vara mera osedlig an nagon scpnan. I
Detta har betydligen förändrats. Hvar och
en vet, hvilka allmänt aktade och — hvad me-
ra är — aktningsvärda personligheter theater-
yrket i vår tid röknar ioom sin krets. Dessa
personligheter äro icke allenast theoretiskt hög-
aktade , utan äfven praktiskt, emedan de med
nöje och utmärkelse ses i ganska goda säll-!
skaper. Och ändå — ändå vill det icke rik-
tugt gliva sig med den moraliska räddbågan för
att stiga in på scenen.
Nu är det också en sanning, som ej kan
förnekas, att theaterlifvet, måhanda mer än
månget, locker till frihet i seder. Man kan
likväl icka säga, att orsakerna härtill — för
att tala metaforiskt -— befinna sig på sjelfva
:heatern, utan i kulisserna och ännu mera
bakom dem. Minne det ej är synd, att ett
yrke skall kunna göras till mål för förtal, en-
dast för sina kaccessoirere, skull? Vi veta väl,
att kulisser ej kunna undvaras: att något tomt
rum bakom dem äfven måste gilvas, är oför-
nekligt: sjelfva foyern kan icke boriresonneras.
Men vi viile gerna föreställa oss, att vissa per-
soner, som icke tillhöra theatern, och som lik-
väl — vi tala öfverallt metaforbkt — s8pgera
bakom och emellan kulisserna, kunde förmin:
kas till inflytelsen derpå, emedan de till sin
natur tjena theatern sjelf till intet, men skada
dess rykte. Hvilka desse för publiken sjelf o-
synliga interlokutörer och bi-aktörer än raå
vara, så vet man likvil, att de alltid böra till
ahederligt folk,, ofiast till de callrahederliga-
ten. Det är ifrån sådana fredlyste, bvilka öf-
vesallt i samhället (mycket mera förr än nu,
!ikväl) kunna agera huru de behaga, utan att
al sin heder något förlora, som theateryrkets
örtal fått sin största näring.
Hela detta förhållande har i sednare tider
utan tvifvel ganska mycket förbättrats. Det har
sedan längre tid fucniis många skådespelare och
äfven ej sällan skådespelerskor, som med he-
der kunnat visa sig i umgängslifver. Det oak-
tadt linner man dock ännv, ait en flicka uh
hvad man kallar ett godt hus nästan all-
tid hyser en viss rädsla att vilja theatern till
sitt yrke eller egna sig åt ett leinadssätt, som
fordora an:ågs icke vara utan sina hemlighe-
ter. En musikalisk virtvos, äfven af qviu-
ligt slag, behöfver icke känna denna rädsla, e-
medan hon träder upp en enda gång, eller par,
låter böra sig på sitt instrument, och försvin-
ter. Vi komma således till det resultat i frå-
Zan, att det icke är så mycket för det publi-
ka i theateryiket, som ej mera för det hemli
ga, en börjande artist hyser frbaga, cch mest
betänker sig, såvida den sjelf är al moraliskt
slag, d. v. s. öfverhufvud af den genre, sora
betänker sig. Vore salongen deremot 1 aila
bithörande afseenden fullt lik den uti ett van-
ligt godt privathus, så måste en räddhåga af
hela detta slag försvinna.
Vi anse detta vara det första angelägna. Om
sedan — hvilket vi förmoda snart skulle in-
träffa — personer med theatralisk talang allt
mera besegradz fördomen, att ur det vanliga)
privatlilvet stiga in på scenen och deltaga i dess!
ärofulla offentlighet, derjemte sjeli noga iaktta-
gande det slags verkliga stränghet i seder, som !
höjer behage, men undvikande den moraliska
kantighet, som mera utgör en skenfager dygd!
än en sann och mest af allt utöder både nö-;
je och grace; så spå vi, att det sceniska yrket
i alla afseenden skulle stiga i anseende. Vi gå
så långt, att vi icke anse för en af jord nöd-
vändighet, det en person, för att lyckas bäruti,!
behöfver i egentlig mening egna sig eller så till
sägandes blott och bart öfverlemna sig åt yr-
ket; och det af några grunder, som vi nu med:
elt par ord bedja alt få fra ställa. i
Med den lyriska seenen måste ett undartag!
göras. Den fordrar långvariga och trägna stu-
dier, sedan förenade med ihärd:g öfning cch
ett caflårligt sysselsättande med saken. Men
hvad den vanligen så kallade dramatiska gen-
ren vidkommer, så föreställa vi oss nästan, alt!
en person ur det gängse privatlifvet — förut-
satt, att personen är utrustad med stora naturliga
anlag för denna kons: ty ingen annen bör als
komma i fråga — skulle utan alltför betydlig;
svårighet kunna uppträda och lyckas på ihea- 1
tern. Likväl fordras härtill, att dramatiken sjelf!,
afgörande beträder en bana, som är dess rätte)
och högsta, den, att skildra sanna taflor ur det!
menskliga lifvet. Det är just när konsten rår:
sin spets, som den lättast förlikar sig med na-
turen: och scenen sjelf skulle då erbjuda så
många likheter med värt hemlif — bloit deruti
skildt derifrån, att den förra alltid måste huf-
va sina taflor snillrikt fattade, sammanhållna !
och utförda — att vi, åskådare, ej hlott skulle
finna oss på det högsta in! tresserade deraf, uten
ock betrakta öfvergången från vira egna rum
ÖR mo- s Pn - Ago oo
I
I
I
I
I
i