-l artikel under loppet af sistl. år.
t
I
BOKHANDELS-BULLETIN.
Waldemar Klein. Svenskt original af Fri
F. Stockholm, Thomson, 418538.
Rec. bekänner, att han, vid läsningen af de
korta företalet till denna roman, icke fattadt
Ide hästa tankar om hvad sonmr der väntade ho.
nom, Det syntes honom på en gång — mar
Jursäkte denna öppenhjertiga bekännelse — svul
Istigt, trivialt och anspråksfullt, och han befara
de att återfinna här i prosaisk form, eller rät-
tare i obunden stil, en af dessa sig såkallade
poetiska företeelser, hvarpå de sista 50 åren be-
klagligtvis varit så rika, der författaren, likt ka-
jan, börjar med att utropa: Se, nu flyger jagla
endast för att göra verlden på förhand upp-
märksam på, huru hon skulle göra ett klumpigt
och braskande fall ned i smutsen. Lyckligtvis
hade vi här begått ett af dessa få misstag, hvar-
med man är belåten. Det händer mången gång,
att början af en bekantskap, personlig eller lit-
terär, lofvar mycket, under det fortsättningen
håller litet. Här deremot inträffar motsatsen,
och hvad vi mest förundrat oss öfver är, att en
så litet lofvande början kunde förvandla sig i
en så intressant fortsättning. Vi erinrade oss
likväl hvad vi någonstädes sett yttras, att det
ej är någon lätt sak att skrifva ett företal, d.
v. s. att rätt bedöma sin egen och läsarens
ståndpunkt, att ej uppskatta den förra för högt
och den sednare för lågt, eller, hvad som me-
ra sällan sker, tvertom. Författarinnan hade ic-
ke rätt bedömt båda, och hvad vi således skul-
le önskat vara borta i hennes bok, är just fö-
retalet. Lyckligtvis är likväl detta det enda,
hvarom vi hysa denna önskan, och det enda i
boken, som vi funnit kunna träffas af något ta-
del. Sjelfva romanen har den, just för sin o-
vanlighet, stora förtjensten, att den icke är skrif-
ven i något manåer. Det är ej en skribent, som
satt sig ned för att göra ett arbete, och dervid
valt till mönster någon heros i samma väg, af
inhemsk eller utländsk börd, som mödosamt pi-
nar sig, för att vara snillrik, genialisk, qvick,
känslofull, och således vid hvarje liten handling
i boken skrifver en serskild afhandling, för att
lära sin läsare, huru han bör beundra den, och
huru han i synnerhet b:r beundra författarens
höga själslyftning, dess fina känslighet, dess dju-
pa religiositet eller dess lifliga och fullblodiga
fantasi. Det är en menniska med bildning och
känsla, som skrifver för menniskor af lika sin-
nesart om menskliga känslor och handlingar,
och skrifver det på ett språk, passande för äm-
net, ej klifvande på styltor, ej krypande längs
landsvägen, icke så, som man tror det egna och
anstå en roman, och hvarmed denna verld, som
vi kunna se och fatta med händerna, icke har
något att skaffa, men ej heller med denna nä-
stan lika affekterade naturlighet och menlöshet,
som i våra dagar äfven råkat bilda ett parti,
och hvilken fru Lenngren så oöfverträffigt ka-
rakteriserar med det skarpa och allt innefattan-
de uttrycket att: den bräker. Händelserna äro
inga andra, än som verkligen kunnat passera,
personerna icke annorlunda qvalificerade, än att
de kunna existera, och äfven, som vi hoppas,
här och der göra det, och deras tungomiål ej
annat, än hvad sådana menniskor kunna bära
på tungan. Man tycker sig finna, att förf. sett
och hört alltsammans, efter hand upptecknat
vad som tilldragit sig, och att någon kommit
;fver och offentliggjort hennes anteckningar, en-
last kombinerande dem med en indelning i ka-
vitel, samt här och der en liten ingress till
lem, när det kunde behöfvas. I samtalsformen
inmärka vi på några ställen en liten oegentlig-
ret, då ordet Ni nyttjas under förhållanden, der
vår konversationsstil ej medger dess användan-
le; och der hela berättelsens hållning icke bordt
illåta det, äfvensom vi tyckt oss märka, att
uppfinningen af namn gjort författarinnan något
yryderi. Dessa båda anmärkningar äro likväl
le enda vi kunna påminna oss hafva gjort un-
ler läsningen, och dem vi endast yttra, för
tt visa oss hafva fullgjort en Rec:s pligt. Nå-
ra öfriga små rättelser i stilen, som i synner-
ret bokens början kunde behöfva, inser förf. u-
an tvilfvel sjelf i sitt nästa arbete, ty — det
västa vi kunna säga om det närvarande — vi
woppas att detta icke blir hennes sista.
AR