gå att sköta stallet. Då fick han se unga herrns pipa
och pipskaft i brygghuset, jemte en blodstrimma, som
ledde till vörtslocket, hvarur han jemväl blet varse att
något hvitt skymtade, som när han lyste dit, befanns
vara den mördades händer. Han befallde då Svensson
och Fredrikson att hjelpa honom taga upp den döda
kroppen. Under tidem hade han hört den äldre H:r
Wertmäller som stått utanför, yttra till bränvins-försäl-
jerskan: stor sak i pengarna, bara jag får igen min
Carl. . t
Utom hvad som sålunda af vittoena anfördes, blef
det upplyst, att Bryggaren Wertmäller, dagen - iunan
mordet skedde, hade för Carl Pehrsson utbetalt 8 Rdr
rgs för ett par stöflor. På ordförandens anmärkning
att detta utvisade en välvilja af husbonden ända i si-
sta stund och hade bordt afvända Carl Pehrsson ifrån
mordanslaget, erkände denne visserligen sådant, men
sade tillika att han icke visste huru det -kom sig, att
han vidblef sin föresats. :
Sjelfva klubban, hyarmed mordet blifvit begånget,
förevistes nu. Det väckte hos flere bland de närvaran-
de en synbar förundran, att mördaren valt ett sådant
instrument, ty sjelfva klubbträdet år icke mer än om-
kring.8 tum långt och mellan 3 och 4 tum i diame-
ter, skaftet omkring 6 qvarter.
Ransakningens fortsättande uppskjöts till en annan
dag, då protokollet skulle justeras , och de öfriga drän-
garne inkallas för att höras. Emellertid tillsades vakt-
betjeningen, att som Carl Pehrsson visst sig uppriktig
och ångerfull , skulle fängslet från honom bo:ttagas ,
men likväl bo:de han förvaras i särskildt rum.