Sör TTHUSSON KUNDUC LyCkdy,y VYGELISSUNIGID GAIS MUTE
nö sig jamnhögt med det öfra golfvet, gaf Carl
Pehrsson honom det första slaget i hufvudet, midt
öfver hjessan; men 1 sin ifver? hade han ej kunnat
slå till så hårdt, att Wertmäller genast stupade deraf,
utan ännu hann två steg tll uppi trppan. Uti ifvern
gaf ham honom då ett slag till, som han likväl icke
rätt. kunde säga var det hade tagit. Då ramlade Wert-
miller ned för trappan och Cul Pehrsson släppte
kiubban och gick in i drängkammaren, der han i bör-
jan sprang omkring golfvet utan att veta till sig, och
vred händerna af förtviflan. Han kunde dock icke
vara länge ione, utan tog lyktan i hand och gick med
den ut, för att se efter om Patron ännu lefde. När
han då kom ut, höll Wertmiäller på att resa sig upp
vid ett kar. Detta hade skett med mycken svårighet;
såsom han ville minnas hade Wertmäller kommit upp
på eu knä. Då klef Carl Pehrsson öfver Wertmiller
1 ett skutt och ställde sig att se på honom. Wert-
miller sade härvid: stå stilla nu, och tycktes haf-
va för afsigt att såga något mer, och det hade efteråt
LÅ
ängslat. Carl Pehrsson mycket att han icke lät Patron
säga ut hvad han tänkte. Men då kom rädslan å-
ter öfver GC. Pehrsson, atthan tog klubban och gaf hus-
bonden ett slag till; slapade honom derefter till vörtslocket
och kastade klubban efter. Kroppen hade kommit
med nedra delen förut ned i slocket. När Wertmiller
fått sista slaget hade han troligen förlorat sansen, men
då han kommit ned : karet, skrek han ryshgt i karet
en bra stund. Då, yttrade Carl Pehrsson, när jag
eftersinnade hvad jag gjort, tänkte jag: nu är jag väl
olycklig precist; och far se till huru jag må frälsa mitt
lit så länge jag kan. Då föll det honom in att till-
gripa penningar i unga Wertmällers rum för att der-
med rymma sin väg; och i detta beslut hade han styrkts
al den farhåga som påkom honom i cgonmblicket, att
de öfriga drängarne, sedan gerningen. blifvit begången
skulle blifva rädda och angifva honom. Han gick der-
före i slöjdkammaren, hämtade där en spikhammare,
och begaf sig med denna in på kontoret, der han bröt
upp båda pulpeterna, den äldre och yngre Wertmällers,
och tog derutur pengar. Derefter ingick han i unga
Wertmillers rum, hvarest ett ljus ännu stod och brann
vid sängen, tog där gulduret, bröt upp chiffonieren
och tog derur en guldkedja samt tvänne sedelpackor.
På Ordförandens tillfrågan uppgaf han att detta alltsana-:
mans kunde hafva dragit ut omkring 5 minuter.
Ordföranden föreställde honom att detta icke varit
möjligt, emedan chiffonieren haft ett ganska starkt lås
och en tjock kleff, samt anmärkte att våldet på cbif-
foniern icke kunnat gå för sig utan ett starkt buller.
Carl Pehrsson försäkrade likväl att alltsammans hade gått
i en handvändning; men wile icke bestrida att det
möjligen kunnat draga ut några minuter mera. Detta
kunde han icke minnas i den ifver och förskräckelse
ban befann sig. Hans ängslan och ofvergifvenhet öka-
des ännu mer deraf att han ända in på kontoret hörde
huru unga patron skrek så förfärligt i karet. Ordfö-
randen: det är i sanning rysligt. Carl Pehrsson: ja
Jesus det var visst rysligt; det var just det jag var
rädd för. Jag gick såsom i en rök och visste knappast
till mig. Å
Sedan han begått dessa ullgrepp, och dessutom tagit
tvänne rockar, samt unga Wertmillers hatt, lagt pen-.
ningarna emellan klädet och fodret på ena rocken och
kastat sitt gamla förkläde i kakelugnen, tog han port-
nyckeln i kontoret och sökte först komma ut genom
stora poilen; men fick icke upp denna, hvarföre han
åter ingick på kontoret, tog nycklarna till bakporten
och mältbuset, genom hvilket man måste passera till
denna, och hvilka nycklar voro honom väl bekanta.
Uppkommen på brädbotten öfver mälthuset tog han på
sig rockarna, lemnade der ett par af Wertmillers byxor
och en väst, som 1 hastigheten hade följt med det öfriga;
släckte ljuset i den medförda lycktan, och begaf sig ut
genom porten, tagande vägen åt Björngårdsgaten, Ma-
via brunn, Ragvaldsbio, öfver sjön till Munkbron, och
vidare uppåt Norr tull. På vägen bade han träffat flere
gersoner, bland auvdra en patrull, dem han frågat efter
vagen till norr tull. Ingen hade frågat hvem ban var.
Han hade blott varit till norrtull. en gång foör-
ut och kom derföre icke ihog vägen an Han
uodde ett den skulle bära till Norsköping.) När han
kom på gården vid norr tull, satt der en karl som
Carl Pehrsson frågade om han - fick gå främ der, hvar-
på denne svarade: ja gå! I detsamma tutade kloc-
kan tu. När han vandrat ett stycke, upphanns han at
en bonde, wmed hvilken han för trettiosex skillingar fick:
åka tll Barkarby, dit han anlände klockan fyra. Der
steg han af och gick vidare samt träffade ett stycke
längre fram på en tross med bönder och fick med dem
) Detta var tydligen ett blott föregifvande, då Carl
Pehrsson vid sin ankomst från Norrköping till Stock-
holm förmodligen icke hade inkommit genom Norr-
tvll anh os8cam haerda n2 oadar Amlnng oc halft