Författaren till den nyligen utkomna bro-
ehyren cm Press, Reformer och Ministerstyrel-
se har anmodat Red. om plats för nedanståen-
de uppsats:
aEn författare steg fram och sade, att den Sven-
ska liberala pressen är antinationel, negatif och
upplösande. Detta påstående sökte han styrka med
åtskilliga uppgifter ech historiska facta. En an-
nan författare framträdde då och bevisade, att up-
gifterna icke voro sanna; annat var icke hans än-
damål!; vidsträcktare problem hade han icke före-
satt sig, än att ådagalägga, det de företeelser, dem
den förste författaren anfört, de fel, han tillvitat
pressen, äro diktade, de jemförelser, han gör mel-
lan den och andra länders press, alldeles förvridna
i tillämpningen, likasom i grundernas uppställning.
Bevisningen härom tyckes hafva lyckats, och för-
fattaren således vunnit sitt ändamål. Det ser ut,
som om de, hvilkas önskan är att dekreditera all
liberal! statsåsigt genom anfall mot dess nu varan-
de organer, skulle nödgas åtminstone påbitta något
nylf stridssätt, dikta några nya fel hos dess orga-
ner. Med vissa personer lönar det icke mödan att
gå in i en djupare polemik, uppställa lärobyggnad
mot lärobyggnad; det enda, som möjligen med dem
kan göras, är att slå undan dem styltorna, den e-
na efter den andra, och fortfara härmed, tilldess
de icke kunna hitta några flera eller tröttna att
vada i deklamationens och lögnens träsk. Kan
man blott tvinga dem att gå raka vägen och
möta sina motståndåre med ärliga, oförfalskade va-
pen, då är tiden inne att företaga en allvarsam
kamp; men att ställa sig i positur oah bruka tun-
ga vapen mot den, som aldrig gör annat än löper
på sidan, det lönar icke mödan.
Sålunda hade förf. af aNågra Ord sjelf antydt,
det hans mening ingalunda var att i allo försvara
den dafria pressen, eller vilja visa, det den vore u-
tan fel, utan bioii ådagalägga, att de synder, som
aUpplösnings-förf. och hans anhang dagligen öf-
verklaga, äro diktade, de anklagelserna oförskylda.
En tredje kämpe har uppträdt (i Freja), lätt i-
genkänd på sin l!uggslitna dialektik, hvilken han
så många gånger vändt, att den ej kan vändas me-
ra, åtminstone icke till nytta, och hvarmed han
atienat sju konungear,, som man säger. Den för-
ste eller s. k. cUpplösnings, författaren hade åt-
minstone ansett mödan värdt äv dikta några skäl,
hvarpå han förklarade den fria pressen vara anti-:
nationell, anegatif och upplösande; men den lugg-
slitne, som såg, att detta icke ville lyckas, valde
den enklare vägen att komma till samma resultat
uran skäl. Då kunde han åtminstone icke veder-
läggas på det sättet, som den förste blef vederlagd.
Han förklarade blott, att hela verlden erkänner,
att den fria pressen är negatif och upplösande; och
mot ett sådant skäl finnes naturligtvis intet att in-
vända. Hölle han sig blott vid detta, så kunde
mången tycka, att hans ja vore så godt som en
annans nej. Men nu är han en gång för alla så
beskaffad, att han icke kan trifvas, utan att hoppa
förbi sitt mål och göra sig löjlig. Sålunda före-
brår han den andre författaren (af aNågra Ord
ete.), att denne icke inlåtit sig i diskussion om
en sak, hvars tillvaro han just nekat. Denna mer
än besatta förebråelse kan icke jemföras med nå-
gonting annat, än hvad man i tjuge år fått vänja
sig vid från samma håll.
Att andra länders tidningar äro mera epositiva
än våra, bevisas mycket beqvämt på det viset, att
det upprepas några och tjuge gånger. Förf. af
aUpplösning hade talat om de förslag,, hvarmed
andra länders oppositionspress skulle komma fram.