arbetens popularitet, än desammas oförgångliga skön-
heter, dessa båda något artificiella medel råkade i hän-
derna på vanliga fabrikanter, och den Italienska musi-
ken urartade till det ömkligaste aperi och sudderi.
Hvyad behöfs det väl att orda om en Theori, som lig-
ger till grund för stora arian i opera Buffa? En fras af
atta takter, en verklig och trivial melodi, redan full-
ständigt apterad till contradans, uthvilande på öfre ter-
sens Mollackord, åter begynnande med Septinackor-
den, och upphörande med den vanliga slukadensen,
detta är hvad Rubini och Tamburini dagligen repe-
tera. Man tage den första musikus man linner, man
låte honom sammanställa blotta ackorder för strängin-
strumenter; Pamburini skall -då från denna ställning
afsjunga den första melodi han finner; vid hvarje hvi-
lopunkt för sångaren utföra blåsinstrumenterna ett mel-
lanspel af löpningar, på slutet följer ett litet crescendo,
och man har en aria, hvaröfver loger, gallerier och
parterr råka i hänryckning.
Nu tänke man sig en äkta konstnärs läge. Man kan
begripa, hvilket förtviflans qval skall fatta honom, då
han måste tillstå för sig sjelf: jag vågar ej annat, så
framt jag ej vill dö af hunger. Hr Berlioz utsväf-
ningar , hans irriga system och det löjliga krig han för
emot melodien vill jag för ingen del ursåkta. - Men
ganska naturlig finner jag den vrede, af hvilken han
är upptänd mot Stretta-Cavatinan, den platta och van-
liga modulationen, det eviga sammanställandet af fulla
ackorder, och hans lofvärda afsigt, att ånyo lifva kon-
sten genom gamla mönster, kan man ej annat än bifal-
la. Gluck, hvars namn jag ändtligen nämner, och
till hvilken jag länge har längtat, är den komponist,
hos hvilken den nabbaste konception förenade sig med
det långsammaste och mognaste utförande. Han har ic-
ke, såsom alla biografier påstå, först lärt musiken vid
fyratio års ålder, ehuru han skref flera och sina första
verk, när han redan var temligen gammal. Tvertom —
man vet, att han hela sitt lif studerade musiken. Vi
äro så vane vid ett slags instinktmässig kompo-
sitron, som ej har någon annan afsigt än att återgifva
ögonblickets stämning , så att vi alls icke kunna
föreställa oss, huru en Kompöonist är i stånd alt
förut tillbringa långa år med uttänkandet, innan han
börjar sin bana, emedan han vill skapa ett fulländadt
verk och icke alla mornar afspisa oss med föregående
aftonens öfverlefvor. Vi hafva också så många underbar ,
som vid femton års ålder redan synas vara män och
vid trettio års ålder dock ännu äro barn, att vi
om en sexliårig artist skulle tro, att han nyss lemnat
skolan. Gluck var i öfrigt för instrumentalvirtu-
oserna ingenting mindre än ett under. Han spel-
te icke klaver bättre, än Cherubini och Spontini
spela FortePiano, och jag skulle nästan tro, att vi hafva
denna omständighet att tacka för hans arbetens man-
liga och allvarsamma skönhet. — Hade Cluck besutit
talenten att med samma lätthet, som Piccini, impro-
visera: på den tidens eländiga klaver, så hade han
slutligen låtit hänföra sig ar denna fingerfårdighet,
att i dylikt slammer söka någonting, ehuru en tanke
ej derstädes står att finna.
Gluck såg sig deremot tvungen, alt taga sina ska-
pelser ur sig sjelf. Långsamt och med möda bragte
han dem i dagsljuset. Vanligtvis var han sjuk, när
han hade slutat operan, och då plägade den store,
genialiske mannen utropa: Detta verk har ådragit
mig en feber, och sen kommer folket och kallar det ett
sängspel. Han mistog sig; aldrig har en man blifvit
bättre förstådd, och aldrig har en så kraftig omhvälf
ning i kousterna blifvit frambringad. Man bör blott
besinna, huru det före honom stod till med musiken.
Rameawr hade componerat sköna chörer, och här och
der framskymtade också några tankar; men de gingo
under i ett störtsvall af toner, och Rameau hade ingen
aning om melodic. Han hade tillbragt sitt lif dermed
alt genom skrifter och eget exempel utveckla ett al-
gebraiskt musiksystem, hvilket snart försvann för Or-
pheus och Jphigenie i Aulis. Gå vi ännu längre ull-
baka räkna vi Mondouville och Ccampra och upst-
ga ända till Lully, så måste vi med la Bruycdre säga, att
Operan är det tråkigaste skådespel i verlden.
Utan betänkande kunna vi pästå, att Gluck först och
främst skapade melodien. Man skåde Rousseaus naiva
enthusiasm och hans beundransvärda broschyrer öfver
Orpheus. Gluck har uppfunnit ett nytt språk. Vis-
serligen äro hans melodiska, rena och väl accentuerade
former, som så starkt bära prågeln af en dramatisk
Genius, vida aflägsna från kontradansens och galoppens
rbytm; men sä ikort skola alla konstens vänner tillstå.
alt musiken, såsom den nu bedrifves, allt mera urartar
och återgår till sin barndom, enär hon nästan intet an-
nat ändamål har, än att som ett glas vin befordra mat-
smiältninoen.. Våra komponister skola säkert icke ådra-