II Afdelningen eller åtgärder och medel till befrämjande af samhällsmedlemmarnes ekonomiska och fysiska välstånd och afböjande af hvad i detta afseende menligt inverkar. Denna afdelniug är delad i tre stycken, hvaraf det första angår jordbruket och näringarna; det andra förmögenhetens begagnande och det tredje ansta!ter till anskaffande aflefnadsförnödenheter vid 1tilliälligt inträffad brist och af bjeip vid olyckshändelser. A) a Förhållanden i afseende på jordbruket och näringarna börjar med aspanmålshandel och vacklande pris på förnödenhetsvaror,, och tillstyrker, såsom de enda medel att bereda en ordentlig spanmålshandel, att en måltlig, fix tull, t. ex. för 40 år, måtte fastställas å spanmäl och statens spanraållsnndsättningar upphöra; det vacklande priset å öfrige förnödenbetsvaror anser Bet. ej behöfva någon serskild åtgärd,). Derefier förekommer om hemmansklyfning, jordafsöndring, backstugor o. m. d. Förslaget härom är ganska vidlyftigt, men då frågan äfven är behandlad af en annan kommitteå, anföra vi ur närvarande Bet. blott följande hufvudsatser: hemmansklyfning eller jordafsöndring med ägande rätt må ej sträckas till mindre lott än att ägaren dermed är abesuten, som åter skall betyda, att tre arbetsföre personer deraf hafva sin utkomst; ait jordafsöndring under lifstidsbesittning ej må ske af mindre jordrymd än att en tunna potates må kunna utsättas och en ko födas; att all annan jordafsöndring, genom förpantning, lifstidsstädja eller undantagskontrakter, .å förbjudas, så snart hemmanet eller hemmensdelen, hvarifrån afsvondringen sker, derigenom skulle så minskas, att man derå ej är besuten; afsöndring af vattenfall undantagen; att den som afsöndrar mindre jordstycken än det sist beskrifna, må ansvara för de derå bosatte personers kronoutskylder och betraktas såsom deras husbonde, samt att sockennämnden må decisift äga afgöra, att en utbruten lott lemnar besutenhet och i allmänhet att föra talan rörande de inom socknen förefallande jordsfsöndringar. Jordbrukets bedrifvande genom stattorpare och daglönare anser Bet. ej kunna förmenas och tillstyrker blot:, att de i afseende på fattigvården må anses såsom tjenstehjon, samt deras hustrur och barn såsom backstugusittare. eRörande jordbrukets tunga af beskattningen fiprer väl Bet. grundskatternas utgörande efter missvextår, nemligen, så vidt dessa sketter bero af förvandling efter den i sådane år höga markegången, råga förlägenheten för de cobemedlade och mest de mindre jordbrukarne,, men icke heller något vidare att föreslå, än att Riksens Ständers beslut vid sednaste riksdag om upphäfvande af räntetagares uppsägningsrätt och lösningsprisets bestämmande efter sednaste tio årens medelmarkegång, måtte befordras till verkställighet. Skjutsnings-skyldigheten önskar Bet. måtte lindras genom tillvägabringande af diligensfart på de större vägarne, hållskjutsens indragning och skjutslegans förhöjning på de mindre. aBrist på binäringar, aftagande färdighet i handaslöjder och förminskad rörelse inom handtverkeriernan förekomma dernäst i ordningen. Kommitteens mening härom synes vara att icke hafva någon mening. Kommitteen finner husslöjden fullkomligt fri, och att städer nas näringsidkare, som äro privilegierade, än mindre sakna näringsfrihet; men Kommitteen finner en tröghet i folklynnet, som motverkar sjelfva verksamheten; vidare har Kommitteen sett, att stads-korporationerna; motverka idkare, som deri söka inträde, men ock, att man kan vinna frihet till yrkes utöfvande under skydd af Halloch Manufaktur-privilegierna, och att i begge fallen den sökande är underkastad omvägar, tidsutdrägt och kostnader, som för mången miste vara afskräckande, och så vidare, hvarefter Kommitteen säger, att en ordnad legstiftning för näringarne är nödvändig och gör sjelf början med ett i tre och tjugo punkter uppstäldt förslag till reglemente för gesällvandringar. Att meddela detta förslag, synes, med afseende på hbufvudföremålet för Kommittens verksamhet, kunna insparas; Kommitteen har till en del hemtat sina åsigter från Industri-föreningens genom Hr von Hartmansdorff tillvägabragta beryktade yttrande, till förmån för skråväsendet, och det behöfs således ej säkar ej fråga den, som ahar intet att sägan. Flera af kommitens ledamöter, med hvilka vi samtalade om detta ämne, yttrade den meningen, att krogarne borde ställas under hvarje orts kommunalstyrelse, och det min-. sta man af en sådan opinion kunnat vänta bade väl varit, att komm. tillstyrkt en bestämd lagstiftning för krognäringen, hvarigenom statsverkets intresse ej fått ett bestämdt PP 8 pp ÄR TA a