uti R2taplan: chöger och venster om! framåt march! tagen hvarandra i famn! så såla Under detta qvinnokry finnes likväl en, som framför andra spelar en ömklig roll och denxe är f. d. Utgifvaren,, den stackars äkta manneu till båda. Han förefaller verkligen sjel som det bedröfligaste tecknet inom en bedröflig publicitet och kan i denna egenskap förtjena sin serskilda hetraktelse. — Vi hafsza redan nämnt för våra läsare, ati den lyriska sceaens veteran, Hr Lindström, om Tisdag kommer att erhålla sin afskedsrecett Hr Lindström har, i anseende bärtill, önska! att få uttrycka för Svenska allmänheten sir tacksamhet för alla de prof, han rönt af des: välviljz och i sådant ändamål anhbållit om plats i Aftun5lidet för nedanstående adress: Då jag nu snart går att lemna den skådeplats, åt hvilken jeg egnat hela den verksamma delen a! mitt lif, återstår mig en helig skyldighet: den, at: inför hufvudstadens vördade publik tolka de kän. slor af aktuing och djup tacksamhet, hvaraf jag under hela denna tid varit uppfylld och som i detta Ögonblick hos mig väck2s med f riubblad lifighet. 43 år äro nu förflutna, sedan jag första gången uppträdde på den Kongl. theatern, då ännu endast en yngling med opröfvade krafter och outvecklad förmåga. Till hvad grad dessa krafter och denna förmåga sedan utbildat sig, tillkommer det ej mig att bedöma; men hvad jag vet är, att den godhet och det undseende, hvarmed mina första svaga bemödanden då redan ä publikens sida möttes, sedermera följt mig hela rein offentliga bana igenom. Många, icke alltid lätta, steg har jag sedan dess trampat derpå; många skiften bafva sedan dess ägt run.; flera styrelser hafva följt på hvarandra i vården om thesaterns angelägenbeter, en tillstörre delen ny generation af åskådare fyller nu salongen; en alideles ny stam af kamrater omger mig på scenen, men samma tålamod för mina brister, samma uppmuntrande godhet för mina lyckade ansträngningar eller för de natursgåfvor Försynen förlänat mig, samma vänskap och deltagande hafva hugna! mig hos dem alla. Dessa glädjande företeelser hafva blifvit oföränderliga under det menniskorna förändrats; det är för dem mitt hjerta är uppfyldt af den varmaste erkänsla, det är dem mitt minne altid skall bevara, och det är af denna erkänsla jag här frambär en ofullständigt uttryckt gärd. Stockbolm den 42 Oktober 4839. C. G. Lindström.