störande för civilisationen, icke dödande fö: mensklighetens ädlare sträfvanden. Möjligen hage det kunnat så blifva, om det fått längre fortfara; men man medgifver ju, att detta icke var att befara. Men något längre hade det dock kunnat fort fara och under tiden fullborda en stor kallelse, en för Europa, isynnerhet för Sverige, högst vigtig bestämmelse; men Sverige hindradv det. Hr G. säger väl: Så mycket synes afgjordt: cäfven Napoleon var ej den, som fått i uppadrag att förstöra Peter den Stores verk., och sägas kan allting, men bevisa är svårare. Naturligtvis kan man säga, att han icke af Försynen fått uppdrag att verkställa det stora verket, alldenstund det icke blef verkställdt; meu antingen skall man vara en blind fatalist och anse rätt, att med korslagda händer afvakta, hvad Försynen kan hafva lemnat i uppdragp, elier ock skall man med alla krafter arbeta på, hvad man anser rätt vara, och först då tala om uppdrag, emedan man icke kunde veta det förut. Om Napoleon icke hade i uppdrag att förstöra Peters verk, så hade åtminstona icke Sverige, 1 denna mening, uppdrag att hindra förstöringen, hvilket det, efter allt hvad afgjordt föocs, dock gjorde; ty de Tyska bundsförvandterne hade visserligen icke vågat affalla, om de icke varit säkra om Sveriges biträde. De må hafva gjort det sedermera; men imedlertid hade, efter all mensklig beräkning, verket redan varit fullbordadt. Derefter må Napoleon gerna hafva fallit; arfvet efter honom hade åtminstone ej råkat i de händer, der det skulle blifvit förderfligast för oss. Vi återkomma nu till jemförelsen mellan de båda suprematierna: Frankrikes och Rysslands. Vi visade, att det öppna öfvermodet i det förras välde icke blott innebar fröet till sin egen snara förstörelse, utan äfven lemnade fröet till de underkufvade folkens framtida utveckling och frihet orördt, ja afven i många afseenden vårdade det. Nu är i ordningen att kasta en blick på Rysslands sätt att förstora sig, sådant detta sätt omisskänneligen visar sig för hvar och en, som känner Rysslands nyare historia och vill förstå henne. Då andra nationer eröfrat, har det skett ge-. nom lysande bragder, genom hjeltar, som stått högre än sina samtida i krigskonst och mod, genom sjelfva nationens lyftande (för ögonblicket åtminstone) öfver andra nationer. Så har dock Ryssland aldrig framträdt, så har det aldrig eröfrat. Intet lysande tidskifte i dess historia, intet stort fältherrenamn, inga djerfva krigföretag eller med underlägset antal tillkämpade segrar. Då en slagtning vunnits, har det alltid skett genom framkastande af ofantliga, viljelösa massor, hvilkas slagtande tröttat fienden så, att han mist draga sig från valplatsen; då en fästning eröfrats, har det vanligen skett genom kontant köp, och om det någongång måst ske med svärdet, har det tillgått på Potemkins och Suworows sätt, eller genom grafvarnes fyllande! med menniskokroppar. Ofta har den blinda slumpen gjort, hvad der icke fans konst eller mod att göra: sjöslaget vid Tschesme vanns af en full matros. Petter — den största, ehuru ohyfsade och blodiga, ljuspunkten i Rysslands i historia — var instängd vid Pruth, och hans räddning ett underverk; men ett underverk af hieltemod, snille, oerhörda ansträngningar? nej, ett underverk af — hestickning, af guldets makt öfver en lågtänkt fiende. Då Finland eröfrades, skedde det väl genom härförares konst eller härens tapperhet? nej, det skedde genom de vanliga medlen: kontant inköp af hufvudfästningen och en ännu oförklarad, feg, eller ännu värre än feg politik af fiendens styrelse, som förbjöd sina egna undersåter att försvara sig, då de ville och kunde icke blott det, utan ännu mera, i fall deras mod och fosterlandskärlek icke blifvit hejdade af just dem, som bordt uppmuntra och begagna dessa känslor. Ryssarne stodo förvånade öfver sin egen framgång; de borde väl icke annat vara, då de t. ex., inneslutne af en öfverlägsen styrka, sågo denna aftäåga, utan att göra dem något ondt. Slutligen då freden skulle slutas, fingo de mera, än de begärde; så i Fredrikshamn, så fordom i Nystad. Då Turkarne sista gången skulle tuktas och Diebitseh eröfra sitt namn Sabalkanski (som dock sedan icke förmådde skydda honom mot — — echoleran). blef den vigtigaste fästningen. 0 rr Rn Arr Arr