SM UPPFOSTRINGSVÄSENDET I SVERIGE.
g 3.
Om Universiteterna.
(Forts. fr. MM 31)
4. Föreläsningarne.
Vi hysa den bestämda öfvertygelsen, att när
en professor håller föreläsningar, är det godt
att ham har åhörare. Vi känna väl en förfat-
tare, sjelf professor, som utgifvit en afhandling,
deri han velat bevisa obehöfligheten af ett lef-
vande auditorium och ådagalägga det goda i
föreläsningar för blott väggar; men vi bekän-
na oss icke hafva blifvit öfverbevisade. Vitro
åhörare vara i alla afseenden — för att tala
akademiskt — både subjektivt och objektivt
nyttige: subjektivt för professorn sjelf, som, u-
tom nöjet af att se sig bivistad, måste upplif-
vas och eldas till det lofvärda begäret att ut-
föra ett allt ypperligare föredrag, när han tyd-
hgen förnimmer sitt ord tjena till någonting;
och objektivt för studenterne, hvilkas gagn väl
i yttersta grunden måste anses för universi
tets-institutionens syfte, och hvilke, så stor
nytta de än måtte hafva af ohörde professorer,
dock säkerligen hafva en större af lärare som
lära.
Om, såsom vi hoppas, detta får anses obe-
stridligt, så vända vi oss till den vigtiga frå-
gan, huru det kommer sig, att i våra dagar
universiteternas hörsalar under föreläsningarne
ofta visa sig så glest befolkade, att de kunna
kallas tomma?
Icke får det, öfverhufvud taget, räknas från
bristande talent hos professorerne. Konsten att
föreläsa är visserligen stor; men den har all-
tid varit det; och det vore en orättvisa emo
nu lefvande akademiske lärare, att förneka den
en förmåga, som de säkert hafva lika stor met
sine föregångare. Vi tala ej om enskilda ex
empel, som alltid variera. Men det måste va
ra någon märkvärdig orsak, som nu mer äl!