Man mäste, etter all var ötvertygelse, vara ait för kortsynt, för att ett ögonblick kunna jem föra den despotism, som utgår från vester, me den, som utgår fvån öster. Den förra är en öl vergående paroxysm af vwvilseledda elementer som åt sig sjelfva lemnade, icke innebära något fö menskligheten förnedrande, något varaktigt för tryck. Den sednare deremot är en naturnöd vändighet, utgående, icke blott ur en be herrskares ögonblickliga öfvermod eller lycka utan ur folkets innersta rot, ur statens organisr och princip. På Rysslands thron hafva, unde loppet af ett sekel, suttit monarker af himmels vidt skilda lynnen; men Rysslands politik ha under alla fortgått oförryckt på sin en gån ; be trädda bana: utvidgning, utvidgning, utvidgning Upphörer det en gång att fortskynda på denn bana, ännu mer, går det ett enda steg tillbak: derpå, så är det förbi, sammanfaller såsom er växt, hvars rötter äro afhuggne. Det finnes in gen hjertrot, ingen kärna, hvaromkring de till vunna hihangen gruppera sig, och som kan e xistera utan dem; det är just sammangyttrin gen, som utgör lifsprincipen; men derföre fort. går också principen med ett slags odödlig för. tviflan. Andra eröfrande och öfvervägande stater haf. va deremot lifsprineipen inom sig, i en kärna som kan lefva och frodas, äfven då de tillvunna utväxterna åter affalla. Sådant var det europeiska välde, som Gustaf Adolf och Carl X tillvunno Sverige; sådant Frankrikes under Napoleon. Beröfvade sitt öfvervälde, återträdde Sverige och Frankrike i sin gamla rang, utan att derföre förintas; ty i deras kärna, i den ursprungliga stammen bodde qvar cen moralisk maktcivilisationens, bildningens, andens, framför allt nationalitetens. Men afkläd Ryssland ata de tillkomna heterogena delarna, och hvad står qvar? hvilken roll kommer det att spela — i Europa? Ryssland, säger Hr G:, char en verld inom sig att bilda och ordna. Låt honom se ull, huru detta bildande och ordnande sker, huru det är möjligt — ty vi vilja, argumenti causa, antaga, att det verkligen vill bilda och ordna denna verld på ett europeiskt vis —. Visserligen se vi på alla håll stora bemödanden att bilda och utveckla det matericlla, de mekaniska konsterna, fabriksväsendet, kommunikationsmedlen. Men det andliga? Må Hr G. lägga handen på sitt bröst och svara. Så vidt det lyckats oss att se Rysslands bemödande åt det hållet, hafva vi icke seit något europeiskt, om ej ett och annat — europeiskt — mförskrifvet från Europa, för att med mathematik, astronomi etc. förherrhiga vetenskapsakademier och — knappast universiteter. För öfrigt äro väl militär kolonierne, örlogsångfartygen m. m. hufvudsak och komma att blifva det. Ganska riktigt har Ryska styrelsen sett, då hon förbjudit antagande af andra än vederbörligen godkända enskilda informatorer, förbjudit Ryssar att resa i främmande länder, strängt inskränkt införande af främmande litteratur, med ett ord stängt Ryssland från Europa. Läsaren ser, att vi här sett frågan på en sida, som Hr G. icke vidrört, men som troligen älven kan förtjena att beiraktas bredvid alla acför handen varande omständigheter,, alla beräkningar om och hvilka landvinningar skulle kunnat tillfalla Sverige genom ena eller andra alliansen, alla beräkningar af svårigheter eller utsigten till framgång för ögonblicket. Vi veta alltför väl, att den sidan af saken, som vi framställt, aldrig beröres af vissa historieläsare. Att Ryssland icke är en focus för demokratiska ideer, detta än dem nog, mera än nog; detta utplånar alla farhågor, som häfderna äro egnade att ingifva, och skulle säkert förmå våra äktaste historiske, om ej blygseln tillbakahölle, att utsäga sin hjertans mening, eller att det verkligen icke är de svårigheter, som 41842 skuile hafva mött en motsatt politik, icke fördelarne af föreningen med Norige, icke något afallt dylikt, som böjer deras hjertan till den politik, Sverige följde, utan helt enkelt predilektion för Ryssland, öfvertygelse om förträffligheten af dess styrelsesätt och anda. Huruvida Er Geijer är af den trosbekännelsen, kunna vi ej säga. Att han tror på Bysslands fredfärdighet och oskadlighet, hafva vi sett och derföre framlagt detta försök till en teckning af dess tendens — cen .eckning, hvars riktighet i det hela vi hoppas utt icke se bestridd af någon, som opartiskt veat läsa häfderna och se dagens händelser.