slagit 1 branvinet. Ordförandenv Frågade Ni honom, hvad han skulle med så mycket bränvin? — Vittnet: Nej. Ordf: Men tyckte Ni det var skickligt att gifva Er husbondes tjenare så mycket bränvin på Lördags afton på kredit? — Vittnet: Ja, det hade skett flera gånger förut, och aldrig blifvit förbjudet. Huru dags unga patron gick bort, kunde vittnet ej riktigt minnas, men väl att han kom hem precist kl. 11. Betjentgossen Söderberg hade öppnat porten åt howom. Vittnet gick in med ljus i bans rum. Han hade då frågat efter bokhållaren. Gossen hade gått efter bokhållaren. Vittnet låste dervid igen porten, och lade nyckeln på ett bord i patrons rum, samt gick sin väg, då patron sagt: God natt med dig. Bokhbållaren och gossen voro då wmne hos honom. Hon ligger i magasinet, flera dubbla dörrar ifrån patrons rum, och kunde således ej höra något af våldet vid byråernas uppbrytande. Icke heller hade hon hört något buller af mordgerningen. i Hon vaknade kl. 6 på morgonen. När klockan ringde half sju i Maria, gick hon ner i brygghuset att tända sitt ljus vid en lampa, som der hängde i taket. I detsamma klappade det på porten. Hen gick in i kontoret att taga portnyckeln och läsa upp. Ställde ljuset på ett litet bord. Fann der 3 a 4 nycklar, men ej portnyckeln. Gick då ut och frågade: Hvem är det som slår på porten? Svarades att det var hofslagaren. Fann då att nyckeln satt i porten. Släppte in hofslagarn. Fick dervid se Carl Pehrssons mössa i portgånzem: och sade: Här ligger Petters mössa, och hade sparkat den åt sidan, hvarvid hofslagarn skrattat. Gick derpå upp att väcka bokhållarn. Han frågade hvad klockan var. När han fick veta det, blef han misslynt... Derefter gått tillbaka in i magasinet. Strax, derefter hade bokhållarn kommit ut och ropat Petter! samt hittat patrons pipa, galosch och mössa på brygghusgolfvet, hvarpå han kommitin i magasinet till vittnet och sagt: Här står aldrig rätt till. Bokhållaren. hade derpå gått in i konteret, lyftat på pulpeterna; vidare in i förmaket, funnit chiffomniern uppbruten; i sängkammarn, der uret varit borta, och sängen fanns töm. Det syntes likväl, att patron hade legat, ty ena lakanet var neddraget, och en stöfvelknekt framdragen på golfvet, samt på bordet vid sängen en uppslagen bok, som patron säkert hade läst uti. Bokhållaren , Robert Vilhelm Smith: Hade förut varit i Löjtnanten Wertmällers tjenst, och kom till hans son den 16 Oktober 1835. Hade aldrig hört eller känt något ondt om Carl Pehrsson, utom att han varit drucken tvenne gånger, då han visat sig ursinnig. En gång hade vittnet hört Carl Pehrsson hota att knäcka unga herrn. Det var vid pass tre veckor före jul, uppe på torkplåten. — Carl Pehrsson erkände detta; det var en gång, sedan Wertmäller slagit honom, som Carl Pehrsson sagt: En sådan vore värd att knäckas. Vittnet berättade vidare: Unga herrn hade gått bort klockan half sju. Han hade icke sagt hvart han gick, eller när han skulle komma hem. Vittnet kunde ej såga, om Petter varit öfverlastad om afionen. När Petter skulle bära ett par kettlar öl in i brygghuset, hade vittnet väl sett att han vacklat på benen, men på tillfrågan hade Petter svarat, att det kom sig af träskorna, som Petter hade på sig. Klockan 11, då patron kommit hem, hade han skickat efter vittnet. När vittnet kommit ned, kade patron hållit på att äta litet qvällsvard, som varit framsatt åt honom i en kakelungsniche. Wertmiller hade sagt, att han väl om morgonen derpå finge vidare tala med Smith om hvad som borde göras; hvarpå viltnet gått upp och lagt sig. Detta var kl. half tolt. Vittnet hade legat och läst till omkring ett qvart på ett, men ej hört något. Vittnet har sin kammare ofvanpå herrskapets rum. Klockan fyra skulle Petter, enligt tillsägelse, väcka honom. Omkring en timma före Wertmillers hemkomst hade vittnet tittat in i dörren till ölboden, och frågat Petter huru mycket gick på? då Petter svarat: tre kettlar. Det var denva fråga, som Petter hade trott vara gjord af uuga patron. Klockan half sju hade bränvinsförsöljerskan kommit och väckt vittnet, och berättat, att unga herrn ej fanns, att porinyckeln satt i, och att Petters mössa låg i portgåvgen. När han kommit ned, hade ban, såsom förra vittnet berättat, funnit pulpeten och chiffoniern uppbrutna och sängen tom. Derpå hade han gått att väcka drängarna. I drängkammearen lågo då Svensson, Fredriksson, Carlson och Joban. I trappan hade han hittat unga herrns ena galosch och mössa. På hans fråga till drängarna hvad allt detta betydde? hade de svarat: Vi ha ingenting hört; det är besynnerligt, att Petter är borta. När han åter kom red, fick han se en blodfläck på golfvet; vidare på gården mälthusdörren uppläst. Då gick han upp igen på kammarn och tillsade drängarna att komma ned. Med Svenssou och Fredriksson upp på bottnen, der han fann byxorna och vösten, samt Balin arton unpnläst.