arbetens popularitet, än desammas oförgångliga skönheter, dessa båda något artificiella medel råkade i händerna på vanliga fabrikanter, och den Italienska musiken urartade till det ömkligaste aperi och sudderi. Hvyad behöfs det väl att orda om en Theori, som ligger till grund för stora arian i opera Buffa? En fras af atta takter, en verklig och trivial melodi, redan fullständigt apterad till contradans, uthvilande på öfre tersens Mollackord, åter begynnande med Septinackorden, och upphörande med den vanliga slukadensen, detta är hvad Rubini och Tamburini dagligen repetera. Man tage den första musikus man linner, man låte honom sammanställa blotta ackorder för stränginstrumenter; Pamburini skall -då från denna ställning afsjunga den första melodi han finner; vid hvarje hvilopunkt för sångaren utföra blåsinstrumenterna ett mellanspel af löpningar, på slutet följer ett litet crescendo, och man har en aria, hvaröfver loger, gallerier och parterr råka i hänryckning. Nu tänke man sig en äkta konstnärs läge. Man kan begripa, hvilket förtviflans qval skall fatta honom, då han måste tillstå för sig sjelf: jag vågar ej annat, så framt jag ej vill dö af hunger. Hr Berlioz utsväfningar , hans irriga system och det löjliga krig han för emot melodien vill jag för ingen del ursåkta. Men ganska naturlig finner jag den vrede, af hvilken han är upptänd mot Stretta-Cavatinan, den platta och vanliga modulationen, det eviga sammanställandet af fulla ackorder, och hans lofvärda afsigt, att ånyo lifva konsten genom gamla mönster, kan man ej annat än bifalla. Gluck, hvars namn jag ändtligen nämner, och till hvilken jag länge har längtat, är den komponist, hos hvilken den nabbaste konception förenade sig med det långsammaste och mognaste utförande. Han har icke, såsom alla biografier påstå, först lärt musiken vid fyratio års ålder, ehuru han skref flera och sina första verk, när han redan var temligen gammal. Tvertom — man vet, att han hela sitt lif studerade musiken. Vi äro så vane vid ett slags instinktmässig kompositron, som ej har någon annan afsigt än att återgifva ögonblickets stämning , så att vi alls icke kunna föreställa oss, huru en Kompöonist är i stånd alt förut tillbringa långa år med uttänkandet, innan han börjar sin bana, emedan han vill skapa ett fulländadt verk och icke alla mornar afspisa oss med föregående aftonens öfverlefvor. Vi hafva också så många underbar , som vid femton års ålder redan synas vara män och vid trettio års ålder dock ännu äro barn, att vi om en sexliårig artist skulle tro, att han nyss lemnat skolan. Gluck var i öfrigt för instrumentalvirtuoserna ingenting mindre än ett under. Han spelte icke klaver bättre, än Cherubini och Spontini spela FortePiano, och jag skulle nästan tro, att vi hafva denna omständighet att tacka för hans arbetens manliga och allvarsamma skönhet. — Hade Cluck besutit talenten att med samma lätthet, som Piccini, improvisera: på den tidens eländiga klaver, så hade han slutligen låtit hänföra sig ar denna fingerfårdighet, att i dylikt slammer söka någonting, ehuru en tanke ej derstädes står att finna. Gluck såg sig deremot tvungen, alt taga sina skapelser ur sig sjelf. Långsamt och med möda bragte han dem i dagsljuset. Vanligtvis var han sjuk, när han hade slutat operan, och då plägade den store, genialiske mannen utropa: Detta verk har ådragit mig en feber, och sen kommer folket och kallar det ett sängspel. Han mistog sig; aldrig har en man blifvit bättre förstådd, och aldrig har en så kraftig omhvälf ning i kousterna blifvit frambringad. Man bör blott besinna, huru det före honom stod till med musiken. Rameawr hade componerat sköna chörer, och här och der framskymtade också några tankar; men de gingo under i ett störtsvall af toner, och Rameau hade ingen aning om melodic. Han hade tillbragt sitt lif dermed alt genom skrifter och eget exempel utveckla ett algebraiskt musiksystem, hvilket snart försvann för Orpheus och Jphigenie i Aulis. Gå vi ännu längre ullbaka räkna vi Mondouville och Ccampra och upstga ända till Lully, så måste vi med la Bruycdre säga, att Operan är det tråkigaste skådespel i verlden. Utan betänkande kunna vi pästå, att Gluck först och främst skapade melodien. Man skåde Rousseaus naiva enthusiasm och hans beundransvärda broschyrer öfver Orpheus. Gluck har uppfunnit ett nytt språk. Visserligen äro hans melodiska, rena och väl accentuerade former, som så starkt bära prågeln af en dramatisk Genius, vida aflägsna från kontradansens och galoppens rbytm; men sä ikort skola alla konstens vänner tillstå. alt musiken, såsom den nu bedrifves, allt mera urartar och återgår till sin barndom, enär hon nästan intet annat ändamål har, än att som ett glas vin befordra matsmiältninoen.. Våra komponister skola säkert icke ådra