seende tiil rikets politik, så finner jag i en union
enda medlet att afhjelpa de båda hufvudsakerna
till deras nuvarande otillfredsställande belägenhet.
Lorå Durham skiljer här mellan tvenne slag af
union, federal och Icegislatif. Vid sin första an-
komst till Canada hade han betydligt lutat åt den
federala unionens sida, men snart insåg han, att
man icke utan skada för det hela kunde åt de
Fransyske Canadenserne öfverlemna förvaltningen
af deras provins. Han hade derföre snart decide-
rat sig för en legislatif union, och att börja med
fästat sina blickar på en förening emelan öfra
och Nodra Canada. Den Engelska befolkningen i
Öfra Canada beräknas till 400,000 personer, den
Engeiska befolkningen i Nedra Canada till 450,000,
och den Fransyska i sistnämnde provins till
4350,000, en union emellan de båda provinserna
skull2 derföre gifva den Engelska befolkningen en
ren numerisk öfvervigt, som dessutom ännu ytter-
ligare skulle tilltaga genom en fortfarande invan-
dring från England. Grundade man valsystemet
härpå, och betryggade dessutom måhända genom
serskilda stipulationer den katolska kyrkans dota-
tioner, så skulle unionen icke fela att blifva för-
delaktig för alla. Visserligen skulle den vara för-
delaktigare, om man genast utsträckte unionen till
alla de Nordamerikanska kolonisrnu; åtminstone
skulie derigenom den Anglosaxiska stammens su-
premati på det mest bestämda sätt blifva återställd,
och unionens vigt i den politiska vågskålen, äfven-
som hvarje serskild stats betydenhet, derigenom
ansenligt ökas. Men utförandet af denna plan kun-
de möta svårigheter hos några af de nedra pro-
vinserna (Nya Brunswik, Nya Skottland etc. ); eme-
dan dessa måhända icke voro benägna att på detta
sätt med ens sammansmälta sina lagstiftande för-
samlingar med unionens lagstiftande korps.
Under närvarande omständigheter är derföre det
förslag, till hvilket förestående betraktelser ledt
mig följande: att ingen tid bör försummas, för
att föreslå parlamentet upphäfvandet af den lag,
som stiftad: s i Georg III:s 34:sta regerings-år
(den så kallade Canadensiska konstitutions-akten),
samt de båda Canadas förening under en lagstif-
tande korps och deras konstituerande till en enda
provins. Derjemte bör denna bill innehålla stad-
ganden, genom hvilka hvarje serskild eller alla
Nordamerikanska kolonier, på begäran af deras
lagstiftande församlingar, och med bifail af de bå-
da Canadas eller deras förenade legislatur, må
kunna upptasas i denna wnion, under de vilkor,
som kunna blifva öfverenskomna.
För utförandet af denna plan synes ändamäålsen-
ligast, att en kommission tillsättes af riks-parla-
mentet, för att bestämma indelningen af valdistrik-
ten, antalet af representanter, som komma att väl-
jas från hvarje distrikt o. s. v. Samma kommis-
sion borde äfven ordna den nya lokal-regeringen,
och sammanfatta alla sina förslag i ett lagprojekt,
som skulle förelägga s parlamentet till sanktion.
Men äfven innan den legislativa unionen blifvit
utsträckt till a Nordamerikanska kolonier, synes
högst nödvändigt att inrätta en högsta exekutiva
myndighet och en öfver-appellations-domstol för
alla dessa provinser. Att i de förenade Canaden-
siska provinserna insätta ett lagstiftande råd, så-
dant som de hittills varande, utan all ansvarighet,
valdt endast af regeringen, synes icke vara ända-
målsenligt; den nya autoritet af detta slag, som
sku!le inrättas, måste hvila helt och hållet på po-
pulär grund, fastän densamma visserligen, hädan-
efter som hittills, måste hafva till bestämmelse, att
hindra den andra grenen af lagstiftande makten,
som endast består af folkets representanter, från
förderfliga öfvertag. Sedan författningen på detta
sätt blifvit konstitusrad, böra alla kronans inkom-
ster genast öfverlemnas åt den förenade legislatu-
ren, emot beviijande af en tillräcklig civiliista.
Alla embetsmän skola vara ansvarija inför den
förenade legislaturen, endast med undantag af gu-
vernören och hans sekreterare; den förstnämnde
måste instrueras att föra sin förvaltning genom så-
dana departements- chefer, för hvilka den förenade
legislaturen kan hysa förtroende; också bör han ej,
i fall stridigheter uppkomma med legislaturen, få
räkna på understöd af regeringen i moderlandet
såvida ej fråga är om angelägenheter, som i strän-
gaste meni röra hela rikets intresse. Domsto-
larnes oafhängighet bör tryggas, inga penninge-
anslag göras utan kronans bifall, och invandringen
på allt möjligt sätt gynnas.
Den dåliga förvaltning, heter det till slut, genom
hvilka våra koloniers ressurser hittills blifvit bort
slösade, har, jag vet det väl, gifvit allmänna tän-
kesättet alltför mycken rigtning till den åsigten,
att kol mnierna blott äro att anse såsom källor till
förderf och förlust, och att med alltför mycket
välb ehag hysa den idden, att de, såsom alldeles o-
nyttiga, böra öfvervgifyas. Men jag för min del
kan icke biträda den meningen, att det vore för-
enligt med klokhet eller ära, att lemna våra lands-
män åt sig sjelfve, sedan de genom vår förvaltning
råkar i missfört hållanden, eller att uppgifva värt
gehbiet, då vi finna att vi icke dragit den tillbör-
liga nyttan deraf. Experimentet att bibehålla ko-
lonier och regera dem väl, måste åtminstone först
lemnas tid att utveckla sig, innan vi för alltid öf-
vergifsa dessa ofantliga landsträckor, der -vår öf-
verflödiga befolkning kan söka sig ett hem, och
millioner nya konsumenter uppkomma för våra
manufaktur-varor, äfvensom producenter för våra
behof, De varmaste beundrarne af republikanska
institutioner, äfvensom deras häftigaste motstånda-
re, medgifva eller påstå, att det förvånande väl-
ar SS ÄÅen Ar som minÄLsA JA seg kt
5