hjerta med en oändlig glädje; hon vagade till , och med fråga, hvar den vä!görande herren ta-!j git vägen. Mean svarade, att han dröjt för att! i höra läkarenas tarka, rörande den åkomma, som träffat den sköna Nanette, men att han, betryggad genom deras utsago slutligen afligsnat sig, sedsn han yiterligare rekommenderat henne åt! deras omsorg. I detta ögonblick inträdde Mar-. cel. mad den underrät else, att prinsens af Courtenay kammartjenare var der för att få veta,l, huru den sköna bomsterhandlersksn mådde, ! men prinsen sjel! hade icke infunnit sig. Ea mängd andra föroäma herrar hade deremot, vid ryktet sf hvad som händt, skyndat att underrätta sig om hennes tillstånd. Ur Na nettes ögon lyste glädje och tilfredsställelse öfver den visshet hon erhållit om prinsens detagande; de farnäna herrarne tydde hennes leende på sig, började redan smickra sig med ljufva forhoppningar, och sade, till folje deraf, tusende fadda saker. Blaud dem voro till och med biskopar och abbeer, som icke ansågo under sin värdighet att blanda sig med de fjärilar, som kringsvärmade den sköna blomsterhandlerskan. Nanette kände sig i sjelva verket lycklig; prinsen villa icke gifta sig; mem hvad skulle utgången häraf bli? ... Månne han väl gissat till hennes svaghet? Skulle han icke missbruka den? ... Foljande morgon svmölde hennes kammarjungfru, att prinsen xf Courtenay var i hennes salong, och begärde att bh hedrad med ett samtal. MNanettes enda svar var ett bifallstecken; men då hon ville stiger upp, nedföll bon mskilös på sin stol, och förvirrad öfver sin svaghet betickte hon med båda händerna sitt avsigte. Prinsen föl! på knä fram!ör henne, och kysste med ömhet hennes hand vAck,, sade han, jag har gissat allt; jag kommer icke för att åtrrlemna er edra välgervingar, men för att bedja er gifva dem ett ökadt värde, derigenom att pi beviljar mig en ännu dyrbarare ynnest.n i Ni skulle vilja . . . . nEr hand! Kan ni väl neka mig den, då ni redan gifvit mig ert, hjerta !, Prinsen hade trott, derigsnom att han uppoffrade sin rang åt den sköna flickan, öfvervinma henne i ädelmod; men sedan Nanette en stund öfvertänkthens förslag, besvor hon honom att vänta till morgondagen på hennes svar. Han samtyckte dertill, och, hoppades, att detta svar skulle gifva honom sällheten; för tredje gången erhöll han nu på samma väg ett bref; det var det sista hon skref ti!l honom joch innehöll följande ord: Kärleken förblindar er... Ett giftermål med mig skulle vanära er, Ni älskar mig för högt, att jag sku!le vägra er det tydligaste prof på min ömbet, det att försaka er. När ni emottager detta -bref, har blomsterhandlerskan Nanette. för alltid öfvergifzit verlden.. Jag lemvoar mina anförvandter den del af. miv förmögenhet, som jag förvärfrat genom blemmors försäljning Hved den million angår, som ni erhållit i er tants mamn, så tillhör den er. Er närmast? enförvandt trodde sig genom: denna summa kunna betala ett brott, hvars. hemlighet jag svurit att:evigt bevara. Farväl! Tänk stundom på mig, som från det klosters sköte, der jag skyndar att innesluta mig, hvarj: dag skall bedja för er. Nanettes. historia slutar här; hvad man ytterligare: vet om henne är, att erkebiskopen af Paris sjelf förde henne till det kloster, som hon valt sig till fristad, Prinsen af Courtenay förmådde icke rycka hemne derifrån, och han har sedan förblifvit ogift. Han påminde sig de rykten, som varit gingse, rörande hans egen far, hvaraf likväl intet kunde förklara hvarken hans hemlighetsfulla ruinerande eller hans sena ånger. Detta är, fru markisinna, allt hvad jag kan uppgifva om den sköna blomstersäljerskan. Det var, tillägger den fransyske u!gifvaren, med dessa romandikter, hvari kanhända någon sanning är inblandad, som en polislöjteant på den tiden trodde sig böra roa en konungs äl skarinva. Alla hennes tidsfördrif voro icke lika oskyldiga, äfvenså litet som alla polisens förvillelser inom diktens område. Då bladet lades i pressen, felades ännu de håda sista utländska posterna för i fredags och