kaliska kompositioner. I en tid, då orchestern är så
rik på instrumenter och virtuoser, är ingenting så fat-
tigt på upplinning, som de medel, at hvilka våra ton-
koustvänner begagna sig. Tag ifrån deras musik de
melodiska fraserna. hvilka nästan alla likna hvarandra,
emedan de merendels äro dåliga imitationer efter Ros-
sinis, och man skall under denna torftiga grannlåt å-
terfinna ett och samma harmoniska skelett; äfverallt
samma följd af ackorder, samma rhytm, samma modu-
lation; alltid samma trånga cirkel hvarinom man un-
der tusen olika grimaser repeterar de gamla luftsprån-
gen.
Huru mycket mera mångfald och nuancering finner
man icke i de harmoniska tonbilder, dem Gluck
skapade med de ringa hjelpmedel, som då stod honom
till buds. Hvarenda al hans arier har en annan snitt; man
träffar ej två lika former bland hans accompangemonter.
Hans sånger hafva mognat genom långt arbete och an-
strängd ef.ertanka. Gretsy sade om Guck: När han kom-
ponerar har han två buteljer Bordeaux-vin och en Baver-
nerskinka framför sig; jag brukar vid komponerandet
th och hmonad.? Der hafva vi skilnaden mellan den
allvarsamma och den komiska operan.
Alvceste och Iphigenie i Pauris håller sig för Glucks
största mästerverk, och den sednarce skulle jag vilja
gifva företrädet. Orpleus och den första fphigenie
höra till andra klassen. I Orpheus är ingeu sådan
kraft utvecklad, som i Alceste, och flera partier af
Iphigenie i Aulis äro nu något föråldrade. — Armide
synes mig af ringa värde, oaktadt tredje och femte ak-
tens skönheter. Dock är det ej här mn afsigt att
gifva en noggrann analys af Gilucks operor, utan endast
relevera hutvuddragen af hans genie, och hänvisa till
dem våra moderne komponister, på det de måtte kunna
draga någon nytta ur betraktandet af det alvarliga och
samvetsgranna sätt, hvarpå denne store Artist arbetade.
Sachini kunde önska sig lycka, att också han en
gång greps af en längtan att vara, hvad Gluck varit
hela lifvet igenom. Denna lingtan skyller han sin odöd-
lighet. Sachini hade skrifvit femtio Operor i alien.
I Frankrike komponerade han Olympias, Binildo Chi-
mene och flera andra, om hvilka numera ingen be-
kymrar sig. Men han skref sin Oedip, och han skall
evigt lefva. Oaktadt sina ljufvå och behagliga melodier,
elier just derigenom, kommer Oedip den Gluckska ope-
ran så nära. Det herrskar i detta verk en energie, en
naturlig värma och sanning, sådan som blott en eldig
inspiration, tyglad af ansträngdt arbete, förmår att fram-
bringa. Alla musikstycken i Ocdip hafva hvar för sig
en underbar skönhet.
Hyad var nu egentligen vår afsigt, då vi talade om
Gluck och Saehini? Minne att uppfordra våra unga
komponister att producera Gluckisk och Saechinisk mu-
sik, liksom man i skolorna gör Virgilianska verser?
Ingalunda. Men en anmaning skulle det vara till dem,
att halva aktning för sin konst; och denna aktning
kunna de ådagalägga endast genom långa och mödo-
samma studier. Då kunna de hinna ett högre mål, än
några dagars odödlighet.