då, som möjligtvis kan upphöja den Norberg ska språkmästaren till en egenskap af jemlik värde med hvad man tänker sig under kategorien af en professor? Förmodligen intet an. nat än det, att någon verkligen akademisk disciplin, och en sådan, som ligger språken jemte den på dem författade litteraturen närmast, dermed förenas: följaktligen Estetik. Hvar och en, som kände den förste Norbergianus professor Stecksöen i lifstiden, aktade honom: men det var icke af vanvördnad mot hans person, som man ej skulle hafva misstyckt, om ett tillskott af akademisk halt låtit sig finna hos honom. Hvad som då tycktes önskeligt hos honom, måste nu vara lika önskvärdt att träffa hos hans efterträdare. Den nya regleringen fordrar derföre detta tillskott, hvilket ensamt kan sätta språkmästaren på en horizont af jemlikhet med de öfrige professorerne. Kan man anse sådant orätt? Omöjligen. — Men man anför sig tycka det vara alldeles för mycket begärdt af en person, att föreläsa öfver tre språk och derjemte öfver Estetik. Man begär sådant också icke af någon — annan än den, som söker tjensten; hvilket är frivilligt. Svårigheten att vara professor i dessa fyra förenade ämnen kan icke vara absolut; den kan omöjligen vara större, än densamma, som redan finnes lagd på mången redan varande professors skuldror. HuTu många skilda och maktpåliggande discipliner stå icke förenade i en enda Medicine-professors — eller en enda Juris-professors hand? Ingen tviflar likväl på att detta går för sig: och hvarföre? jo, emedan man sett att det gått för sig. — Vill man nödvändigt redan på förhand tvifla på möjligheten att utföra svårigheter, så hvarföre behagar man då icke straxt så gerna tvifla på möjligheten att vara lärare i tre språk på en gång, franska, engelska och tyska, såsom dock Norberg vill? Denna svårighet är oöfvervinnelig, om saken skall tagas lågt, d. v. s. om den tillämnade mannen skall ifrån kathedern vara barnalärare i tre stora ämnen, tre språk, som på det sättet blifva omedhinneliga, och icke nånsin vid något umiversitet, att så utföras, varit förenade. På det Norberg sjelf möjligen skall kunna tillfyllestgöras, måste hans fordran redan tagas på en högre horizont, än den blott elementära: då endast kan den verkställas (testamentet har också ingenting häremot, men väl för, efter det kallar den tillämnade mannen professor); men då kan också ganska väl och högst lämpligt Estetik medfölja. Ville man vara uppriktig nog att omtala hvad man :(det vill säga en viss liten fraktion af intresserade personer) har emot en förening, som af språkmästaren bildar en möjlig professor, så skulle man erkänna, att detl icke är förnuftvidrigheten i denna förening, men väl något annat, som man misstycker. Hvar och en som känner ställningen i Lund, vet hvad detta är. Men för att vara rätt ärlig, borde man väl då också fråga sig sjelf: månne Norbergska testamentet uppfylles genom alt förvandlas till en välgörenhetsanstalt för någon enskild, med ett ord till en pension? Om nu denne enskilde icke vidare tillhör de lidandes antal, än så till vida, att han 3 å 4 gånger varit oförhindrad att bekomma indrägtiga sysslor, om han allenast velat prestera prestanda? Om nu denne enskildes språkvelt icke står högre, än som synes i försvenskningen af den Engelhardtska Kyrkohistorien? Det är sant, att Norbergska testamentet icke expressis verbis af sin man fordrar kunskap i modersmålet; men, om nånsin i verlden någonting skall underförstås, så måste väl detta fall vara inne här, enär det icke kan hafva varit Norbergs mening, att professorn i Franska, Tyska och Engelska skall göra dessa språk för Svensk ungdom kända blott på Franska, Tyska och Engelska, utan på god Svenska. Dessutom bör det väl vara en conditio sine qua non, att en professor i Sverige skall kunna Svenska, äfven om detta requisitum icke står uttryckligen ireglementet. Det står icke heller att läsa i Norbergska testamentet, att den blifvande mannen bör hafva menniskoförnuft; men det antages imedlertid för gifvet att sådant erfordras. Hvad vill man då? Icke måtte en hög grad af inkorrekthet, inhumanitet, indolence, tryckta invectiver införda i en tidning emot en medsökande, eller muntliga barnsligheter (bevisande att man icke känner den nyare fransyskans