Ms - -
ställdes til allmänheten. Ea vexelverkan skul
le uppkomma, som också i flera and a stor
afseenden vore gagnelig. Visserligen höra v
mången fasa vid den föreställningen, att ettan
tal hyggliga menniskor derigenom ginge att hlif
va publiks; men vi måste här betänka hvad v
tala om. Hvad är val då det publika? är se
synonymt med det onga? eliter bar det ick
till en del blifvit så, endsst emedan goda men
niskor behaga förakta och förkasta det? V
I fråge allenast: kan någorsin den omsttndighete
undvaras eller upphöra, att ett Publikt gifve
till? Nej. Men om så är, måste det vigtig
vara, att det publika förvandlas till ett så godt
ett så anständigt, ett så förträffligt, som möj
ligt. Samhällets väl härger storligen härpi, t
dess framtid ligger allt mer och mer i det pu
blikas hand. Vill man rätt betrakta denna o
erhörda sak, och rädda det goda, likasom de
sanna ibland oss, så cekall man finna huru en
geläget det miste vara, att just det publika
tid göres så godt och så sant, som möjlig!
Att förbanna det, förakta det, stänga sig inne
försänka sig i minnet al hängångna soi-disant
goda tider, beskärma sig inför förtrogna vänner
och vidare göra ingenting: detta allt må var
väl för ett hjerta utan förstånd. Men vill ma
vår verkliga räddning, så måste man föräd!
sjelfva det publika ibland oss. Det publika
verden bar flere afdelningar, men en al den
är Theatere, och om den bluit tala vi nu. Skul
fe en mängd talangfulla, dygdiga, förträfflig:
personer ur privailifvet beträda skådebanar, så
lider det väl ingen tvifvel, att denna mer
hela sitt yrke betydligen skulle upphöjas; oci
sedan följde en annan god verkan, bestiende
deruti, att privatiifvet förskönades genom en fäk
ifrån konstens ande, hvilket sannerligen också
beböfs. Nu sitter det privata för sig, dygdig!
— må vera — åtminstone berömdt för dygd
hvilket vi äfven boppas måtte ega grund; mer
i många hus högeligen tungstat, gratt och out
härdeligt. Har man rätt besinnat, om dett:
är så alldeles nödvändigt? Mäånne all dygt
ligger i det vedervärdiga? Aut nöjen gifvas
privatlifvet, kan väl ingen förnuftig mennisk:
bestrida; men många af dessa nöjen äro hkvä
ledsamma. Behöfva de cundvikligen vara så!
Det vore ganska illa, om lNifvets bögre bebag
om glädje och liflighet endast, eller mest, skulle
stå att hberota på det publikas sida, derjemtc
behäftadt med en viss lättsinnigbet. Kan de!
icke vara möjligt att ega eller få sig ett Jät
sinne utan lättsionighel? Vi fråga, om icke
lastbarheten skulle utdrifvas ur det Publika
derigenorms, att en andedrägt af privatlifvets ka.
zakter, sanning, hållning och dygd deruti ned
stege: samt om icke tråkigheten till betydl
grad skulle förafskedas ur det Privata, geror
den omständigheten, att åtskilligt, som blifvi
det pubiikas uteslutande egendom, finge in.
träde i våra enskilda hemvister? Vi stöta häl
på ett kepitel, som fordrade sin egen volum
vi förtiga det således, efter att hafva sökt fästa
jäsarens uppmärksambet vid en sak, som tål
att betraktas. För närvarande nämde vi blot
om den brygga, som kunde slås emellan de
privata ech publika genom scenen.
Vi hafva ju också redan sällskapstheatrar
skall man säga; och vi medgifva, att det ä
godt. Här gar då det privata in på att bli pub-
likt, och ett publikt smyger sig ock in i husen
efteråt. Seken i sig ejelt kan vara bra; men
söliskspstheatrarre hafva, hitintills åtminstone,
åfverhufvuid det not sig, att vara någorlunda
dåliga. Vi anse dem såsevin en nödbjelp, så länge
de egentliga och publika theatrarne ej ännu
aldeles kommit i det tillstånd, hvarom ofvan-
före talats såsom ett nödvändigt antecedens,
innan persorer ur privatlifvet, i synnerhet frun-
timmer, skole vilja beträda dem utan hinder
från de moratiska betänkligheternas sida.
Så återstår också en fråga om betalningen,
och hvilken kanske är för ömtålig, att ens böra
nämnas. Men hyser i privatlifvet en out-
grundlig farhåga eller blygsel för att låta be-
tala sig för ett nöje, som man kan tilldela sin
nästa. Det är endast ledsamheterna, som böra
kosta penningar, tycker man; men vi begripa
icke skälet. Att emottaga mynt såsom ersätt-
ning för någon glädje, anser man smaka af ett
isst publikt; och detta vill då säga ondt. An-
ledningarne till blygseln finna vi nog; men inse
tillika, att de icke angå saken sjelf, utan vissa
accessoirer, och att da tillhöra en tid eller ett
tillstånd, som 2ils icka bohöfver räcka för länge.
Man måste en gång begripa, huru i djupet far-
lig och undergräfvande just den epinionem är,
att det dygdig2, det goda och anständiga skall
sakra understöd, då daremotr sådant i ymmnighet
får tilldyta en bruten karakter, en lastbar, eller
en åt last lutande; Genom dylika tänkesätt är
Ls Pg . rv: