så Honom, antingen genom en Oovagerliia underg
venhet att kompromettera sin ställning i sitt eg
land, eller att genom ett motständ kanske tä
da krigslågan vid Rhen. Om man lemnat Konu
Wilhelm åtta års tid att besinna sig, hvarföre v
man icke lemna Konung Leopold lika my
ket rådrum? Hade man der medgifvit hårdnacke
heten, hvarföre icke äfven här? J hafven högal
tat olyckan; J gjorden väl deri. J voren skyldis
aktning åt Nassauerns olycka, mod och stora ki
rakter. Men nu å andra sidan ber jag er äfve
respekteren en Konung, som J ryckt ur hans lug!
ur hans vanor, för att påtvinga honom en kron
som då för tiden var solid, och som J nu viije
boröfva all glans, all stadga! (Liflig rörelse i Kan
maren.) Jag skulle icke inlåtit mig i någon ur
dersökning om traktatens giltighet. Det är ett all:
för vigtigt steg, att förklara en traktat för ogilti;
som man med så stor ansträngning åstadkommi
Icke som om jag genom traktatens giltighet anså
Belgiens existens äfventyras. Belgien är och förbli
Beizien, af ett skäl, som är väsendtligare än all
trakiater, och det derföre, emedan det på karta
ligger emellan Frankrike, Preussen och Österrikt
samt intetdera af de tre vill unna det ät de an
dra. Jag skulle ej hafva sagt: jag vill ej veta
traktaten; utan jag skulle hafva sagt: jag anta
traktaten, men på det vilkor, att J modifieren ser
skilda punkter deruti. (Afbrott.) Jag skulle förs
hafva användt hela mitt inflytande, att fördröja un
derhandlingarnes återbörjande, emedan jag var öf
vertygad, att de endast kunde föra till svårighete
och bryderi. Men då de en gång voro öppnade
skulle jag hafva yrkat på modifikationer. Visserli
gen säger man i de fems tribunal: Hvad förmål
J två (Frankrike och England) emot tre? Nå, Y
båda hafva i fordna tider gjort nog för Belgien
sjelfständighet ; vi båda kunde intaga Antwerpen
Men, säger mig konseljpresidenten, nu är det blot
en emot fyra, Jag vet det tyvärr! Det är vå
ställnings hemlighet. Men hvarföre hafva vi ej mei
England på vår sida? Derom en annan gång.
Under fullföljden af sitt tal, då Hr Thiers ickt
såsom hittills inskränkte sig blott till Belgiska frå
gan, påstod han, att Frankrike borde i denna sak
hvarest det haft rättvisans och ordningens motivei
helt och hållet på sin sida, också säkert ensamt
uträttat något; men kabinettet hade bordt uppträda
med kraft och bestämdhet. Deremot hade dess po-
litik varit vacklande, obeslutsam och tvekande
Felet var, att man icke, om man ville låta Belgi-
erne falla, rent af sagt dem det. Man har i det
stället gifvit dem hopp, har låtit Konung Leopold,
efier sitt besök i Paris, högtidligt uttala orden:
mod och ståndaktighet! har låtit entusiasmen i
grannstaten på ett oroande sätt tillväxa, och så-
lunda åstadkommit allt det onda, hvaröfver nu
klagades. Regeringen hade bordt uttala sig, men
icke Kammaren. Man säger, att tvenne saker äro
oss möjliga, att antingen gifva efter för konferen-
sen eller för Belgierna; en medelväg är icke möjlig.
Man står emellan krig och fred. Så är det ej; så
stora äro ej vådorna. Jag misskänner dem för in-
gen del: men de äro blott följande: Om vi under
stödja Belgien, är ett krig möjligt, men blott möj-
ligt, icke sannolikt. Öfverlemnen J Belgien åt dess
förtviflan, så är kriget sannolikt genom ett utbrott
vid Rhen. Och under dessa tvingande omständig-
heter, hvad föreslår Kammarens kommission? Att
öfverlemna åt regeringen allena afgörandet och an-
svarigheten, såsom konstitutionen fordrar. Kam-
maren har i detta fall endast att döma öfver det
skedda, icke öfver det tillkommande. Jag har ge-
nom mitt tal icke velat uppmuntra Belgierna; men
sen er väl före! Icke Belgierne allena höra oss;
hela Europa hör oss; och viljen J icke ingifva Bel-
gierna mod, så akten er väl att ingifva det hos fi-
enden!
YTTERLIGARE OM DEN ENGELSKE FOLK-
TALAREN STEPHENS.
Times har i ett af sina sednaste nummer en
biografisk teckning af denne mav, al hvilken
biografi vi här nedan meddela några utdrag.
Efter all sannolikhet bör den vara pålitlig, e-
medan man kan taga för afgjordt, att Times
icke är den tidning, som skulie måla den ifrå-
gavarande personen 1i ljusare färger, än sannin-
gen kunde tåla.
Herr Stephens är en ung man, endast om-
kring 52 år gammal. Han är gift och har
fiera barn. Hans enskilta sätt att vara är i
hög grad angenämt och anspråklöst. För några
år sedan var han prest hos Methodisterne, bland
hvilka han stod i stort anseende, både för sina
talanger och fromhet. Man var allmänt ense
om, att han var den mest lofvande bland pre-
dikanterne inom den kyrkan. För omkring 5
a 6 år sedan blef han lifligt öfvertygad om det
skadliga för rehgionen af förbindelsen emellan
kyrka och stat, och denna öfvertygelse begag-
nade han lvarje tillfälle att uttala för andra.
Härigenom ådrog han sig Methodisternes ovil-
a, af hvilka den öfvervägande majoriteten är
vänligt sinnad emot episkopal-kyrkan. Hvad
som i detta hänseende ökade hans brottslighet
deras tanka, var den omständigheten, att han
blan1, vid hållande af föreläsningar eller i an-
Ira ändamål, upplät det kapell, hvari han pre-
Tr VV FÖ PES