len mot mig yrkat, så återstår dock alltid för mig,
liksom för hvarje annan medborgare, hvilken inför
lagen måste redovisa sitt handlingssätt, behofvet
att freda detta för anklagelser, äfven om de, såsom
Du, framträda i samma form som de, hvilka redan
blifvit vederlagde. Detta behef visar sig kraftiga-
re i den mån man känner vigten af ett obeflåc-
kadt anssende hos en embetsman, ehvad omfatt-
ning dess verkningskrets än må äga, och det är
vid känsian häraf, som jag på en gång inser min
pligt att efter förmåga bemöta dessa anklagelser,
och med hvilka svårigheter uppfyllandet deraf är
förknippadt. Det finnes nemligen många, hvilka
ehuru utan förutfattadt beslut att fördöma, likväl
icke af de framställde fakta kunna bilda sig en
grund för frikännande. I den mån detta härleder
sig från svårigheten att göra sig redo för förhål-
lander inom ett för mängden främmande yrke, blir
ock möjligheten för mig att vederlägga de väckta
tviflen försvärad, emedan mycket af hvad sjöman-
na- erfarenheten såsom axiom antagit, måste, för
att inför den i yrket oerfarne gillas, bevisas. Om
åter dessa axiomer icke få gälla, utan andra efter
behag substitueras, då blir all bevisning omöjlig.
Jag måste då dömas skyldig, emedan olyckan in-
träffat, utan att till mitt försvar kunna anföra, att
den timat oaktadt de försigtighetsmått, hvilka re-
sans förhållanden och allmän sjö-coutume ålägga,
icke blifvit åsidosatte. Ifrån denna synpunkt synes
ock Hr Krigsfiskalen hafva velat utgå, då han läg-
ger till grund för sin besvärstalan den sats, attjeg
borde apresumeras skyldig intill dess motsatsen
blifvit bevisad, samt derefter förklarar, att jag fe-
lat i denna bevisning, emedan jag ej anses hafva
kunnat cuppgifva och styrka, att strandningen för-
aorsakats af någon enda olycklig tillfällighet, som
ehvarken kunnat förutses eller afvärjas. Gerna med-
ger jag med Hr Krigsfiskalen, att jag icke förmått
och aldrig skall förmå att bevisa min oskuld, om
enda vilkoret derför vore, att kunna bestämdt cupp-
gifvan och lagligen astyrka hvilken den kraft va-
rit, som vållat fertygets strandning. Ett sådant
vilkor skulle, med det nyckfulla eiement, mot hvil-
ket en sjöman måste strida och med allt det osäk-
ra, hvarpå ett fartygs navigering beror, i de flesta
fall blifva alldeles omöjligt att uppfylla, och gäcka
hvarje bemödande å Befälhafvarens sida, att värja
sig från åtal. Men om kan förmår ådagalägga, att
vid förolyckandet af det honom anförtrodda fartyg
intet af de försigtighetsmått blifvit uraktlåtet, hvilket
sjömanna-erfarenheten stadgat såsom grunder för
fartygs navigerarde vid den tid olyckan timade, då
borde väl någon högre bevisning billigen och lzg-
ligen ej af konom kunna til! frikännande erfordras.
Jag hyser den fasta tillförsigt, att Eders Kongl.
Maj:t Nådigst vill ur denna synpunkt betrakta, hvad
jag här går att till mitt försvar i underdånighet
anföra. Det är egentligen ur 2:ne hufvudpunkter,
som, enligt min urderdåniga tanka, en befälhafva-
res förhållande vid ett så beskaffadt tillfälle som
detta terde böra skärskådas, till utrönande, huruvi-
da vålleandet till olyckan må honom tillräknas eller
icke, nemligen:
4:mo Har, med stöd af de grunder, dem veten-
skap och erfarenhet angifva, fartygets kurs blifvit
riktigt vald och äro under resan de medel begag-
nade, som erbjudits att försäkra sig, det denna kurs
ock verkligen blifvit styrd?
