hjerta med en oändlig glädje; hon vagade till ,
och med fråga, hvar den vä!görande herren ta-!j
git vägen. Mean svarade, att han dröjt för att! i
höra läkarenas tarka, rörande den åkomma, som
träffat den sköna Nanette, men att han, betryg-
gad genom deras utsago slutligen afligsnat sig,
sedsn han yiterligare rekommenderat henne åt!
deras omsorg. I detta ögonblick inträdde Mar-.
cel. mad den underrät else, att prinsens af Cour-
tenay kammartjenare var der för att få veta,l,
huru den sköna bomsterhandlersksn mådde, !
men prinsen sjel! hade icke infunnit sig.
Ea mängd andra föroäma herrar hade der-
emot, vid ryktet sf hvad som händt, skyndat
att underrätta sig om hennes tillstånd. Ur Na
nettes ögon lyste glädje och tilfredsställelse öf-
ver den visshet hon erhållit om prinsens deta-
gande; de farnäna herrarne tydde hennes le-
ende på sig, började redan smickra sig med
ljufva forhoppningar, och sade, till folje deraf,
tusende fadda saker. Blaud dem voro till och
med biskopar och abbeer, som icke ansågo
under sin värdighet att blanda sig med de fjä-
rilar, som kringsvärmade den sköna blomster-
handlerskan.
Nanette kände sig i sjelva verket lycklig;
prinsen villa icke gifta sig; mem hvad skulle
utgången häraf bli? ... Månne han väl gissat
till hennes svaghet? Skulle han icke missbruka
den? ... Foljande morgon svmölde hennes
kammarjungfru, att prinsen xf Courtenay var i
hennes salong, och begärde att bh hedrad med
ett samtal. MNanettes enda svar var ett bifalls-
tecken; men då hon ville stiger upp, nedföll
bon mskilös på sin stol, och förvirrad öfver
sin svaghet betickte hon med båda händerna
sitt avsigte. Prinsen föl! på knä fram!ör henne,
och kysste med ömhet hennes hand
vAck,, sade han, jag har gissat allt; jag
kommer icke för att åtrrlemna er edra välgervin-
gar, men för att bedja er gifva dem ett ökadt
värde, derigenom att pi beviljar mig en ännu
dyrbarare ynnest.n i
Ni skulle vilja . - . . .
nEr hand! Kan ni väl neka mig den, då ni
redan gifvit mig ert, hjerta !,
Prinsen hade trott, derigsnom att han upp-
offrade sin rang åt den sköna flickan, öfvervin-
ma henne i ädelmod; men sedan Nanette en
stund öfvertänkt- hens förslag, besvor hon ho-
nom att vänta till morgondagen på hennes svar.
Han samtyckte dertill, och, hoppades, att detta
svar skulle gifva honom sällheten; för tredje
gången erhöll han nu på samma väg ett bref;
det var det sista hon skref ti!l honom joch in-
nehöll följande ord:
Kärleken förblindar er... Ett giftermål med
mig skulle vanära er, Ni älskar mig för högt,
att jag sku!le vägra er det tydligaste prof på
min ömbet, det att försaka er. När ni emot-
tager detta -bref, har blomsterhandlerskan Na-
nette. för alltid öfvergifzit verlden.. Jag lemvoar
mina anförvandter den del af. miv förmögenhet,
som jag förvärfrat genom blemmors försäljning
Hved den million angår, som ni erhållit i er
tants mamn, så tillhör den er. Er närmast? en-
förvandt trodde sig genom: denna summa kun-
na betala ett brott, hvars. hemlighet jag svurit
att:evigt bevara. Farväl! Tänk stundom på
mig, som från det klosters sköte, der jag
skyndar att innesluta mig, hvarj: dag skall be-
dja för er.
Nanettes. historia slutar här; hvad man ytter-
ligare: vet om henne är, att erkebiskopen af Pa-
ris sjelf förde henne till det kloster, som hon
valt sig till fristad, Prinsen af Courtenay för-
mådde icke rycka hemne derifrån, och han har
sedan förblifvit ogift. Han påminde sig de
rykten, som varit gingse, rörande hans egen
far, hvaraf likväl intet kunde förklara hvarken
hans hemlighetsfulla ruinerande eller hans sena
ånger.
Detta är, fru markisinna, allt hvad jag kan
uppgifva om den sköna blomstersäljerskan.
Det var, tillägger den fransyske u!gifvaren,
med dessa romandikter, hvari kanhända någon
sanning är inblandad, som en polislöjteant på
den tiden trodde sig böra roa en konungs äl
skarinva. Alla hennes tidsfördrif voro icke lika
oskyldiga, äfvenså litet som alla polisens för-
villelser inom diktens område.
Då bladet lades i pressen, felades ännu de
håda sista utländska posterna för i fredags och