MEVVAMVIN, OC HU alllladt Slag UllDana Ull NOTPRxopIng. Med skräddaren hade han ackorderat, att dennes son skulle skjutsa honom till Norrköping. Skräddaren hade frågat honom efler pass. Då han sagt att han ej hade något, hade skräddaren yttrat: DÅ j , du ser så beskedlig ut; och om du blott betalar förut, skall du få åka till Norrköping.? Afståndet hade skräddaren uppgifvit vara tolf mil, för nattqvarter hade han betalt en R:dr. Klockan fem på Tisdagsmorgon (måtte förmodligen varit Onsdags), foro de från Thorshälla och togo nästa nattqvarter i en liten stuga hos en statdrängshustru, der Cal Pehrsson betalt 24 skillingar och lika mycket för förtäring. Dagen derpå i skymningen hade de hunnit fram twll Norrköping. Här hade de forst gått in på en källare, hvarest Carl Pehrsson bjudit skräddarens son ett glas vin och sjelf tagit ett, samt gilvit den förre en r:dr i drickspengar af de medförda stulna penningarne, dem han redan i Enköping hade inknutit i en näsduk och stoppat knytet under höfodret. Sedan han skiljts från skräddarens son, hade han gått ned till en af sina bröder vid namn Kindbiom, som är sockerbruksarbetare, men der icke tiråaffat någon mer hemma, än en liten flicka. Han bade då lagt perningarne ifrån sig i en pulpet derstädes, stoppat nyckeln i fickan, och gått att besöka bröderna, som båda voro sockerbruksarbetare. Bröderna hade icke yttrat någon förundran öfver hans ankomst till Norrköping; dels voro de sysselsatte med arbete, och dels var det marknad i staden, så att de kunnat tro att detta vore anledningen till hans besök. De hade endast bedt honom gå förut hem tillbaka, då de genast skulle komma efter. Under återvägen till ena brodrens hemvist kom er polisbetjent och tittade Carl Pehrsson i synen, men gick sin väg, då Carl Pehrsson frågade: Hvad vill herrn mig? När han återkommit i brodrens rum och varit ione der en stund, inkommo hans svägerka och en jungfru, ena brodren, en annan sockerbrukskarl och straxt efter dem en polisbetjent. Denne frågade genast: Ar här ingen, som heter Carl Pehrsson ? Carl Pehrsson blef då mycket förskräckt, men svarade: Nej, här är ingen, som heter så; då polisbetjenten hade yttrat: Låt mig se på dig. Då: föll modet genast på Carl Pehrsson, och han yttrade: Ja, ja, det ar väljag, som heter Carl Pehrsson. Polisbetjenten hade härvid sagt: Ja så! Det lär icke vara för väl med dig, din stackare ; hvarpå Carl Pehrsson åter svarat: Nej, gudnås, det är väl icke så rätt med mig.? När Carl Pehrssons bror fått höra detta, hade han, brodren, varit nära att dåna af sorg och förskräckelse. På erdförandens fråga om Carl Pehrsson icke under stölden hade gjort upp eld i kakelugnen, svarade han: N:j. Han hade endast kastat dit förklädet, som var gästigt och ohyggligt, och dragit upp spjellet. Han hede ej sett någon eld i kakelugnen; men en bundt svafvelstickor , som han förut på dagen fått af hokhållaren, och satt under förklädet, hade troligen följt med detta i kakelugnen och antändt i glöden. Svafyelstickorna hade han fåvt för att dermed tända ljus i drängkammaren. Han hade ej sett, om förkladet var blodigt, emedan han gick i en sådan ifver. På tillfrågan af närvarande Aktor, Stadsfiskalen Rosenström, huruvida någon berättelse om något aunat mord hade bidragit till Carl Pehrssons beslut att mörda sin husbonde, berättade. han, att Anders verkligen en gång hade med ew sådan berättelse sökt öfvertyga honom, att det ej vore farligt att siå ihjäl Wertmäller. Denna berättelse hade handlat om en husbonde, som kommit från Stockholm, der han samlat något penningar, till sin hemort Småland och der gifte sig, men icke lefde fullkomligt val med sin hustru. En dag hade denne varit borta, då en af hans drängar om aftonen gått honom till mötes, och slagit ihjäl honom ute i marken. Derefter hade drängen gått hem och, yttrat sin förundran öfver husbondens långa dröjsmål, till frun, som skulle hafva sagt: Ah, han har väl varit borta och supit, så att han kommit på stjerten; hvarpå drängen hade erbjudit sig att med en af sina kamrater gå och möta husbonden, och då visat kamraten åt den väg der han skulle finna husbonden, men sjelf gått en annan. På detta sätt hade mördaren undgått misstankan. Detta hade Anders berättat för Carl Pehrsson ungefär 8 dagar före mordgerningen, då Carl Pehrsson yttrat farhåga för följderna, och sagt att det aldrig tör gå lyckligt. Carl Pehrsson upprepade härvid åter, att det aldrig varit ämnadt, att han skulle hvarken stjäla eller rymma; men sedan han fullbordat gerningen, tyckte han sig vara säker och tänkte: kommer Jag nu upp i kammaren, så röja de mig på en gång; jag må då ?j Jesu namn fria mitt lif, så länge jag kan. På tillfrågan om ej Wertmäller skrikit något, när han släpades ned 1 karet, svarade Carl Pehrsson: nej. Han hade endast frustat till ett par gånger. Hårefter hördes förestånderskan for försäljningen 1 Löjtnanten Wertmillers bränvins-magasin-, vid namn ast röm . Han hade ifrån Carl Pahrecnane ankomst till