så Honom, antingen genom en Oovagerliia underg venhet att kompromettera sin ställning i sitt eg land, eller att genom ett motständ kanske tä da krigslågan vid Rhen. Om man lemnat Konu Wilhelm åtta års tid att besinna sig, hvarföre v man icke lemna Konung Leopold lika my ket rådrum? Hade man der medgifvit hårdnacke heten, hvarföre icke äfven här? J hafven högal tat olyckan; J gjorden väl deri. J voren skyldis aktning åt Nassauerns olycka, mod och stora ki rakter. Men nu å andra sidan ber jag er äfve respekteren en Konung, som J ryckt ur hans lug! ur hans vanor, för att påtvinga honom en kron som då för tiden var solid, och som J nu viije boröfva all glans, all stadga! (Liflig rörelse i Kan maren.) Jag skulle icke inlåtit mig i någon ur dersökning om traktatens giltighet. Det är ett all: för vigtigt steg, att förklara en traktat för ogilti; som man med så stor ansträngning åstadkommi Icke som om jag genom traktatens giltighet anså Belgiens existens äfventyras. Belgien är och förbli Beizien, af ett skäl, som är väsendtligare än all trakiater, och det derföre, emedan det på karta ligger emellan Frankrike, Preussen och Österrikt samt intetdera af de tre vill unna det ät de an dra. Jag skulle ej hafva sagt: jag vill ej veta traktaten; utan jag skulle hafva sagt: jag anta traktaten, men på det vilkor, att J modifieren ser skilda punkter deruti. (Afbrott.) Jag skulle förs hafva användt hela mitt inflytande, att fördröja un derhandlingarnes återbörjande, emedan jag var öf vertygad, att de endast kunde föra till svårighete och bryderi. Men då de en gång voro öppnade skulle jag hafva yrkat på modifikationer. Visserli gen säger man i de fems tribunal: Hvad förmål J två (Frankrike och England) emot tre? Nå, Y båda hafva i fordna tider gjort nog för Belgien sjelfständighet ; vi båda kunde intaga Antwerpen Men, säger mig konseljpresidenten, nu är det blot en emot fyra, Jag vet det tyvärr! Det är vå ställnings hemlighet. Men hvarföre hafva vi ej mei England på vår sida? Derom en annan gång. Under fullföljden af sitt tal, då Hr Thiers ickt såsom hittills inskränkte sig blott till Belgiska frå gan, påstod han, att Frankrike borde i denna sak hvarest det haft rättvisans och ordningens motivei helt och hållet på sin sida, också säkert ensamt uträttat något; men kabinettet hade bordt uppträda med kraft och bestämdhet. Deremot hade dess politik varit vacklande, obeslutsam och tvekande Felet var, att man icke, om man ville låta Belgierne falla, rent af sagt dem det. Man har i det stället gifvit dem hopp, har låtit Konung Leopold, efier sitt besök i Paris, högtidligt uttala orden: mod och ståndaktighet! har låtit entusiasmen i grannstaten på ett oroande sätt tillväxa, och sålunda åstadkommit allt det onda, hvaröfver nu klagades. Regeringen hade bordt uttala sig, men icke Kammaren. Man säger, att tvenne saker äro oss möjliga, att antingen gifva efter för konferensen eller för Belgierna; en medelväg är icke möjlig. Man står emellan krig och fred. Så är det ej; så stora äro ej vådorna. Jag misskänner dem för ingen del: men de äro blott följande: Om vi under stödja Belgien, är ett krig möjligt, men blott möjligt, icke sannolikt. Öfverlemnen J Belgien åt dess förtviflan, så är kriget sannolikt genom ett utbrott vid Rhen. Och under dessa tvingande omständigheter, hvad föreslår Kammarens kommission? Att öfverlemna åt regeringen allena afgörandet och ansvarigheten, såsom konstitutionen fordrar. Kammaren har i detta fall endast att döma öfver det skedda, icke öfver det tillkommande. Jag har genom mitt tal icke velat uppmuntra Belgierna; men sen er väl före! Icke Belgierne allena höra oss; hela Europa hör oss; och viljen J icke ingifva Belgierna mod, så akten er väl att ingifva det hos fienden! YTTERLIGARE OM DEN ENGELSKE FOLKTALAREN STEPHENS. Times har i ett af sina sednaste nummer en biografisk teckning af denne mav, al hvilken biografi vi här nedan meddela några utdrag. Efter all sannolikhet bör den vara pålitlig, emedan man kan taga för afgjordt, att Times icke är den tidning, som skulie måla den ifrågavarande personen 1i ljusare färger, än sanningen kunde tåla. Herr Stephens är en ung man, endast omkring 52 år gammal. Han är gift och har fiera barn. Hans enskilta sätt att vara är i hög grad angenämt och anspråklöst. För några år sedan var han prest hos Methodisterne, bland hvilka han stod i stort anseende, både för sina talanger och fromhet. Man var allmänt ense om, att han var den mest lofvande bland predikanterne inom den kyrkan. För omkring 5 a 6 år sedan blef han lifligt öfvertygad om det skadliga för rehgionen af förbindelsen emellan kyrka och stat, och denna öfvertygelse begagnade han lvarje tillfälle att uttala för andra. Härigenom ådrog han sig Methodisternes ovila, af hvilka den öfvervägande majoriteten är vänligt sinnad emot episkopal-kyrkan. Hvad som i detta hänseende ökade hans brottslighet deras tanka, var den omständigheten, att han blan1, vid hållande af föreläsningar eller i anIra ändamål, upplät det kapell, hvari han preTr VV FÖ PES