eller räkning, måste otvifvelaktigt af denna befälhafvare största oförsigtighet ech väsendtliga fel blifvit begångne, innefattar en, åtminstone för mig, så oförklarlig mening eller förhoppning, att jag hvarken vill eller kan hafva något att dervid erinra. Så vidt nödigt varit, tror jag mig nu, genom dessa påminnelser, hafva vederlagt Premier-löjtnanten Ehnemarcks afgifne förklaring i förevarande mål, och får på grund af hvad jag förut derutinnan framställt, förmäla, att jag i allo fortsätter mina, å embetets vägnar, emot bemälde Premier-löjtnant, så lindrigt som möjligt, gjorda påståenden. Öfverlemnande målet till upplysta domares pröfning, torde tillåtas mig fästa uppmärksamhet derpå, att vid alla strandringshändelser, som tillförene varit föremål för högl. Korgl. Krigs-Hofrättens bedömande, altid för frikännelse erfordrats bestämda facta och bevis derpå, att strandningen inträffat af olycklig? tillfälligheter, som af beftälbafvaren icke kunnat förekommas, — och att följderna skulle blifva de mest äfventyrliga, om nu eller framdeles, för frikallande från ansvar cch ersättning, en fartygschef endast behöfde föregifva, att en outredd naturkraft varit till strandningen vållande. Slutligen kan jag ej Jemna oanmärkt, att utom artydningen, det skulle jag genom en sket historisk uppfattning af förhållanderne i denna sak, missledt zllmänna omdömet, och med den ensidiga beskrifningen af händelserne förenat slutföljder, egnade åt bemödandet att uppsöka förseelser och brott, Premilöjtnantens förklaring öfverflödar af bestämda tillmälen mot mig att hafva öäfverträdt min embetspligt, gjort Premier-löjtnanten ogrundade beskyllningar, nyttJat sarcasmer och skämt på sanningens bekostnad samt tydligt ådagalagt begärelse, att på eget bevåg framkasta förutsättningar, hvilka kunna gifva sken af brottslighet: åt Premierlöjtnantens handlingssätt. Dessa, med flera endra obestyrkta tillvitelser, kunde jag visserligen öfverse; mem då med den sans och moderation, som alltid utgör regel för mitt skrifsätt, jag framställde förevarande sak, sådan den, efter mitt begrepp, visade sig, anmärkte törhållanderne och derpå grundade mina slutsatser och påståenden, hade jag skäligen bordt förvärta, att Premier-löjtnanten, åtminstene af aktning för det embete jag bekläder, ika sansadt och böfligt sig förklarat. Så har Premisr-löjtranten icke funnit för sig tillständigt, och derrid icke eftersinnat, att ett bittert och förolämpande skrifsätt aldrig i sak något hevisar, utan i stället ger skäl för den tankan, att sådant endesst är värdigt den, som vill söka dölja och bemantla de tel, dem hans gen Öfvertygelse säger honom vara begångne, — samt tt parter i allmänhet och, framför andra, de, som öra Kongl, Mej:ts och kronans talan, och hafva det visst ej afundsvärda åliggandet, att anmärka fel och örbrytelser, böra, då de sjelfve med grannlagenhet ramställa sina årigter, vara fredade från förolämpanle uttryck och sårande tillmälen. Till en nödig påminnelse härom, föranlåtes og alltså å embetets vägnar yrka, att Premier-löjtanten Ehnemark måtte, för ofvansnförda dess tillkta förseelse, fällas till ansvar, jemnlikt 14 kap. 7 Rättegångs-balken. Stockholm af Krigsfiskals-kontoret den 14 April 838. L. J. Rohdin,