Man mäste, etter all var ötvertygelse, vara ait
för kortsynt, för att ett ögonblick kunna jem
föra den despotism, som utgår från vester, me
den, som utgår fvån öster. Den förra är en öl
vergående paroxysm af vwvilseledda elementer
som åt sig sjelfva lemnade, icke innebära något fö
menskligheten förnedrande, något varaktigt för
tryck. Den sednare deremot är en naturnöd
vändighet, utgående, icke blott ur en be
herrskares ögonblickliga öfvermod eller lycka
utan ur folkets innersta rot, ur statens organisr
och princip. På Rysslands thron hafva, unde
loppet af ett sekel, suttit monarker af himmels
vidt skilda lynnen; men Rysslands politik ha
under alla fortgått oförryckt på sin en gån ; be
trädda bana: utvidgning, utvidgning, utvidgning
Upphörer det en gång att fortskynda på denn
bana, ännu mer, går det ett enda steg tillbak:
derpå, så är det förbi, sammanfaller såsom er
växt, hvars rötter äro afhuggne. Det finnes in
gen hjertrot, ingen kärna, hvaromkring de till
vunna hihangen gruppera sig, och som kan e
xistera utan dem; det är just sammangyttrin
gen, som utgör lifsprincipen; men derföre fort.
går också principen med ett slags odödlig för.
tviflan.
Andra eröfrande och öfvervägande stater haf.
va deremot lifsprineipen inom sig, i en kärna
som kan lefva och frodas, äfven då de tillvun-
na utväxterna åter affalla. Sådant var det eu-
ropeiska välde, som Gustaf Adolf och Carl X
tillvunno Sverige; sådant Frankrikes under Na-
poleon. Beröfvade sitt öfvervälde, återträdde
Sverige och Frankrike i sin gamla rang, utan
att derföre förintas; ty i deras kärna, i den ur-
sprungliga stammen bodde qvar cen moralisk
makt- civilisationens, bildningens, andens, fram-
för allt nationalitetens. Men afkläd Ryssland
ata de tillkomna heterogena delarna, och hvad
står qvar? hvilken roll kommer det att spela —
i Europa? Ryssland, säger Hr G:, char en
verld inom sig att bilda och ordna. Låt ho-
nom se ull, huru detta bildande och ordnande
sker, huru det är möjligt — ty vi vilja, argu-
menti causa, antaga, att det verkligen vill bil-
da och ordna denna verld på ett europeiskt
vis —. Visserligen se vi på alla håll stora be-
mödanden att bilda och utveckla det matericl-
la, de mekaniska konsterna, fabriksväsendet,
kommunikationsmedlen. Men det andliga? Må
Hr G. lägga handen på sitt bröst och svara.
Så vidt det lyckats oss att se Rysslands bemö-
dande åt det hållet, hafva vi icke seit något
europeiskt, om ej ett och annat — europeiskt
— mförskrifvet från Europa, för att med mathe-
matik, astronomi etc. förherrhiga vetenskapsakade-
mier och — knappast universiteter. För öfrigt äro
väl militär kolonierne, örlogsångfartygen m. m.
hufvudsak och komma att blifva det. Ganska
riktigt har Ryska styrelsen sett, då hon förbju-
dit antagande af andra än vederbörligen godkän-
da enskilda informatorer, förbjudit Ryssar att
resa i främmande länder, strängt inskränkt in-
förande af främmande litteratur, med ett ord
stängt Ryssland från Europa.
Läsaren ser, att vi här sett frågan på en si-
da, som Hr G. icke vidrört, men som troligen
älven kan förtjena att beiraktas bredvid alla
acför handen varande omständigheter,, alla beräk-
ningar om och hvilka landvinningar skulle kun-
nat tillfalla Sverige genom ena eller andra alli-
ansen, alla beräkningar af svårigheter eller ut-
sigten till framgång för ögonblicket. Vi veta
alltför väl, att den sidan af saken, som vi fram-
ställt, aldrig beröres af vissa historieläsare. Att
Ryssland icke är en focus för demokratiska ide-
er, detta än dem nog, mera än nog; detta ut-
plånar alla farhågor, som häfderna äro egnade
att ingifva, och skulle säkert förmå våra äkta-
ste historiske, om ej blygseln tillbakahölle, att
utsäga sin hjertans mening, eller att det verk-
ligen icke är de svårigheter, som 41842 skuile
hafva mött en motsatt politik, icke fördelarne
af föreningen med Norige, icke något afallt dy-
likt, som böjer deras hjertan till den politik,
Sverige följde, utan helt enkelt predilektion för
Ryssland, öfvertygelse om förträffligheten af dess
styrelsesätt och anda. Huruvida Er Geijer är
af den trosbekännelsen, kunna vi ej säga. Att
han tror på Bysslands fredfärdighet och oskad-
lighet, hafva vi sett och derföre framlagt detta
försök till en teckning af dess tendens — cen
.eckning, hvars riktighet i det hela vi hoppas
utt icke se bestridd af någon, som opartiskt ve-
at läsa häfderna och se dagens händelser.