seende tiil rikets politik, så finner jag i en union enda medlet att afhjelpa de båda hufvudsakerna till deras nuvarande otillfredsställande belägenhet. Lorå Durham skiljer här mellan tvenne slag af union, federal och Icegislatif. Vid sin första ankomst till Canada hade han betydligt lutat åt den federala unionens sida, men snart insåg han, att man icke utan skada för det hela kunde åt de Fransyske Canadenserne öfverlemna förvaltningen af deras provins. Han hade derföre snart deciderat sig för en legislatif union, och att börja med fästat sina blickar på en förening emelan öfra och Nodra Canada. Den Engelska befolkningen i Öfra Canada beräknas till 400,000 personer, den Engeiska befolkningen i Nedra Canada till 450,000, och den Fransyska i sistnämnde provins till 4350,000, en union emellan de båda provinserna skull2 derföre gifva den Engelska befolkningen en ren numerisk öfvervigt, som dessutom ännu ytterligare skulle tilltaga genom en fortfarande invandring från England. Grundade man valsystemet härpå, och betryggade dessutom måhända genom serskilda stipulationer den katolska kyrkans dotationer, så skulle unionen icke fela att blifva fördelaktig för alla. Visserligen skulle den vara fördelaktigare, om man genast utsträckte unionen till alla de Nordamerikanska kolonisrnu; åtminstone skulie derigenom den Anglosaxiska stammens supremati på det mest bestämda sätt blifva återställd, och unionens vigt i den politiska vågskålen, äfvensom hvarje serskild stats betydenhet, derigenom ansenligt ökas. Men utförandet af denna plan kunde möta svårigheter hos några af de nedra provinserna (Nya Brunswik, Nya Skottland etc. ); emedan dessa måhända icke voro benägna att på detta sätt med ens sammansmälta sina lagstiftande församlingar med unionens lagstiftande korps. Under närvarande omständigheter är derföre det förslag, till hvilket förestående betraktelser ledt mig följande: att ingen tid bör försummas, för att föreslå parlamentet upphäfvandet af den lag, som stiftad: s i Georg III:s 34:sta regerings-år (den så kallade Canadensiska konstitutions-akten), samt de båda Canadas förening under en lagstiftande korps och deras konstituerande till en enda provins. Derjemte bör denna bill innehålla stadganden, genom hvilka hvarje serskild eller alla Nordamerikanska kolonier, på begäran af deras lagstiftande församlingar, och med bifail af de båda Canadas eller deras förenade legislatur, må kunna upptasas i denna wnion, under de vilkor, som kunna blifva öfverenskomna. För utförandet af denna plan synes ändamäålsenligast, att en kommission tillsättes af riks-parlamentet, för att bestämma indelningen af valdistrikten, antalet af representanter, som komma att väljas från hvarje distrikt o. s. v. Samma kommission borde äfven ordna den nya lokal-regeringen, och sammanfatta alla sina förslag i ett lagprojekt, som skulle förelägga s parlamentet till sanktion. Men äfven innan den legislativa unionen blifvit utsträckt till a Nordamerikanska kolonier, synes högst nödvändigt att inrätta en högsta exekutiva myndighet och en öfver-appellations-domstol för alla dessa provinser. Att i de förenade Canadensiska provinserna insätta ett lagstiftande råd, sådant som de hittills varande, utan all ansvarighet, valdt endast af regeringen, synes icke vara ändamålsenligt; den nya autoritet af detta slag, som sku!le inrättas, måste hvila helt och hållet på populär grund, fastän densamma visserligen, hädanefter som hittills, måste hafva till bestämmelse, att hindra den andra grenen af lagstiftande makten, som endast består af folkets representanter, från förderfliga öfvertag. Sedan författningen på detta sätt blifvit konstitusrad, böra alla kronans inkomster genast öfverlemnas åt den förenade legislaturen, emot beviijande af en tillräcklig civiliista. Alla embetsmän skola vara ansvarija inför den förenade legislaturen, endast med undantag af guvernören och hans sekreterare; den förstnämnde måste instrueras att föra sin förvaltning genom sådana departementschefer, för hvilka den förenade legislaturen kan hysa förtroende; också bör han ej, i fall stridigheter uppkomma med legislaturen, få räkna på understöd af regeringen i moderlandet såvida ej fråga är om angelägenheter, som i strängaste meni röra hela rikets intresse. Domstolarnes oafhängighet bör tryggas, inga penningeanslag göras utan kronans bifall, och invandringen på allt möjligt sätt gynnas. Den dåliga förvaltning, heter det till slut, genom hvilka våra koloniers ressurser hittills blifvit bort slösade, har, jag vet det väl, gifvit allmänna tänkesättet alltför mycken rigtning till den åsigten, att kol mnierna blott äro att anse såsom källor till förderf och förlust, och att med alltför mycket välb ehag hysa den idden, att de, såsom alldeles onyttiga, böra öfvervgifyas. Men jag för min del kan icke biträda den meningen, att det vore förenligt med klokhet eller ära, att lemna våra landsmän åt sig sjelfve, sedan de genom vår förvaltning råkar i missfört hållanden, eller att uppgifva värt gehbiet, då vi finna att vi icke dragit den tillbörliga nyttan deraf. Experimentet att bibehålla kolonier och regera dem väl, måste åtminstone först lemnas tid att utveckla sig, innan vi för alltid öfvergifsa dessa ofantliga landsträckor, der -vår öfverflödiga befolkning kan söka sig ett hem, och millioner nya konsumenter uppkomma för våra manufaktur-varor, äfvensom producenter för våra behof, De varmaste beundrarne af republikanska institutioner, äfvensom deras häftigaste motståndare, medgifva eller påstå, att det förvånande välar SS ÄÅen Ar som minÄLsA JA seg kt 5