störande för civilisationen, icke dödande fö:
mensklighetens ädlare sträfvanden. Möjligen ha-
ge det kunnat så blifva, om det fått längre
fortfara; men man medgifver ju, att detta icke
var att befara.
Men något längre hade det dock kunnat fort
fara och under tiden fullborda en stor kallelse,
en för Europa, isynnerhet för Sverige, högst
vigtig bestämmelse; men Sverige hindradv det.
Hr G. säger väl: Så mycket synes afgjordt:
cäfven Napoleon var ej den, som fått i upp-
adrag att förstöra Peter den Stores verk., och
sägas kan allting, men bevisa är svårare. Na-
turligtvis kan man säga, att han icke af Försy-
nen fått uppdrag att verkställa det stora ver-
ket, alldenstund det icke blef verkställdt; meu
antingen skall man vara en blind fatalist och
anse rätt, att med korslagda händer afvakta,
hvad Försynen kan hafva lemnat i uppdragp,
elier ock skall man med alla krafter arbeta på,
hvad man anser rätt vara, och först då tala
om uppdrag, emedan man icke kunde veta det
förut. Om Napoleon icke hade i uppdrag att
förstöra Peters verk, så hade åtminstona icke
Sverige, 1 denna mening, uppdrag att hindra
förstöringen, hvilket det, efter allt hvad afgjordt
föocs, dock gjorde; ty de Tyska bundsförvand-
terne hade visserligen icke vågat affalla, om de
icke varit säkra om Sveriges biträde. De må
hafva gjort det sedermera; men imedlertid ha-
de, efter all mensklig beräkning, verket redan
varit fullbordadt. Derefter må Napoleon ger-
na hafva fallit; arfvet efter honom hade åtmin-
stone ej råkat i de händer, der det skulle blif-
vit förderfligast för oss.
Vi återkomma nu till jemförelsen mellan de
båda suprematierna: Frankrikes och Rysslands.
Vi visade, att det öppna öfvermodet i det för-
ras välde icke blott innebar fröet till sin egen
snara förstörelse, utan äfven lemnade fröet till
de underkufvade folkens framtida utveckling
och frihet orördt, ja afven i många afseenden
vårdade det. Nu är i ordningen att kasta en
blick på Rysslands sätt att förstora sig, sådant
detta sätt omisskänneligen visar sig för hvar
och en, som känner Rysslands nyare historia
och vill förstå henne.
Då andra nationer eröfrat, har det skett ge-.
nom lysande bragder, genom hjeltar, som stått
högre än sina samtida i krigskonst och mod,
genom sjelfva nationens lyftande (för ögonblic-
ket åtminstone) öfver andra nationer. Så har
dock Ryssland aldrig framträdt, så har det aldrig
eröfrat. Intet lysande tidskifte i dess historia, intet
stort fältherrenamn, inga djerfva krigföretag eller
med underlägset antal tillkämpade segrar. Då
en slagtning vunnits, har det alltid skett ge-
nom framkastande af ofantliga, viljelösa massor,
hvilkas slagtande tröttat fienden så, att han
mist draga sig från valplatsen; då en fästning
eröfrats, har det vanligen skett genom kontant
köp, och om det någongång måst ske med
svärdet, har det tillgått på Potemkins och Su-
worows sätt, eller genom grafvarnes fyllande!
med menniskokroppar. Ofta har den blinda
slumpen gjort, hvad der icke fans konst eller
mod att göra: sjöslaget vid Tschesme vanns af
en full matros. Petter — den största, ehuru
ohyfsade och blodiga, ljuspunkten i Rysslands i
historia — var instängd vid Pruth, och hans
räddning ett underverk; men ett underverk af
hieltemod, snille, oerhörda ansträngningar? nej,
ett underverk af — hestickning, af guldets makt
öfver en lågtänkt fiende. Då Finland eröf-
rades, skedde det väl genom härförares konst
eller härens tapperhet? nej, det skedde genom
de vanliga medlen: kontant inköp af hufvud-
fästningen och en ännu oförklarad, feg, eller
ännu värre än feg politik af fiendens styrelse,
som förbjöd sina egna undersåter att försvara
sig, då de ville och kunde icke blott det, utan
ännu mera, i fall deras mod och fosterlands-
kärlek icke blifvit hejdade af just dem, som
bordt uppmuntra och begagna dessa känslor.
Ryssarne stodo förvånade öfver sin egen fram-
gång; de borde väl icke annat vara, då de t.
ex., inneslutne af en öfverlägsen styrka, sågo
denna aftäåga, utan att göra dem något ondt.
Slutligen då freden skulle slutas, fingo de me-
ra, än de begärde; så i Fredrikshamn, så for-
dom i Nystad.
Då Turkarne sista gången skulle tuktas och
Diebitseh eröfra sitt namn Sabalkanski (som
dock sedan icke förmådde skydda honom mot
— — echoleran). blef den vigtigaste fästningen.
0 rr Rn Arr Arr