MEVVAMVIN, OC HU alllladt Slag UllDana Ull NOTPRxopIng.
Med skräddaren hade han ackorderat, att dennes son
skulle skjutsa honom till Norrköping. Skräddaren hade
frågat honom efler pass. Då han sagt att han ej hade
något, hade skräddaren yttrat: DÅ j , du ser så be-
skedlig ut; och om du blott betalar förut, skall du få
åka till Norrköping.? Afståndet hade skräddaren upp-
gifvit vara tolf mil, för nattqvarter hade han betalt en
R:dr. Klockan fem på Tisdagsmorgon (måtte förmod-
ligen varit Onsdags), foro de från Thorshälla och togo
nästa nattqvarter i en liten stuga hos en statdrängs-
hustru, der Cal Pehrsson betalt 24 skillingar och
lika mycket för förtäring. Dagen derpå i skymningen
hade de hunnit fram twll Norrköping. Här hade de
forst gått in på en källare, hvarest Carl Pehrsson bju-
dit skräddarens son ett glas vin och sjelf tagit ett, samt
gilvit den förre en r:dr i drickspengar af de medförda
stulna penningarne, dem han redan i Enköping hade
inknutit i en näsduk och stoppat knytet under höfo-
dret. Sedan han skiljts från skräddarens son, hade han
gått ned till en af sina bröder vid namn Kindbiom,
som är sockerbruksarbetare, men der icke tiråaffat någon
mer hemma, än en liten flicka. Han bade då lagt
perningarne ifrån sig i en pulpet derstädes, stoppat
nyckeln i fickan, och gått att besöka bröderna, som
båda voro sockerbruksarbetare. Bröderna hade icke
yttrat någon förundran öfver hans ankomst till Norrkö-
ping; dels voro de sysselsatte med arbete, och dels var
det marknad i staden, så att de kunnat tro att detta
vore anledningen till hans besök. De hade endast bedt
honom gå förut hem tillbaka, då de genast skulle kom-
ma efter. Under återvägen till ena brodrens hemvist
kom er polisbetjent och tittade Carl Pehrsson i synen,
men gick sin väg, då Carl Pehrsson frågade: Hvad vill
herrn mig? När han återkommit i brodrens rum och
varit ione der en stund, inkommo hans svägerka och
en jungfru, ena brodren, en annan sockerbrukskarl och
straxt efter dem en polisbetjent. Denne frågade genast:
Ar här ingen, som heter Carl Pehrsson ? Carl Pehrs-
son blef då mycket förskräckt, men svarade: Nej, här
är ingen, som heter så; då polisbetjenten hade yttrat:
Låt mig se på dig. - Då: föll modet genast på Carl
Pehrsson, och han yttrade: Ja, ja, det ar väljag, som
heter Carl Pehrsson. Polisbetjenten hade härvid sagt:
Ja så! Det lär icke vara för väl med dig, din stac-
kare ; hvarpå Carl Pehrsson åter svarat: Nej, gud-
nås, det är väl icke så rätt med mig.? När Carl Pehrs-
sons bror fått höra detta, hade han, brodren, varit
nära att dåna af sorg och förskräckelse.
På erdförandens fråga om Carl Pehrsson icke under
stölden hade gjort upp eld i kakelugnen, svarade han:
N:j. Han hade endast kastat dit förklädet, som var
gästigt och ohyggligt, och dragit upp spjellet. Han
hede ej sett någon eld i kakelugnen; men en bundt
svafvelstickor , som han förut på dagen fått af hokhål-
laren, och satt under förklädet, hade troligen följt med
detta i kakelugnen och antändt i glöden. Svafyelstic-
korna hade han fåvt för att dermed tända ljus i dräng-
kammaren. Han hade ej sett, om förkladet var blodigt,
emedan han gick i en sådan ifver.
På tillfrågan af närvarande Aktor, Stadsfiskalen Ro-
senström, huruvida någon berättelse om något aunat
mord hade bidragit till Carl Pehrssons beslut att mör-
da sin husbonde, berättade. han, att Anders verkligen
en gång hade med ew sådan berättelse sökt öfvertyga
honom, att det ej vore farligt att siå ihjäl Wertmäller.
Denna berättelse hade handlat om en husbonde, som
kommit från Stockholm, der han samlat något pennin-
gar, till sin hemort Småland och der gifte sig, men
icke lefde fullkomligt val med sin hustru. En dag ha-
de denne varit borta, då en af hans drängar om afto-
nen gått honom till mötes, och slagit ihjäl honom ute i
marken. Derefter hade drängen gått hem och, yttrat
sin förundran öfver husbondens långa dröjsmål, till frun,
som skulle hafva sagt: Ah, han har väl varit borta
och supit, så att han kommit på stjerten; hvarpå
drängen hade erbjudit sig att med en af sina kamrater
gå och möta husbonden, och då visat kamraten åt den
väg der han skulle finna husbonden, men sjelf gått en
annan. På detta sätt hade mördaren undgått miss-
tankan.
Detta hade Anders berättat för Carl Pehrsson ungefär 8
dagar före mordgerningen, då Carl Pehrsson yttrat far-
håga för följderna, och sagt att det aldrig tör gå lyck-
ligt. Carl Pehrsson upprepade härvid åter, att det al-
drig varit ämnadt, att han skulle hvarken stjäla eller
rymma; men sedan han fullbordat gerningen, tyckte
han sig vara säker och tänkte: kommer Jag nu upp
i kammaren, så röja de mig på en gång; jag må då
?j Jesu namn fria mitt lif, så länge jag kan. På till-
frågan om ej Wertmäller skrikit något, när han släpa-
des ned 1 karet, svarade Carl Pehrsson: nej. Han hade
endast frustat till ett par gånger.
Hårefter hördes förestånderskan for försäljningen 1
Löjtnanten Wertmillers bränvins-magasin-, vid namn
ast röm . Han hade ifrån Carl Pahrecnane ankomst till