2:do Har vid strandningstillfället allt, hvad möj-
ligen till fartygets räddning kunnat åstadkommas,
biifvit iakttaget?
För att riktigt kunna besvara dessa frågor och
på grund deraf rättvist bedöma handlingen, erfordras
att, såsom pluraliteten af Kongl. KrigsHofrättens
Ledemöter antogit, tänka sig in uti de förbållan-
den, hvarunder tilldragelserne timat. I motsatt
fal! finnes det ju icke någon måttstock, hvarefter
de afacta och bevis, hvilka Hr Krigsfiskalen i sitt)
underdåniga anförande vill lägga till grund för om-
dömet, skola mätas. Ty att på sätt Hr Krigsfiska-!
len synes antyda, vilja bedöma ett fartygs navige-!:!
ring efter dess mer eller mindre öfverensstäm- i!
melser med de Generalkursar, hvilka i beskrifnin-;:!
ger öfver olika farvatten förekomma, uten afseen-j;
de på buruvida förhållanderne sådant erfordrade,;
vore visserligen en orättvisa icke allenast emot den
person, hvars handling blifvit föremål för gransk-1
ning, utan ock emet yrket i allmänhet. De veten- i
skapliga och empiriska grunder, hvarpå detta hvi-j:
lar, skulle härigenom reduceras till en enkel kän- ;
nedon: af kursar och distancer orter emellan, af i
L
J
f
d
t
l
1
ringa nytta i praktiskt afseende, der man af så;
minga skäl arser sig både kunna och böra derifrån !
afvika. Ej mindre orättvist skulle det synas, ett
klandra en fartygsbefälhafvare för uraktlåtenhet att;
använda en myckenhet af de medel, hvilka kun-
de begagnes att bjelpa fartyg af grund, utan att
tillse huruvida dessa hielpmedel vid förhandvaran-.
de tillfälle varit användbare. Att bedöma handlin-,
gen efter den ställning, hvari den handlande med ,:
skäl förmodade sig vara, och icke efter det för-t
hållande, hvaruti den olyckliga utgårgen visade att 1
han befann sig, vågar deremot jag i underdånighet 7
30s8e vara med rättvisans fordringar mera öfver- !
ensstämmande. )
Rörande den valda kursen bafva såväl Kgl. Krigs-Hof- s
Rättea som Kommitterade twll Leggbokens granskning fi
funnit, att denna, med afscende på ett Ångfartygs egen-g
skaper och väderlekens förbållande under resan, icke va- id
rit underkastad någon anmärkning. Att således öka vid- k
iyftigheten med at ånyo besvara, hvad Hr Krigsfiskalen n
oförändradt vidhålier i fråga om kursbestämmelsen, torde s
enses öfverflödigt. Som dock Hr Krigsfiskalen uti sine )b
anderdåniga besvär åberopar hvad en af Egl. Krigs-Hof- mn
Rättens Ledamöter Hr General-Adjutanten och Kommen- , fi
dören m. m. Akrell i detta och andra scientifika rörande :!n
fall anfört, torde jag nu i underdånighet få vill besvaran- ti
de här upptaga desse anmärkningar för så vidt de röra: f:
den af mig begagnade kursen. St
Hr General-Adjutanten arser nemligen att, oaktadt jag d
väl ej kunde synas beböfva välja en kurs i likhet med s
hvad seglande fartyg bruka, så var dock den jag begag- li
rade för knapt beräknad, för att, utan full visshet hvar!sc
Fartyget sig befanr, våga nalkas eller söka förbigå Jut-ja
land. Denna anmärkning, hufvudsakligen riktad mot be- li
stömmandet af den kurs, hvilken natten före strandningen! v
begagnades, hvilar således på afgörandet af den frågan, ic
TSE 0 oP 11 TT