då, som möjligtvis kan upphöja den Norberg
ska språkmästaren till en egenskap af jemlik
värde med hvad man tänker sig under kate-
gorien af en professor? Förmodligen intet an.
nat än det, att någon verkligen akademisk di-
sciplin, och en sådan, som ligger språken jem-
te den på dem författade litteraturen närmast,
dermed förenas: följaktligen Estetik. Hvar och
en, som kände den förste Norbergianus pro-
fessor Stecksöen i lifstiden, aktade honom: men
det var icke af vanvördnad mot hans person,
som man ej skulle hafva misstyckt, om ett till-
skott af akademisk halt låtit sig finna hos ho-
nom. Hvad som då tycktes önskeligt hos ho-
nom, måste nu vara lika önskvärdt att träffa
hos hans efterträdare. Den nya regleringen for-
drar derföre detta tillskott, hvilket ensamt kan
sätta språkmästaren på en horizont af jemlikhet
med de öfrige professorerne. Kan man anse
sådant orätt? Omöjligen. — Men man anför
sig tycka det vara alldeles för mycket begärdt
af en person, att föreläsa öfver tre språk och
derjemte öfver Estetik. Man begär sådant ock-
så icke af någon — annan än den, som söker
tjensten; hvilket är frivilligt. Svårigheten att
vara professor i dessa fyra förenade ämnen kan
icke vara absolut; den kan omöjligen vara stör-
re, än densamma, som redan finnes lagd på
mången redan varande professors skuldror. Hu-
Tu många skilda och maktpåliggande discipliner
stå icke förenade i en enda Medicine-profes-
sors — eller en enda Juris-professors hand?
Ingen tviflar likväl på att detta går för sig:
och hvarföre? jo, emedan man sett att det gått
för sig. — Vill man nödvändigt redan på för-
hand tvifla på möjligheten att utföra svårig-
heter, så hvarföre behagar man då icke straxt
så gerna tvifla på möjligheten att vara lärare
i tre språk på en gång, franska, engelska och
tyska, såsom dock Norberg vill? Denna svå-
righet är oöfvervinnelig, om saken skall tagas
lågt, d. v. s. om den tillämnade mannen skall
ifrån kathedern vara barnalärare i tre stora äm-
nen, tre språk, som på det sättet blifva omed-
hinneliga, och icke nånsin vid något umiversitet,
att så utföras, varit förenade. På det Norberg
sjelf möjligen skall kunna tillfyllestgöras, må-
ste hans fordran redan tagas på en högre ho-
rizont, än den blott elementära: då endast kan
den verkställas (testamentet har också ingenting
häremot, men väl för, efter det kallar den
tillämnade mannen professor); men då kan
också ganska väl och högst lämpligt Estetik
medfölja.
Ville man vara uppriktig nog att omtala
hvad man :(det vill säga en viss liten fraktion
af intresserade personer) har emot en förening,
som af språkmästaren bildar en möjlig pro-
fessor, så skulle man erkänna, att detl
icke är förnuftvidrigheten i denna förening,
men väl något annat, som man misstycker.
Hvar och en som känner ställningen i Lund,
vet hvad detta är. Men för att vara
rätt ärlig, borde man väl då också fråga sig
sjelf: månne Norbergska testamentet uppfylles
genom alt förvandlas till en välgörenhetsan-
stalt för någon enskild, med ett ord till en pen-
sion? Om nu denne enskilde icke vidare till-
hör de lidandes antal, än så till vida, att han
3 å 4 gånger varit oförhindrad att bekomma
indrägtiga sysslor, om han allenast velat pre-
stera prestanda? Om nu denne enskildes språk-
velt icke står högre, än som synes i försvensk-
ningen af den Engelhardtska Kyrkohistorien?
Det är sant, att Norbergska testamentet icke ex-
pressis verbis af sin man fordrar kunskap i mo-
dersmålet; men, om nånsin i verlden någonting
skall underförstås, så måste väl detta fall vara
inne här, enär det icke kan hafva varit Nor-
bergs mening, att professorn i Franska, Tyska
och Engelska skall göra dessa språk för Svensk
ungdom kända blott på Franska, Tyska och En-
gelska, utan på god Svenska. Dessutom bör det
väl vara en conditio sine qua non, att en pro-
fessor i Sverige skall kunna Svenska, äfven om
detta requisitum icke står uttryckligen iregle-
mentet. Det står icke heller att läsa i Nor-
bergska testamentet, att den blifvande mannen
bör hafva menniskoförnuft; men det antages i-
medlertid för gifvet att sådant erfordras. Hvad
vill man då? Icke måtte en hög grad af in-
korrekthet, inhumanitet, indolence, tryckta in-
vectiver införda i en tidning emot en medsö-
kande, eller muntliga barnsligheter (bevisande
att man icke känner den nyare fransyskans
