lemna själ, hjerta och allt förnuft fullkomTgen i
fred. Man må derföre allsieke tro, att de hata
en sådan professor: det progressiva hatar al-
drig; hatet hör uteslutande till det regressivas
roll emedan det ständigt fruktar. Ungdomen
kan blifva kall, då den ser sig oeh sin tid bemö-
tas med köld; men den är så ur stånd att ha-
ta, att det är med tårar, men icke med hån,
den tänker på orättvisorna: och samma stund
en lärare omvänder sig — äfven om han, som
Geijer, blott ger en obetydlig vink om att äm-
na bli progressiv — så bäres han i ögonblic-
ket på händerna. Likväl måste föresatsen wva-
ra upprigtig; visar den sig falsk eller återgå-
ende för andra gången, då kan det hända, att
sjeliva ungdomen börjar hata. — Skulle den
olyckan, värst af alla, inträffa, att vid ett u-
niversitet icke blott en och annan, utan måin-
ge lärare uppstode mot studenterne i regressiv
form, så måste följden icke allenast bli mån-
e3 tomma lärosalar, utan en anarkisk anda kan
sprida sig genom det hela. Ty det ligger i
saken, att studenterne måste hafva ledare: de-
ras genom sjelfva institutionen anvisade högste
ledare äro professorerne: gå desse nu undan ur
gångens ban2, stiga de bort från vägen och
ställa sig i portlider, så blir ju ungdomen här-
igenom utan sina naturliga anförare på vägen,
som den har att beträda? Det wore väl icke
underligt, om den då började vackla i ordning,
seder och flit: men gör den icke det, fortfar
den att utan för-män (män som i sak gå fö-
re) likväl på det hela vara en förträfflig korps,
så tyder det minsann på en bättre anda och en
alla våra ödens högre ledning, än som kan räk-
nas dem till förtjenst, hvilke stigit afsides från
de egentliga frågorna, och härigenom de facto
lemnat ledare-kallet. Man bör icke undra öf-
ver det som icke är underligt alls, nemligen
att studenterne på annan väg måste söka hvad
de sakna hos dem de skulle finna det hos: en
del läser således utländske lärares böcker, då
egna professorer utgifva så litet rörande det
frågan gäller; en annan del jäser — sorgligt
att nämnal — tidningar. På hvilka beror det
att gifva dem något annat? (Forts.)