kaliska kompositioner. I en tid, då orchestern är så rik på instrumenter och virtuoser, är ingenting så fattigt på upplinning, som de medel, at hvilka våra tonkoustvänner begagna sig. Tag ifrån deras musik de melodiska fraserna. hvilka nästan alla likna hvarandra, emedan de merendels äro dåliga imitationer efter Rossinis, och man skall under denna torftiga grannlåt återfinna ett och samma harmoniska skelett; äfverallt samma följd af ackorder, samma rhytm, samma modulation; alltid samma trånga cirkel hvarinom man under tusen olika grimaser repeterar de gamla luftsprången. Huru mycket mera mångfald och nuancering finner man icke i de harmoniska tonbilder, dem Gluck skapade med de ringa hjelpmedel, som då stod honom till buds. Hvarenda al hans arier har en annan snitt; man träffar ej två lika former bland hans accompangemonter. Hans sånger hafva mognat genom långt arbete och ansträngd ef.ertanka. Gretsy sade om Guck: När han komponerar har han två buteljer Bordeaux-vin och en Bavernerskinka framför sig; jag brukar vid komponerandet th och hmonad.? Der hafva vi skilnaden mellan den allvarsamma och den komiska operan. Alvceste och Iphigenie i Pauris håller sig för Glucks största mästerverk, och den sednarce skulle jag vilja gifva företrädet. Orpleus och den första fphigenie höra till andra klassen. I Orpheus är ingeu sådan kraft utvecklad, som i Alceste, och flera partier af Iphigenie i Aulis äro nu något föråldrade. — Armide synes mig af ringa värde, oaktadt tredje och femte aktens skönheter. Dock är det ej här mn afsigt att gifva en noggrann analys af Gilucks operor, utan endast relevera hutvuddragen af hans genie, och hänvisa till dem våra moderne komponister, på det de måtte kunna draga någon nytta ur betraktandet af det alvarliga och samvetsgranna sätt, hvarpå denne store Artist arbetade. Sachini kunde önska sig lycka, att också han en gång greps af en längtan att vara, hvad Gluck varit hela lifvet igenom. Denna lingtan skyller han sin odödlighet. Sachini hade skrifvit femtio Operor i alien. I Frankrike komponerade han Olympias, Binildo Chimene och flera andra, om hvilka numera ingen bekymrar sig. Men han skref sin Oedip, och han skall evigt lefva. Oaktadt sina ljufvå och behagliga melodier, elier just derigenom, kommer Oedip den Gluckska operan så nära. Det herrskar i detta verk en energie, en naturlig värma och sanning, sådan som blott en eldig inspiration, tyglad af ansträngdt arbete, förmår att frambringa. Alla musikstycken i Ocdip hafva hvar för sig en underbar skönhet. Hyad var nu egentligen vår afsigt, då vi talade om Gluck och Saehini? Minne att uppfordra våra unga komponister att producera Gluckisk och Saechinisk musik, liksom man i skolorna gör Virgilianska verser? Ingalunda. Men en anmaning skulle det vara till dem, att halva aktning för sin konst; och denna aktning kunna de ådagalägga endast genom långa och mödosamma studier. Då kunna de hinna ett högre mål, än några dagars odödlighet.