vara mera osedlig an nagon scpnan. I Detta har betydligen förändrats. Hvar och en vet, hvilka allmänt aktade och — hvad mera är — aktningsvärda personligheter theateryrket i vår tid röknar ioom sin krets. Dessa personligheter äro icke allenast theoretiskt högaktade , utan äfven praktiskt, emedan de med nöje och utmärkelse ses i ganska goda säll-! skaper. Och ändå — ändå vill det icke riktugt gliva sig med den moraliska räddbågan för att stiga in på scenen. Nu är det också en sanning, som ej kan förnekas, att theaterlifvet, måhanda mer än månget, locker till frihet i seder. Man kan likväl icka säga, att orsakerna härtill — för att tala metaforiskt -— befinna sig på sjelfva :heatern, utan i kulisserna och ännu mera bakom dem. Minne det ej är synd, att ett yrke skall kunna göras till mål för förtal, endast för sina kaccessoirere, skull? Vi veta väl, att kulisser ej kunna undvaras: att något tomt rum bakom dem äfven måste gilvas, är oförnekligt: sjelfva foyern kan icke boriresonneras. Men vi viile gerna föreställa oss, att vissa personer, som icke tillhöra theatern, och som likväl — vi tala öfverallt metaforbkt — s8pgera bakom och emellan kulisserna, kunde förmin: kas till inflytelsen derpå, emedan de till sin natur tjena theatern sjelf till intet, men skada dess rykte. Hvilka desse för publiken sjelf osynliga interlokutörer och bi-aktörer än raå vara, så vet man likvil, att de alltid böra till ahederligt folk,, ofiast till de callrahederligaten. Det är ifrån sådana fredlyste, bvilka öfvesallt i samhället (mycket mera förr än nu, !ikväl) kunna agera huru de behaga, utan att al sin heder något förlora, som theateryrkets örtal fått sin största näring. Hela detta förhållande har i sednare tider utan tvifvel ganska mycket förbättrats. Det har sedan längre tid fucniis många skådespelare och äfven ej sällan skådespelerskor, som med heder kunnat visa sig i umgängslifver. Det oaktadt linner man dock ännv, ait en flicka uh hvad man kallar ett godt hus nästan alltid hyser en viss rädsla att vilja theatern till sitt yrke eller egna sig åt ett leinadssätt, som fordora an:ågs icke vara utan sina hemligheter. En musikalisk virtvos, äfven af qviuligt slag, behöfver icke känna denna rädsla, emedan hon träder upp en enda gång, eller par, låter böra sig på sitt instrument, och försvinter. Vi komma således till det resultat i fråZan, att det icke är så mycket för det publika i theateryiket, som ej mera för det hemli ga, en börjande artist hyser frbaga, cch mest betänker sig, såvida den sjelf är al moraliskt slag, d. v. s. öfverhufvud af den genre, sora betänker sig. Vore salongen deremot 1 aila bithörande afseenden fullt lik den uti ett vanligt godt privathus, så måste en räddhåga af hela detta slag försvinna. Vi anse detta vara det första angelägna. Om sedan — hvilket vi förmoda snart skulle inträffa — personer med theatralisk talang allt mera besegradz fördomen, att ur det vanliga) privatlilvet stiga in på scenen och deltaga i dess! ärofulla offentlighet, derjemte sjeli noga iakttagande det slags verkliga stränghet i seder, som ! höjer behage, men undvikande den moraliska kantighet, som mera utgör en skenfager dygd! än en sann och mest af allt utöder både nö-; je och grace; så spå vi, att det sceniska yrket i alla afseenden skulle stiga i anseende. Vi gå så långt, att vi icke anse för en af jord nödvändighet, det en person, för att lyckas bäruti,! behöfver i egentlig mening egna sig eller så till sägandes blott och bart öfverlemna sig åt yrket; och det af några grunder, som vi nu med: elt par ord bedja alt få fra ställa. i Med den lyriska seenen måste ett undartag! göras. Den fordrar långvariga och trägna studier, sedan förenade med ihärd:g öfning cch ett caflårligt sysselsättande med saken. Men hvad den vanligen så kallade dramatiska genren vidkommer, så föreställa vi oss nästan, alt! en person ur det gängse privatlifvet — förutsatt, att personen är utrustad med stora naturliga anlag för denna kons: ty ingen annen bör als komma i fråga — skulle utan alltför betydlig; svårighet kunna uppträda och lyckas på ihea1 tern. Likväl fordras härtill, att dramatiken sjelf!, afgörande beträder en bana, som är dess rätte) och högsta, den, att skildra sanna taflor ur det! menskliga lifvet. Det är just när konsten rår: sin spets, som den lättast förlikar sig med naturen: och scenen sjelf skulle då erbjuda så många likheter med värt hemlif — bloit deruti skildt derifrån, att den förra alltid måste hufva sina taflor snillrikt fattade, sammanhållna ! och utförda — att vi, åskådare, ej hlott skulle finna oss på det högsta in! tresserade deraf, uten ock betrakta öfvergången från vira egna rum ÖR mos Pn Ago oo I I I I I i