-l artikel under loppet af sistl. år. t I BOKHANDELS-BULLETIN. Waldemar Klein. Svenskt original af Fri F. Stockholm, Thomson, 418538. Rec. bekänner, att han, vid läsningen af de korta företalet till denna roman, icke fattadt Ide hästa tankar om hvad sonmr der väntade ho. nom, Det syntes honom på en gång — mar Jursäkte denna öppenhjertiga bekännelse — svul Istigt, trivialt och anspråksfullt, och han befara de att återfinna här i prosaisk form, eller rättare i obunden stil, en af dessa sig såkallade poetiska företeelser, hvarpå de sista 50 åren beklagligtvis varit så rika, der författaren, likt kajan, börjar med att utropa: Se, nu flyger jagla endast för att göra verlden på förhand uppmärksam på, huru hon skulle göra ett klumpigt och braskande fall ned i smutsen. Lyckligtvis hade vi här begått ett af dessa få misstag, hvarmed man är belåten. Det händer mången gång, att början af en bekantskap, personlig eller litterär, lofvar mycket, under det fortsättningen håller litet. Här deremot inträffar motsatsen, och hvad vi mest förundrat oss öfver är, att en så litet lofvande början kunde förvandla sig i en så intressant fortsättning. Vi erinrade oss likväl hvad vi någonstädes sett yttras, att det ej är någon lätt sak att skrifva ett företal, d. v. s. att rätt bedöma sin egen och läsarens ståndpunkt, att ej uppskatta den förra för högt och den sednare för lågt, eller, hvad som mera sällan sker, tvertom. Författarinnan hade icke rätt bedömt båda, och hvad vi således skulle önskat vara borta i hennes bok, är just företalet. Lyckligtvis är likväl detta det enda, hvarom vi hysa denna önskan, och det enda i boken, som vi funnit kunna träffas af något tadel. Sjelfva romanen har den, just för sin ovanlighet, stora förtjensten, att den icke är skrifven i något manåer. Det är ej en skribent, som satt sig ned för att göra ett arbete, och dervid valt till mönster någon heros i samma väg, af inhemsk eller utländsk börd, som mödosamt pinar sig, för att vara snillrik, genialisk, qvick, känslofull, och således vid hvarje liten handling i boken skrifver en serskild afhandling, för att lära sin läsare, huru han bör beundra den, och huru han i synnerhet b:r beundra författarens höga själslyftning, dess fina känslighet, dess djupa religiositet eller dess lifliga och fullblodiga fantasi. Det är en menniska med bildning och känsla, som skrifver för menniskor af lika sinnesart om menskliga känslor och handlingar, och skrifver det på ett språk, passande för ämnet, ej klifvande på styltor, ej krypande längs landsvägen, icke så, som man tror det egna och anstå en roman, och hvarmed denna verld, som vi kunna se och fatta med händerna, icke har något att skaffa, men ej heller med denna nästan lika affekterade naturlighet och menlöshet, som i våra dagar äfven råkat bilda ett parti, och hvilken fru Lenngren så oöfverträffigt karakteriserar med det skarpa och allt innefattande uttrycket att: den bräker. Händelserna äro inga andra, än som verkligen kunnat passera, personerna icke annorlunda qvalificerade, än att de kunna existera, och äfven, som vi hoppas, här och der göra det, och deras tungomiål ej annat, än hvad sådana menniskor kunna bära på tungan. Man tycker sig finna, att förf. sett och hört alltsammans, efter hand upptecknat vad som tilldragit sig, och att någon kommit ;fver och offentliggjort hennes anteckningar, enlast kombinerande dem med en indelning i kavitel, samt här och der en liten ingress till lem, när det kunde behöfvas. I samtalsformen inmärka vi på några ställen en liten oegentligret, då ordet Ni nyttjas under förhållanden, der vår konversationsstil ej medger dess användanle; och der hela berättelsens hållning icke bordt illåta det, äfvensom vi tyckt oss märka, att uppfinningen af namn gjort författarinnan något yryderi. Dessa båda anmärkningar äro likväl le enda vi kunna påminna oss hafva gjort unler läsningen, och dem vi endast yttra, för tt visa oss hafva fullgjort en Rec:s pligt. Nåra öfriga små rättelser i stilen, som i synnerret bokens början kunde behöfva, inser förf. uan tvilfvel sjelf i sitt nästa arbete, ty — det västa vi kunna säga om det närvarande — vi woppas att detta icke blir hennes sista. AR