2
a
,
hade erfordrats för att alideles förstöra qvar-
lefvorna af denna förfärande här? huru länge
hade Turkarne behöft — ens mera än — vän-
ta, för att slutligen icke hafva någon fiendtlig
här att underhand!la med? Med exakta siffror
kunna vi icke svara — och det kunna säkert
Ryssarne icke sjelfva —; men vi veta, att här,
såsom annorstädes, var det prestigen, skräm-
.Iseln och okunnigheten å fiendens sida, som,
mera än krigskonsten och modet, tillkämpade
Ryssarne — vi vilja icke säga segren, utan —
fördelar vid freden. Ryska rapporter och bul-
letiner äro minst lika dåliga häfdeteknarekällor,
-Isom Napoleons; och något längre måste forsk-
ningarne sträcka sig.
Då Pohlen skulle kufvas år 48314, gällde det
Rysslands existens; en lyckad resning af denna
eröfring — den stora eröfringen kan den kal-
las — hade brutit Rysslands rätta makt d. v.
s. prestigen, glorian, tron på dess oöfvervin-
nelighet, på dess förmåga att hålla tillsamman
sina tusende heterogena, sammangyttrade delar.
TAlla krafter måste då uppbjudas. Vi vilja ie-
ke upprepa kända facta; vi vilja blott påpeka
några otvungna slutsatser af denna märkvärdi-
ga kamp. Icke en enda egentlig seger tillkäm-
pade sig Ryssarna, ehuru oerhörda ansträngnin-
gar det gjorde, ehuru det måste draga Garder-
na från Petersburg och Emanuels armee från
Kankasus, blott för att kufva en revolterad pro-
vins. Ändock kunde, som vi sagt, icke en en-
da riktig seger på fältet vinnas; den måste
vinnas på gamla sättet: Warschau och Pohlen
föllo offer för en förrädare.
Genomgår man hela Rysslands eröfrings-hi-
storia, så skall man finna, att utvidgningen på
alla håll skett genom samma medel: intimida-
tion genom hot och förespegling af krafter, som
icke funnits; fältherrars och framför allt fäst-
ningskommendanters bestickande; fina intriger
hos andra staters makthafvande, folkrepresen-
tanter, ministrar eller någon gång furstar; mu-
tor, pensioner och spioneringar inom främman-
de kabinetter; beställsamt utsådda oenighets-
frön mellan bundsförvandter. Och sedan på
detta sätt det lyckats att underlägga sig län-
der, har eröfraren begynt med att smeka dem,
lätta skattebördor, skänka fantomer af liberala
lagar, ja af sjelfständighet under ryskt beskydd,
smickra något stånd (vanligen aristokratien) i-
nom den nya provinsen och sålunda förskaffa
sig ett parti, som måste, för sina förde-
lars bevarande, hålla med skyddsherren, då
tiden ändtligen var inne att låta den rätta be-
tydelsen af skyddet utveckla sig. Om denna
betydelse veta Lifiand och de öfrige f.d. sven-
ska provinserne, det i 4720 års fred afträdda
Finland inbegripet, att berätta vackra saker;
härom hafva Moldau, Wealachiet, framför allt)
Pohlen en erfarenhet, som vi icke behöfva
älven snart skall kunna besanna. De fordna I
svenska Östersjö-provinserne, som då voro del-
aktige af svensk lag och svensk civilisation, :
äro nu ryska i ordets hela bemärkelse, med
upprepa, och som det sist afträdda Finland väl!
lifegenskap och ailt. Moldau och Walachiet !
hafva väl icke åtnjutit direkt ryskt öfverher-;
skap, men deremot ryskt cbeskydda, d. vo)
s. rysk inblandningsrätt i sina inre angelä-
genheter; men denna sednare skall snart göra
äfven det förra önskansvärdt. Hvad Pohlen I
nära ett halft sekel njutit af det ryska beskyd-
det, vet historien att berätta. Efter att ändt-.
ligen hafva fått namn af sjellfständig stat, med
egna grundlagar och Ryske kejsaren till konung, I
såg Pohlen alla sina rättigheter såsom sjelfstän-
digt göras till ett skuggspel och viile försöka
göra dem till en sanning. Detta kallades upp-!
ror och behandlades så. Besegradt, på det sätt
vi sett, förlorade det äfven skuggan afsjelfstän-
dighet, och politiken (den förmodligen genast
vid sjelfständighetsnamnets meddelande förutsed- .
da och beslutna) blef att utrota Pohlen såsom
Pohlen. Befolkningeu flyttas, egendomar utdelas
åt Ryssar, Ryskt språk införes vid skolor och
embetsverk, Rysk religion skyddas i proselyt-
makeri, sjelfva Pohlska nationaldrägten förbju-
des. Europas makter — de samme, som g2-
ranterade sjelfständigheten — se med tystnad,
ja med välbehag deruppå; och snart skola de
lika lugnt klappa händer åt det definitiva in-
förlifvandet af andra länder, dem Ryssland på
sill sätt förvärfvat eller framdeles kommer att
förvärfva. Likgiltigt blifver, om detta förvärf-
vande sker under sken af införlifvande elier