bära vistas om en inneboende, verklig storhet, som blott ännu icke hunvit mogna, för att visa sig I dagen; det sednare, deremot, är icke allerast ofullkowligt, utan tillika objelpligt; och det är detta, som utgör dei farliga. Mea dessa högre ech rent artistiska betänkligheter, gälla de icke lika för hvilken konst som helst? Sk.liicke ynglingen eller flickan, som fattar pallettea eller instrumentet, med aisigt at egna sitt lif åt målarkonsten eller musiken, — lika mycket som den, hvilken ämnar uppträda på scenen — hejda sig, fråga sig, stanna, grubbia, undra? Det tyckes att man borde det; och Håävil bvilar ett plus af farhåga öfver inträdandet på teaterns bräder. Hvaraf kommer det? Är det för att man blir mera publik? Men målaren eller målarinnan, som icke ämnar gömma på sina stycken eller skänka dem åt för trogna vänner, utan har i begrepp att sälj: dem, såsom man vanligen brukar, när man gör en konst till sia lefnads yrke och deri söker silt uppehälle: måste icke äfven han eller bon exp-nera sina arbeten för publiken, och i och med detsarma ej sällan exponera sig sjeif rätt mycket? S:kert. Och en författare eller författarinna, som icke blott skrifver, utan äf-: ven trycker? Utan tvilvel lika mycket. Härvid kan man dock göra den anmärkningen, att man går ut i sllmänheten med sins arbeten blott, och för hålla sin stackars person hemma. Man står såsom målare eller författare endast till hälften inför alla menniskors ögor; slår arbetet olyckligt ut, så äger man utan tvifvel att gräma sig, men man kan åtminstone få utföra sin grämelse inkognito och smaka dess bitterhet inom fyra väggar. I skå despelarkonsten är deremot verket ingenting annat än personen sjelf; man blir icke här olycklig in effigie, utan klandras in corpore. Utan tvilvel hgger bäruti en stor skillnad, och den i dubbelt afseen!e; ty, likasom allmänietens missnöje, i fall sådant åkommer, tröffar det ömtåligaste af allt artisten äger, nemligen dess egen person, dess utseende, later, organ, ögonkast, gång ...., så skördas också berömmet för det käraste han (ler hon) har, som är ens eget vackra J:g. Publiciteten är så!edes här fulistindig, då den för målaren och förfettaren kan sägas vara half allenast; och dettz hjelpsr de sednare, i frågan om blygsel, gansk: mycket. Man sätter derföre mindre i friga att måla eller skrifva, emedan man tänker: huru ful och ostädad jag än må vara här i min fattiga vrå, der jag sitter, så torde jag ändå kunna frambringa ett vackert arbete, allmänheten till glädje och beundran, samt mig sjelf till glådje och gagn. Om, i sämsta fail, verket misslyckas, kan jag stänga in mig, så slipper jag med mina öron höra tadlet och med ögonen se leendet öfver mig: tidningarne äro det värsta, men jag kan taga mitt parti att aldrig läsa någon tidning — jag liknar häruti våra störste wän, och vinner till och med :genom denna likhet åtminstone en heder — och så måste allt vara bu!pet Men skådespelaren kan icke för sig räkoa på en dylik tröst, och utvägen att göra sig inkognito, eller dåtsa såsom man ingenting visste om apöbelns, tänkesätt (när den antingen hvisslar, eller åt. minstone låter bli att applådera), är ogörligt på teatern. Häraf inser man då verkligen ett skäl, att mera hejda sig vid beträdandet af skådebanan, än någon annan bana. Detta gäller i sanning då theateryrket jemföres med målarens och skribentens. Mena huru förhåller det sig med den musikaliska ar-tistens ställning? Vi tala icke om kompositö:rens, hvilken, i likhet med en annan författare, kan läsa in sig och, huru svårt han än har, dock ej äger sina svårigheter mer än till hilften — i noterna — allmängjorda. Men den: med det specifika namnet virtuos utmärkte, som spelar inför alltnänheten: han kan icke derunder vara bortovarande. Han kan på sin höjd hafva sina små absencer; men redan det är alltid illa. Hans ställning går således temligen nära skådespelarens, åtminstone hvad publiciteten vid-. kommer. Också hejdar man aig visserligen, innan man tar det steget att blifva virtuos för lifstiden: men — besynnerligt nog — betänk-: ligheterna äro ändock här endast de allmänna, som ställa sig framför hvarje konstgenre. För skådespelaryrket återstår ännu samma plus, hvarom vi förut talat, och som icke en gång äger rum för den musikaliska virtuoser, oaktadt han står .aed sin person lika bar inför publiken, som en aktör. Hvad som gör, att man så der häpnar för teatergollvet, måste således slutligen icke — eller åtminstone ej ensamt — vara bäfvan för sitt jags publika framställande. Hvad är det då? — Endast fördom. er 2 I sn