huset, förvärvat en utomerden:lig energi, och för hvilken hennes föräldrar nu hyste vörduad, framhärdade i sin föresats, och de gamla må :te slutligen ge efter. Vår nya blomsterbandlerska gjorde sålunda sitt in:räde i Pal.is Royal. Men också hvilken blomste;handlerska! Hon bar ingenting annat än siden, spetsar, guld och juveler. Hennes korg, som hade fo:men af en förgyld snäcka, fodrad med himmelsbiått sidensa:s, hängde öfver hennes axel vid ett blått skärp, oeh röjde den finaste och fylligaste växt. En sko af fiut skinn, fasihållen af ett spänne och ett band, visade en liten täck fot. En kort kjortel lät framskymia ett ben, hvarmed en blomsterflicka borde gora lycka. Men talade om Nanette i Versailles; trettio af hofvets eieganter täfl de om ait bli ägare a! henne. Hon-afs!og Lkväl de erbjudna: hjertana, men emottog skänkerna. Man såg henne lätt, glsd och skämtande, talande med förstånd, och bibehållande sig i en grad af aktning, som på samma gång ökade hennes goda rykte och hennes förmögeshet. Så snart hon visade sig i PalaisRyal, slöt man en krets omkring henne. Flere betjenter i livr, och en kammarjungfru åtföljde den sköna blomsterssljerskan ; de försågo hsnne med nya blommor, hvilket ofta be höofdes, ty hennes korg blef snart tomd. Nanette emottog flera louisdorer än 6 sous stycken i urbyte mot de varer, som hennes vackra hand med så mycket behag tillställde köparna. Priosessoröa af Lothringen; Rohan, Bouillon och de förnämsta damer emottogo löfkojor, törsrosor och violer, som blomstersäljerskan erbjöd dem för intet; Men deremot erhöll Nanete, under loppet sf dagen, från dessa damer, juveler, spetsar, tygstycken och silfverpjeser. Efier två års förlopp trodde man sig med säke-het veta att Nanette, i hus. landtegendomar, kapitaler, ägde en 40,000 livres ränta, och hade likväl med skänker öfverhopat sina föräldrar och syskon. God, hflig, älskvärd, afhållen af alla, åtnjöt hon aktning för sina seder, och icke desto mindre fattades ej tillbedjare. Hon utmärkte likväl en bland deras antal. Det var en uvg man af ungeär 22 års ålder, som alitid var i trädgården, imnan Nanette ditkom, och tycktes vänta henne. Så snert hön syntes med sin korg, tog den unge mannen en bukett, betalte derföre 12 sons, betraktade Nanette, talade knapt med henne, och försvann sedan, hvarefter han icke återsyntes förr, än följande dag. Två gånger infson han sig icke på vanlig tid; ett feberanfall bade hållit honom vid sängen. Då Nanette ic ke såg honom, visade hon sig bekymrad och nedslagen. Snart åter syntes likväl den unge mannen och med honom glädjea på Nanettes integende anlete. Nenette skulle gerna bortgifvit bästa delen af sin förmögenhet, för att få veta, hvem denne man var. Hon kände icke ens hans namn. Hon hade visserligen kunnat fråga någon af de tusentals personer, som gjorde henne sin kur under dagteus lopp, eller som af henne köpte blommer. Men då hon ville göra en sådan fråga, erfor hon en oöfvervionerlig förligenhet, stammade, rodnade och slutade med att tiga. Nrnelttes hjerta var nemligen fångadt. Den, som eröfrat det, var en adelsmrn, derpå kunde hon ej tvifla; han bar en värja; men derjemte var ban åfven säkert fattig, ty hon hade aldrig vid hans värja sett några bandrosor, lika litet som några spetsar vid hans halsduk. En afton såg hon den lysande markis Louvois, tala med den okände, hvarefter han närmade sig till grefve de la Chåtre, som satt bredvid Nanetie, och sade till honom med half röst: ,Den token Courtenay förargar mig verkligen; konungen har frågat, hvarföre han icke kommer till Versailles; jag har omtalt för honom Hans Maj:ts smickrande uttryck; nå, hvad tycker ni, det gör han iate mera afseende på, än en visa. Hur kan man så begrafva sig i Paris?n ,Han har goda skäl dertill; hvar skulle han väl ta de penvingar, som behöfvas för ert lefnadssätt? Hans far har ju rumerat honom. nÅck, det är sant, han är fattig; det är skada på en så vacker pojke! Och på en så förnam herre, som till och I med är slägt med kongl. familjen. så Pb 1