rd, CHUCK RUMADOI Så Svart Missnandlad, all han
ännu icke befinner sig utom all fara för lifvet.
Då vi förut meddelat både vår berättelse om
förloppet af undersökningen vid Landskancel-
liet och Advokatfiskalen Lagerlöfs jemte Tull-
inspektoren Lommerins rapporter, torde det
vara en nödvändighet att äfven låta läsaren
höra, hvad den ännu lefvande Vaktmästaren
Rundbom berättat om händelsen. Detta är af
så mycket mera vigt, som Rundboms berättelse
i de flesta delar öfverensstämmer med hvad de
anklagade uppgifvit, samt deremot Lommerin i
sin rapport (se denna tidning den 44 dennes)
förbigatt flere af de vigtigaste omständigheter,
hvilka emot honom äro af graverande beskaf-
fenhet, samt vidare att han vid förhöret inför
Fandskancelliet — vi våga säva — afvikit ifrån
det sanningsenliga förhållandet. Denna omstän-
dighet är så mycket märkligare, som Runn-
bom sedan den ohyggliga tilldrageisen icke
lärer sett eller samtalat med någon af de fyra
anklagade personerne. Berättelsen har Rund-
bom aflagt hemma i sin boning, 1 närvaro af
Hr Advokatfiskalen Lagerlöf och Hr tt. f.
Landssekreterarn Olander, och den innenöll
hufvudsakligen följande:
aNatten till den 8:de dennes hade Lommerin an-
kommit till Skans tull och befallt Vaktmästarne
Runnbom och Carlson att vara honom följaktige
till Alta gärd, der, efter hvad för Lommerin blif-
vit angifvet, lurendrejerigods skulle finnas upplagdt
i en lada och bevakas af 4 personer. Denna be-
fallning, som gifvits i tulluppsyningsmannen Ger-
nandts närväro, hade Carlsson och Runndbom genast
åtlydt, samt med Lommerin i dennes medhafde äk-
don begifvit sig till nämnde lada, der de, på Lom-
merins befallning, ingått för att undersöka om folk
vore derinne, till hvilket sednare, ehurtuväl i la-
dan varit fullkomliyt tyst, de kunnat sluta afvis-
sa i snön befintlige tecken, som visade, att perso-
ner nyligen uppehållit sig derutanföre. Sedan
Rundhom och Carlsson gått öfver en iladan befint-
lig afbalkning, som afdelar densamma i 2 rum, ha-
de Carlsson efter några ögonblick träffat på en karl,
som då genast gifvit honom ett så kraftigt slag i
hufvudet, att blod strömmat ut, och hade Carlsson,
som äfven dervid förlorat sin mössa och käpp, bör-
jat skrika: cHär finnes folk; jag har fått ett slag.a
Runnbom och Carlsson hide derjemte skyndat till-
baka öfver den nämnde afbalkningen och ut urla-
dan. Utkomne till Lommerin, hade denne frågat:
chvar folk. t lå och, då upplysning härom blifvit
honom lemnad, närmat sig en annan å ladan be-
fintlig dörr, och sedan han genom en der varan-
de öppning infort en medhafd bössa, aflossat den-
samma, utan att Rundbom likväl visste om bössan
varit laddad med hagel. Personerne i ladan hade
ändå icke gifvit sig tillkänna hvarföre Lommerin,
sedan i: han med hög röst lofcat ladda med var;yj-
hagel, hvilket ock skett, ötverlemnats bössan åt Carls-
son och, med befallning till dem båda, att icke
släppa någon ur ladan, begifvit sig till Alta gård,
för att derifrån erhålia nödigt biträde. Medan
Lommerin var frånvarande hade de iladan instäng-
de personerne först låtit höra af sig och under de
grufligaste svordomar och eder hotat att tränga
sig ut, hvaremot Carlsson och Rundbom å ena si-
den förklarat, att den förste, som u:komme, skulle
blifva skjuten och derjemte, då de hört huru stö-
rar till deras anfallande inne i ladan tillrustats,
ropat ned åt sjön, liksom någon förstärkning där
varit förlagd, altsammans för att Hålla motståndar-
ne i skrämsel och sålunda förmå dem att i ladan
qvarstadna. Då Lommerin återkommit, hade han
underrättat Carlsson och Runnbom, att de perso-
ner, som uppeböllo sig i ladan, voro arbetare hos
igaren af Alta gård, v. Auditören Levin, och der-
jemte höftigt tillsagt desse, att han talt vid deras
husbonde och att de nu kunde utgå, hvarförutan
Lommerin gifvit tillkänna, att han vore inspektor
vid tullverket och Carlsson jemte Runnbom vakt-
mästare derstädes. De nu utkomne personerne,
som, efter hvad Runnbom sedermera erfarit, varit
de redan uppgirne: bränmästaren Söderholm, samt
arbetskarlarne Blomberg, Magnusson och Olsson,
hade härtill endast svarat med ovett och svordo-
mar, samt en af dem, Runnbom kunde nu icke
yestämdt uppgifva hvilkendera, med en stor stake
rusat på Lommerin, som dock genom Runnboms
ch Carlssons mellankomst, blifvit befriad från det
wonom tillämnade slaget. Söderholm jemte de an-
Ire, häröfver förbittrade, hade nu allesammans
vändt sig emot Carlsson och, efter mycket handge
näng slutligen frånryckt denne bössan, hvarvid
kottet, utan att skada någon, gått i luften. Un-
ler den, ifver hvarmed anfallet emot Carlsson sked-
le, hade Runnbom lätt kunnat taga flykten, men,
lå det förefallit honom alltför motbjudande att öf-
vergifva sin kamrat, hade han rusat på dennes an-
ripare, dervid han likväl fått ett så häftigt slag
id högra tinningen, att han sanslös dignat ned på
sen. Efter någon stunds förlopp aterkommen till
ansning, hade Carlsson osh Runnbom släpats fram
ill gården, derunder, ömsom blifvit slagne med stö-
ar och stakar och ömsom med bösskolfven, hyil-
en brukats med den oförsigtighet, att läset på
vössan svårt sargat Carlsson i hufy udet. Dit fram-
comne hade Runnbom och Carisson blifvit nedka-
tade på trappan tili karaktersbyggningen och af
RM mm mm m nm