sKkadUC adlcli vdlud LU PIIdUKLIAKC, UCH Sol IdltUl
erhöll denna nåd, endast ni värdigades intres-
sera er för honom.
— Hvem är den riddaren?
— En honnett man, som förtjenar ert för-
ord, madame.
— Huru gammal är han?
— Trettiotvå år. Förut utmärkte han sig
bland de elegantaste kavaljerer vid hofvet i
Versailles.
— Ah, då är det nödvändigt att man tillå-
ter honom återvända till Paris. Vi lida total
brist på ämabelt folk; den parisiska societön är
öfverfylld af parvenyer; man träffar endast four-
nissörer eller advokater i salongerna, som äga
allt utom goda maner. Vi behöfva folk af
gamla regimen, för att åter bringa de vackra
traditionerna om fransysk elegans och galanteri
i flor.
Efter dessa intagande ord, tog hon afsked,
och jag aflägsnade mig utan att hafva sett an
nat än en vacker fot; men det var mer än till-
räckligt för att bringa den glimmande lågan till
full eld.
Följande veckan hade jag på em bal lyckan att se
denna beundransvärda fot chausserad i sandaler
och prydd med Hr Lancelots ringar. Madame N.
var koefferad å la grecque; hennes kostym var nä-
stan densamma, hvari antiken framställer Diana.
Det var en förtjusande paryr. Hvilka retande be-
hag, hvilka yppiga former lät icke ana sig inom
detta luftiga, genomskinliga tyg! Olyckligtvis ägde
jag icke nog talang att våga bjuda opp henne till
en dans. Ty den tiden gick det icke till som nu.
Nu för tiden marcherar man i kontradansarna och
rusar i galopaden, och blott man icke är lam, kan
man draga sig ur spelet med heder. Då var det
helt annat: salongdansen var en konst! man måste
hafva förvärfvat en viss skicklighet för att kunna
figurera i en kadrilj, se der hvarföre jag, som en-
dast tagit ett dussin lektioner för Vestris, icke vå-
gade försöka en dans med madame N. Om jag ic-
ke gjort denna uppoffring, skulle samlingen straffat
min djerfhet; jag skulle gjort mig löjlig. Men hon,
o, ni skulle sett henne på en bal, min vän! det var
en nymf, det var Terpsychore, då hon dansade med
Trenis; man steg opp på bänkarna för att så myc-
ket bättre se henne och vid hvarje, figurå applåde-
rade man som på operan. Hvilka sköna triumfer
för den tidens qvinnor!
Några dagar efter balen, då madame N. gifvit
sitt förord för min kusin, gjorde jag henne en vi-
sit, för att aflägga min tacksamhet; den sköna satt
i morgonklädning vid ett bord och dejeunerade.
Jag öfvervar måltiden; man serverade madame N.
med kotletter, pastej, en höna, och fick allt ypper-
ligt tillredt med Bordeauxsås. Edra damer, edra snör-
lifsdockor skola uppgifva ett rop af förvåning. Och
hurudana qvinnor hafven j väl nu för tiden! Säkert
skulle edra elegantaste icke mycket ta sig ut i Di-
anas jagtkostym. Hvilken figur skulle väl under
denna epok nutidens Pariserskor hafva gjort, dessa
magra, spinkiga, bleka och ömtåliga varelser. För
att följa modet, för att kläda sig i gaze transpa-
rente och kort tunik, hade våra sköna behof af en
stark dbjeuner; de behöfde en stark helsa för att
gå så der halfnakna, och trotsa väderlekens omvex-
lingar. Förundra er således icke öfver madame N:s
dejeuner.
— Jag var helt och hållet förälskad i msdame N.;
men ehuru blygsamhet i dylika saker icke just lig-
ger i min karakter, vågade jag likväl icke förklara
mig. Jag vet icke hvilket fatalt öde alltid hindrat
mig att göra denna charmanta qvinna en förkla-
ring, och kanbända har hon aldrig gissat till min
passion för henne. En dag då jag gjorde madame
N. min visit för att gratulera henne för framgån-
gen af en pjes, hvars början hon författat, samman-
träffade jag med flere personer, snillen och lärde,
en tre fyra incrojabler och fem sex merveilleuser,
hennes intimaste vänner, samt den inflytriserike,
som icke vägrade henne något. Vår samling var
charmant, den mest älskvärda glädje herrskade i vår
konversation, då, jag vet icke af hvad orsak, den
snflytelserike, som kanhända hade rättighet att vara
jaloux, tog värdinnan afsides och talade något sak
ta och lifligt, hvilket man bestämdt kunde märka
var inspireradt af en illa maskerad vrede. Tvifvels-
utan för att undandraga sig nödvändigheten attaf-
ge ett svar, tog madame N. sitt parti och fick en
nerfattack.
Under Direktoriets tid hade nerfattackerna efter-
trädt vapörer, migrän och dåningar. Detta var en
fördel, hvarför vår tids starka qvinnor hade att tac-
ka sin rika organisation. Hela deras öfverlägsen-
het uppenbarade sig under nervattackerna. För sva-
ga, bräckliga qvinnor äro vapörerna, som tvinga
dem att spela en odräglig roll, och dåningar som
fordra blekhet, tystnad och orörlighet. För de stol-
ta och briljanta skönheterna under Direktoriets e-
pok voro nerfattackerna nödvändiga, hvilka lemna-
de kinderna deras lifliga färg och tillåta de sköna att
öfverlemna sig åt hela makten afsin skakning. För-
står ni hvad en skön qvinna kan uträtta genom väl
använda nerfattacker och huru nödvändig och gynn-
sam denna öfning är lär koketteriet? Allt hvad
jag kan säga er är, att sedan jag sett denna nerf-
attack, blef min kärlek för madame N. mera häf-
lig än någonsin.