Författaren till den nyligen utkomna broehyren cm Press, Reformer och Ministerstyrelse har anmodat Red. om plats för nedanstående uppsats: aEn författare steg fram och sade, att den Svenska liberala pressen är antinationel, negatif och upplösande. Detta påstående sökte han styrka med åtskilliga uppgifter ech historiska facta. En annan författare framträdde då och bevisade, att upgifterna icke voro sanna; annat var icke hans ändamål!; vidsträcktare problem hade han icke föresatt sig, än att ådagalägga, det de företeelser, dem den förste författaren anfört, de fel, han tillvitat pressen, äro diktade, de jemförelser, han gör mellan den och andra länders press, alldeles förvridna i tillämpningen, likasom i grundernas uppställning. Bevisningen härom tyckes hafva lyckats, och författaren således vunnit sitt ändamål. Det ser ut, som om de, hvilkas önskan är att dekreditera all liberal! statsåsigt genom anfall mot dess nu varande organer, skulle nödgas åtminstone påbitta något nylf stridssätt, dikta några nya fel hos dess organer. Med vissa personer lönar det icke mödan att gå in i en djupare polemik, uppställa lärobyggnad mot lärobyggnad; det enda, som möjligen med dem kan göras, är att slå undan dem styltorna, den ena efter den andra, och fortfara härmed, tilldess de icke kunna hitta några flera eller tröttna att vada i deklamationens och lögnens träsk. Kan man blott tvinga dem att gå raka vägen och möta sina motståndåre med ärliga, oförfalskade vapen, då är tiden inne att företaga en allvarsam kamp; men att ställa sig i positur oah bruka tunga vapen mot den, som aldrig gör annat än löper på sidan, det lönar icke mödan. Sålunda hade förf. af aNågra Ord sjelf antydt, det hans mening ingalunda var att i allo försvara den dafria pressen, eller vilja visa, det den vore utan fel, utan bioii ådagalägga, att de synder, som aUpplösnings-förf. och hans anhang dagligen öfverklaga, äro diktade, de anklagelserna oförskylda. En tredje kämpe har uppträdt (i Freja), lätt igenkänd på sin l!uggslitna dialektik, hvilken han så många gånger vändt, att den ej kan vändas mera, åtminstone icke till nytta, och hvarmed han atienat sju konungear,, som man säger. Den förste eller s. k. cUpplösnings, författaren hade åtminstone ansett mödan värdt äv dikta några skäl, hvarpå han förklarade den fria pressen vara anti-: nationell, anegatif och upplösande; men den luggslitne, som såg, att detta icke ville lyckas, valde den enklare vägen att komma till samma resultat uran skäl. Då kunde han åtminstone icke vederläggas på det sättet, som den förste blef vederlagd. Han förklarade blott, att hela verlden erkänner, att den fria pressen är negatif och upplösande; och mot ett sådant skäl finnes naturligtvis intet att invända. Hölle han sig blott vid detta, så kunde mången tycka, att hans ja vore så godt som en annans nej. Men nu är han en gång för alla så beskaffad, att han icke kan trifvas, utan att hoppa förbi sitt mål och göra sig löjlig. Sålunda förebrår han den andre författaren (af aNågra Ord ete.), att denne icke inlåtit sig i diskussion om en sak, hvars tillvaro han just nekat. Denna mer än besatta förebråelse kan icke jemföras med någonting annat, än hvad man i tjuge år fått vänja sig vid från samma håll. Att andra länders tidningar äro mera epositiva än våra, bevisas mycket beqvämt på det viset, att det upprepas några och tjuge gånger. Förf. af aUpplösning hade talat om de förslag,, hvarmed andra länders oppositionspress skulle komma fram.