låter sina strålar falla ex-amt på benne; men
ingen är dess bittrare fi:nde, ingen angriper
det lömskare, ingen hster det oförsunligare, än
just hon, så snari hon mnödgas med andra
äela konungagunstens frukter, och aidramest,
om de synas vilja aildeles frångå henne. Ett
af de nya te bevisen på denna sanning är en
middag al 440 konservative, som nyligen gals
i Canterbury. Man drack väl der Druttvingens
skal, men i förening med kyrkans, och för öf-
rigt hertigens at Weilington, lord Lyndnursts,
grefve Winkelsess, Si: Robert Peels in. fl. Ord-
föranden, He Bradshaw, parlaments-ledamot för
Caoterbury, höll dervid eit tal, hvsri han icke
allenast tillät sig sådana utifcll mot regeringen,
utan äfven mot Droitniogen, att de liberala
bladen, i anledniug derat, förebrå hela hans
parti ett asmutsigt föraärmande af pligt och
trohet., Et utdrag af detta karakteristiska tal
meddelas här neda::
aFTalaren uppräknade först svårigheterna i tandets
nu varande belägenhet, cPapisteriers fruktansvärda:
tillväxt, hvilket vore föresadt med Gudsförsekel-
ge och otro. aMinistrarne, tillade han, chade er-
känt denna mö ja som sin troscegel, och han be-
klagade att nödgas säga, att d:owtniogen sjelf allt-
för mycket gynnade protestantiska kyrkans fiender.
Under ledning af Beigiernes borgare-konuag, Frank-
rikes slaf, uppfödd och styrd genom hans inflytel-
se, trodde drottningen det vara nog, om monar-
kien fortfor endast under hennes lifstid; men det;
Engelska folket skulle aldrig tåla, att kronan för-
närmades och nedsattes för ett skapadt väsendes
oberömliga beqvämlighst, och att regsntens per-:
sonliga nyck besiämde verkstäliande maktens band-
lingssätt. Mnarkinnan hade sina rättighever, men
äfven sina pligter. Engelska folket ville ej låta
en påfve eller konung trampa sig under fötierna,
än mindre tåla, att en liten Tysk prins ansåg den j
sköna Engelska lagen som ett arrende. Man hade;
ej glömt Jakob I1:s tvungna tronafsägelse och visste
ganska väl, att Brittiska successions-rätten här-
rörde från en protestantisk prinsessa. Ingen, fort-
for talaren, cbeklagade mer än han folkets tillta-
gande obenägenohet för Droitningen och hennes
bof, men man borde endast ge akt på, huru detta
hof var sammansat! och buru det handlade. Ford-
na konungars hof hade varit lika så lättfärdiga och
lastbara, som det närvarande, men då hade man
lixväl öfverlemnat statsärendernas förvaltning åt
skicklige, aktningsvärde och sjoifssändige embets-
män, som hvarkena varit D.ottaingens bordsgäster
elier villige slafvar under heanes dårskaper och
nycker. De gynnade stallmästarne voro yrgre,
vackrare och smakfullare klädda, än Sir Robert
Peel; Lord Melbourne torde bättre kunna roa ett
qvioligt öra, än hertigen af Weilington och mar-
kisen af Normanby bättre förstå sig på bofskick,
än Lord Swanley och Sir J. Graham; men dylika
egenskaper värderade Engelska folket icke så bögt,
att det åt dem ville uppoffra sin tro, sin national-
ära och vården af sina urgamla statsinrättningar.
Man behöfde endast betrakia de sista utnämnir-
garna till manliga och qvizliga hof embeten; der-
ibland fanns icke en, som ej var en förolämpning
mot folket. Man gaf de Irländske papisterne fö-
reträdet till befordringar. srefter påminde tala-
ren om krönings-eden, som vore ett fördrag emel-
lan konung och folk, och ålade ömsesidiga förplig-
telser, samt uppläste densamma. Han taiade vi-
dare om papistiska ledamöters tillsättande i hem-
liga rådet, om Öfverhusets förnedring genom de
nyare pärs-utnämningarna af papister, I:ländske
radikaler och novi homincs, t- ex. Hr Spring Rice.
Han öfvergick nu till ministrarne, sigande, att de-
ras räddnings-ankare var massan af Irländske pa-
pister och röfvare, hvilka skickades af sina prester
till Underhuset. att representera de bigctta vildar,
som knappt voro mera hyfsade än Ny-Zeländarne,
men lifvades af ett häftigt och cförsonlig hat mot
England. Papisterne i bland, prester och lekmän,
pärer och bönder, voro allesammans Englands fi-
ender, främlingar till härkomst, språk ech religion.
De hade endast blifvit ännu fiendtligare genom de
okloka eftergifter, man gjort dem, och dessa men-
niskor gynnades och understöddes af det prote-
stantiska Englands Drottning. Hon wore, ty värr,
endast ett partis Drottning och sjelf lika mycket
partigängerska som lordkanslern. Staten och kyr-
kan voro i fara. cMen skola vi darra för denra
hotande våda och ovärdigt böja oss utan strid?
Nej, vi vilja modigt bjuda henne spetsen, liksom for-
dom våra fåder, och Gudbeskyddar rättvisan. Vijvilja
ända till döden motstå dåliga regeringar och det
orättvisa, tilltagspna våldet. Man hade, fortfor ta-
laren, protestanterne att tacka för mycket, hvilka
dristigt trädt inom skrarnket till försvar för gemen-
samma rättigheter, ty med religionens fall, skulle
äfven monarkien och alla statiinstitutioner förgås.
Låtom oss derföre befria thronen och altaret från
slafveri och vanhelgelse, och vi skole snart återta-
ga vårt gamla företräde, vår öfvervägande i: flytel-
se, bland verldens mnationer. Böneskrif:er till
Drottningen, tillade han, vore en dårskap. Man
borde blott ihågkomma, huru hon svarat på Öfver-
husets adress, rörande folkundervisningen. aVi
vilja ej längre låta regera oss af ett förderfvadt
hof. I edra händer, mina vänner, i Engelska fol-
kets händer, äro dess lyckliga elier olyckliga öden
lagda. J hafven makten; sen till, att J värdigt
begagnen den!
DR —
De på förmiddagen ankomna utländska p:ster
medförde tidningar från Paris af d. 47, från
London af d. 49, samt från Hamburg af d. 22
dernes. Underrättelserra från Konstantinopel
äro icke af sednare datum än förra postens.
FRANKRIKE.
Då Konungen den 44 dennes for ut från