bära vistas om en inneboende, verklig storhet,
som blott ännu icke hunvit mogna, för att
visa sig I dagen; det sednare, deremot, är icke
allerast ofullkowligt, utan tillika objelpligt;
och det är detta, som utgör dei farliga.
Mea dessa högre ech rent artistiska betänklig-
heter, gälla de icke lika för hvilken konst som
helst? Sk.liicke ynglingen eller flickan, som fattar
pallettea eller instrumentet, med aisigt at
egna sitt lif åt målarkonsten eller musiken,
— lika mycket som den, hvilken ämnar upp-
träda på scenen — hejda sig, fråga sig, stanna,
grubbia, undra? Det tyckes att man borde det;
och Håävil bvilar ett plus af farhåga öfver in-
trädandet på teaterns bräder. Hvaraf kommer
det?
Är det för att man blir mera publik? Men
målaren eller målarinnan, som icke ämnar göm-
ma på sina stycken eller skänka dem åt för
trogna vänner, utan har i begrepp att sälj:
dem, såsom man vanligen brukar, när man gör
en konst till sia lefnads yrke och deri söker
silt uppehälle: måste icke äfven han eller
bon exp-nera sina arbeten för publiken, och i
och med detsarma ej sällan exponera sig sjeif
rätt mycket? S:kert. Och en författare eller
författarinna, som icke blott skrifver, utan äf-:
ven trycker? Utan tvilvel lika mycket.
Härvid kan man dock göra den anmärknin-
gen, att man går ut i sllmänheten med sins
arbeten blott, och för hålla sin stackars person
hemma. Man står såsom målare eller förfat-
tare endast till hälften inför alla menniskors
ögor; slår arbetet olyckligt ut, så äger man
utan tvifvel att gräma sig, men man kan åt-
minstone få utföra sin grämelse inkognito och
smaka dess bitterhet inom fyra väggar. I skå
despelarkonsten är deremot verket ingenting
annat än personen sjelf; man blir icke här o-
lycklig in effigie, utan klandras in corpore.
Utan tvilvel hgger bäruti en stor skillnad, och
den i dubbelt afseen!e; ty, likasom allmänie-
tens missnöje, i fall sådant åkommer, tröffar
det ömtåligaste af allt artisten äger, nemligen
dess egen person, dess utseende, later, organ,
ögonkast, gång ...., så skördas också beröm-
met för det käraste han (ler hon) har, som
är ens eget vackra J:g. Publiciteten är så!edes
här fulistindig, då den för målaren och förfet-
taren kan sägas vara half allenast; och dettz
hjelpsr de sednare, i frågan om blygsel, gansk:
mycket. Man sätter derföre mindre i friga
att måla eller skrifva, emedan man tänker:
huru ful och ostädad jag än må vara här i
min fattiga vrå, der jag sitter, så torde jag
ändå kunna frambringa ett vackert arbete,
allmänheten till glädje och beundran, samt mig
sjelf till glådje och gagn. Om, i sämsta fail,
verket misslyckas, kan jag stänga in mig, så
slipper jag med mina öron höra tadlet och
med ögonen se leendet öfver mig: tidningarne
äro det värsta, men jag kan taga mitt parti
att aldrig läsa någon tidning — jag liknar här-
uti våra störste wän, och vinner till och med
:genom denna likhet åtminstone en heder —
och så måste allt vara bu!pet Men skåde-
spelaren kan icke för sig räkoa på en dylik
tröst, och utvägen att göra sig inkognito, eller
dåtsa såsom man ingenting visste om apöbelns,
tänkesätt (när den antingen hvisslar, eller åt.
minstone låter bli att applådera), är ogörligt
på teatern. Häraf inser man då verkligen ett
skäl, att mera hejda sig vid beträdandet af skå-
debanan, än någon annan bana.
Detta gäller i sanning då theateryrket jem-
föres med målarens och skribentens. Mena hu-
ru förhåller det sig med den musikaliska ar-
-tistens ställning? Vi tala icke om kompositö-
:rens, hvilken, i likhet med en annan författa-
re, kan läsa in sig och, huru svårt han än har,
dock ej äger sina svårigheter mer än till hilf-
ten — i noterna — allmängjorda. Men den:
med det specifika namnet virtuos utmärkte, som
spelar inför alltnänheten: han kan icke derun-
der vara bortovarande. Han kan på sin höjd
hafva sina små absencer; men redan det är all-
tid illa. Hans ställning går således temligen nära
skådespelarens, åtminstone hvad publiciteten vid-.
kommer. Också hejdar man aig visserligen,
innan man tar det steget att blifva virtuos för
lifstiden: men — besynnerligt nog — betänk-:
ligheterna äro ändock här endast de allmänna,
som ställa sig framför hvarje konstgenre. För
skådespelaryrket återstår ännu samma plus,
hvarom vi förut talat, och som icke en gång
äger rum för den musikaliska virtuoser, oak-
tadt han står .aed sin person lika bar inför
publiken, som en aktör. Hvad som gör, att
man så der häpnar för teatergollvet, måste så-
ledes slutligen icke — eller åtminstone ej en-
samt — vara bäfvan för sitt jags publika fram-
ställande.
Hvad är det då? — Endast fördom.
er 2 I sn