga och publika theatrarne ej ännu aldeles kommit i det tillstånd, hvarom ofvanföre talats såsom ett nödvändigt antecedens, innan persorer ur privatlifvet, i synnerhet fruntimmer, skole vilja beträda dem utan hinder från de moratiska betänkligheternas sida. Så återstår också en fråga om betalningen, och hvilken kanske är för ömtålig, att ens böra nämnas. Men hyser i privatlifvet en outgrundlig farhåga eller blygsel för att låta betala sig för ett nöje, som man kan tilldela sin nästa. Det är endast ledsamheterna, som böra kosta penningar, tycker man; men vi begripa icke skälet. Att emottaga mynt såsom ersättning för någon glädje, anser man smaka af ett isst publikt; och detta vill då säga ondt. Anledningarne till blygseln finna vi nog; men inse tillika, att de icke angå saken sjelf, utan vissa accessoirer, och att da tillhöra en tid eller ett tillstånd, som 2ils icka bohöfver räcka för länge. Man måste en gång begripa, huru i djupet farlig och undergräfvande just den epinionem är, att det dygdig2, det goda och anständiga skall sakra understöd, då daremotr sådant i ymmnighet får tilldyta en bruten karakter, en lastbar, eller en åt last lutande; Genom dylika tänkesätt är Ls Pg . rv: