Sör TTHUSSON KUNDUC LyCkdy,y VYGELISSUNIGID GAIS MUTE nö sig jamnhögt med det öfra golfvet, gaf Carl Pehrsson honom det första slaget i hufvudet, midt öfver hjessan; men 1 sin ifver? hade han ej kunnat slå till så hårdt, att Wertmäller genast stupade deraf, utan ännu hann två steg tll uppi trppan. Uti ifvern gaf ham honom då ett slag till, som han likväl icke rätt. kunde säga var det hade tagit. Då ramlade Wertmiller ned för trappan och Cul Pehrsson släppte kiubban och gick in i drängkammaren, der han i början sprang omkring golfvet utan att veta till sig, och vred händerna af förtviflan. Han kunde dock icke vara länge ione, utan tog lyktan i hand och gick med den ut, för att se efter om Patron ännu lefde. När han då kom ut, höll Wertmiäller på att resa sig upp vid ett kar. Detta hade skett med mycken svårighet; såsom han ville minnas hade Wertmäller kommit upp på eu knä. Då klef Carl Pehrsson öfver Wertmiller 1 ett skutt och ställde sig att se på honom. Wertmiller sade härvid: stå stilla nu, och tycktes hafva för afsigt att såga något mer, och det hade efteråt LÅ ängslat. Carl Pehrsson mycket att han icke lät Patron säga ut hvad han tänkte. Men då kom rädslan åter öfver GC. Pehrsson, atthan tog klubban och gaf husbonden ett slag till; slapade honom derefter till vörtslocket och kastade klubban efter. Kroppen hade kommit med nedra delen förut ned i slocket. När Wertmiller fått sista slaget hade han troligen förlorat sansen, men då han kommit ned : karet, skrek han ryshgt i karet en bra stund. Då, yttrade Carl Pehrsson, när jag eftersinnade hvad jag gjort, tänkte jag: nu är jag väl olycklig precist; och far se till huru jag må frälsa mitt lit så länge jag kan. Då föll det honom in att tillgripa penningar i unga Wertmällers rum för att dermed rymma sin väg; och i detta beslut hade han styrkts al den farhåga som påkom honom i cgonmblicket, att de öfriga drängarne, sedan gerningen. blifvit begången skulle blifva rädda och angifva honom. Han gick derföre i slöjdkammaren, hämtade där en spikhammare, och begaf sig med denna in på kontoret, der han bröt upp båda pulpeterna, den äldre och yngre Wertmällers, och tog derutur pengar. Derefter ingick han i unga Wertmillers rum, hvarest ett ljus ännu stod och brann vid sängen, tog där gulduret, bröt upp chiffonieren och tog derur en guldkedja samt tvänne sedelpackor. På Ordförandens tillfrågan uppgaf han att detta alltsana-: mans kunde hafva dragit ut omkring 5 minuter. Ordföranden föreställde honom att detta icke varit möjligt, emedan chiffonieren haft ett ganska starkt lås och en tjock kleff, samt anmärkte att våldet på cbiffoniern icke kunnat gå för sig utan ett starkt buller. Carl Pehrsson försäkrade likväl att alltsammans hade gått i en handvändning; men wile icke bestrida att det möjligen kunnat draga ut några minuter mera. Detta kunde han icke minnas i den ifver och förskräckelse ban befann sig. Hans ängslan och ofvergifvenhet ökades ännu mer deraf att han ända in på kontoret hörde huru unga patron skrek så förfärligt i karet. Ordföranden: det är i sanning rysligt. Carl Pehrsson: ja Jesus det var visst rysligt; det var just det jag var rädd för. Jag gick såsom i en rök och visste knappast till mig. Å Sedan han begått dessa ullgrepp, och dessutom tagit tvänne rockar, samt unga Wertmillers hatt, lagt pen-. ningarna emellan klädet och fodret på ena rocken och kastat sitt gamla förkläde i kakelugnen, tog han portnyckeln i kontoret och sökte först komma ut genom stora poilen; men fick icke upp denna, hvarföre han åter ingick på kontoret, tog nycklarna till bakporten och mältbuset, genom hvilket man måste passera till denna, och hvilka nycklar voro honom väl bekanta. Uppkommen på brädbotten öfver mälthuset tog han på sig rockarna, lemnade der ett par af Wertmillers byxor och en väst, som 1 hastigheten hade följt med det öfriga; släckte ljuset i den medförda lycktan, och begaf sig ut genom porten, tagande vägen åt Björngårdsgaten, Mavia brunn, Ragvaldsbio, öfver sjön till Munkbron, och vidare uppåt Norr tull. På vägen bade han träffat flere gersoner, bland auvdra en patrull, dem han frågat efter vagen till norr tull. Ingen hade frågat hvem ban var. Han hade blott varit till norrtull. en gång foörut och kom derföre icke ihog vägen an Han uodde ett den skulle bära till Norsköping.) När han kom på gården vid norr tull, satt der en karl som Carl Pehrsson frågade om han fick gå främ der, hvarpå denne svarade: ja gå! I detsamma tutade klockan tu. När han vandrat ett stycke, upphanns han at en bonde, wmed hvilken han för trettiosex skillingar fick: åka tll Barkarby, dit han anlände klockan fyra. Der steg han af och gick vidare samt träffade ett stycke längre fram på en tross med bönder och fick med dem ) Detta var tydligen ett blott föregifvande, då Carl Pehrsson vid sin ankomst från Norrköping till Stockholm förmodligen icke hade inkommit genom Norrtvll anh os8cam haerda n2 oadar Amlnng oc halft