rd, CHUCK RUMADOI Så Svart Missnandlad, all han ännu icke befinner sig utom all fara för lifvet. Då vi förut meddelat både vår berättelse om förloppet af undersökningen vid Landskancelliet och Advokatfiskalen Lagerlöfs jemte Tullinspektoren Lommerins rapporter, torde det vara en nödvändighet att äfven låta läsaren höra, hvad den ännu lefvande Vaktmästaren Rundbom berättat om händelsen. Detta är af så mycket mera vigt, som Rundboms berättelse i de flesta delar öfverensstämmer med hvad de anklagade uppgifvit, samt deremot Lommerin i sin rapport (se denna tidning den 44 dennes) förbigatt flere af de vigtigaste omständigheter, hvilka emot honom äro af graverande beskaffenhet, samt vidare att han vid förhöret inför Fandskancelliet — vi våga säva — afvikit ifrån det sanningsenliga förhållandet. Denna omständighet är så mycket märkligare, som Runnbom sedan den ohyggliga tilldrageisen icke lärer sett eller samtalat med någon af de fyra anklagade personerne. Berättelsen har Rundbom aflagt hemma i sin boning, 1 närvaro af Hr Advokatfiskalen Lagerlöf och Hr tt. f. Landssekreterarn Olander, och den innenöll hufvudsakligen följande: aNatten till den 8:de dennes hade Lommerin ankommit till Skans tull och befallt Vaktmästarne Runnbom och Carlson att vara honom följaktige till Alta gärd, der, efter hvad för Lommerin blifvit angifvet, lurendrejerigods skulle finnas upplagdt i en lada och bevakas af 4 personer. Denna befallning, som gifvits i tulluppsyningsmannen Gernandts närväro, hade Carlsson och Runndbom genast åtlydt, samt med Lommerin i dennes medhafde äkdon begifvit sig till nämnde lada, der de, på Lommerins befallning, ingått för att undersöka om folk vore derinne, till hvilket sednare, ehurtuväl i ladan varit fullkomliyt tyst, de kunnat sluta afvissa i snön befintlige tecken, som visade, att personer nyligen uppehållit sig derutanföre. Sedan Rundhom och Carlsson gått öfver en iladan befintlig afbalkning, som afdelar densamma i 2 rum, hade Carlsson efter några ögonblick träffat på en karl, som då genast gifvit honom ett så kraftigt slag i hufvudet, att blod strömmat ut, och hade Carlsson, som äfven dervid förlorat sin mössa och käpp, börjat skrika: cHär finnes folk; jag har fått ett slag.a Runnbom och Carlsson hide derjemte skyndat tillbaka öfver den nämnde afbalkningen och ut urladan. Utkomne till Lommerin, hade denne frågat: chvar folk. t lå och, då upplysning härom blifvit honom lemnad, närmat sig en annan å ladan befintlig dörr, och sedan han genom en der varande öppning infort en medhafd bössa, aflossat densamma, utan att Rundbom likväl visste om bössan varit laddad med hagel. Personerne i ladan hade ändå icke gifvit sig tillkänna hvarföre Lommerin, sedan i: han med hög röst lofcat ladda med var;yjhagel, hvilket ock skett, ötverlemnats bössan åt Carlsson och, med befallning till dem båda, att icke släppa någon ur ladan, begifvit sig till Alta gård, för att derifrån erhålia nödigt biträde. Medan Lommerin var frånvarande hade de iladan instängde personerne först låtit höra af sig och under de grufligaste svordomar och eder hotat att tränga sig ut, hvaremot Carlsson och Rundbom å ena siden förklarat, att den förste, som u:komme, skulle blifva skjuten och derjemte, då de hört huru störar till deras anfallande inne i ladan tillrustats, ropat ned åt sjön, liksom någon förstärkning där varit förlagd, altsammans för att Hålla motståndarne i skrämsel och sålunda förmå dem att i ladan qvarstadna. Då Lommerin återkommit, hade han underrättat Carlsson och Runnbom, att de personer, som uppeböllo sig i ladan, voro arbetare hos igaren af Alta gård, v. Auditören Levin, och derjemte höftigt tillsagt desse, att han talt vid deras husbonde och att de nu kunde utgå, hvarförutan Lommerin gifvit tillkänna, att han vore inspektor vid tullverket och Carlsson jemte Runnbom vaktmästare derstädes. De nu utkomne personerne, som, efter hvad Runnbom sedermera erfarit, varit de redan uppgirne: bränmästaren Söderholm, samt arbetskarlarne Blomberg, Magnusson och Olsson, hade härtill endast svarat med ovett och svordomar, samt en af dem, Runnbom kunde nu icke yestämdt uppgifva hvilkendera, med en stor stake rusat på Lommerin, som dock genom Runnboms ch Carlssons mellankomst, blifvit befriad från det wonom tillämnade slaget. Söderholm jemte de anIre, häröfver förbittrade, hade nu allesammans vändt sig emot Carlsson och, efter mycket handge näng slutligen frånryckt denne bössan, hvarvid kottet, utan att skada någon, gått i luften. Unler den, ifver hvarmed anfallet emot Carlsson skedle, hade Runnbom lätt kunnat taga flykten, men, lå det förefallit honom alltför motbjudande att öfvergifva sin kamrat, hade han rusat på dennes anripare, dervid han likväl fått ett så häftigt slag id högra tinningen, att han sanslös dignat ned på sen. Efter någon stunds förlopp aterkommen till ansning, hade Carlsson osh Runnbom släpats fram ill gården, derunder, ömsom blifvit slagne med stöar och stakar och ömsom med bösskolfven, hyilen brukats med den oförsigtighet, att läset på vössan svårt sargat Carlsson i hufy udet. Dit framcomne hade Runnbom och Carisson blifvit nedkatade på trappan tili karaktersbyggningen och af RM mm mm m nm