SM UPPFOSTRINGSVÄSENDET I SVERIGE. g 3. Om Universiteterna. (Forts. fr. MM 31) 4. Föreläsningarne. Vi hysa den bestämda öfvertygelsen, att när en professor håller föreläsningar, är det godt att ham har åhörare. Vi känna väl en författare, sjelf professor, som utgifvit en afhandling, deri han velat bevisa obehöfligheten af ett lefvande auditorium och ådagalägga det goda i föreläsningar för blott väggar; men vi bekänna oss icke hafva blifvit öfverbevisade. Vitro åhörare vara i alla afseenden — för att tala akademiskt — både subjektivt och objektivt nyttige: subjektivt för professorn sjelf, som, utom nöjet af att se sig bivistad, måste upplifvas och eldas till det lofvärda begäret att utföra ett allt ypperligare föredrag, när han tydhgen förnimmer sitt ord tjena till någonting; och objektivt för studenterne, hvilkas gagn väl i yttersta grunden måste anses för universi tets-institutionens syfte, och hvilke, så stor nytta de än måtte hafva af ohörde professorer, dock säkerligen hafva en större af lärare som lära. Om, såsom vi hoppas, detta får anses obestridligt, så vända vi oss till den vigtiga frågan, huru det kommer sig, att i våra dagar universiteternas hörsalar under föreläsningarne ofta visa sig så glest befolkade, att de kunna kallas tomma? Icke får det, öfverhufvud taget, räknas från bristande talent hos professorerne. Konsten att föreläsa är visserligen stor; men den har alltid varit det; och det vore en orättvisa emo nu lefvande akademiske lärare, att förneka den en förmåga, som de säkert hafva lika stor met sine föregångare. Vi tala ej om enskilda ex empel, som alltid variera. Men det måste va ra någon märkvärdig orsak, som nu mer äl!