KRALEIDOSKOR
GLUCK, SACCHIN OCH DEN NUVARANDE OPE-
RA-MUSIKEN I PARIS.
(Ur ett Tyskt blad.)
Huru musikaliskt är icke Paris! Paris har sn . Afri-
kanska orgel, sina folksånger in unisono, sina klari-
nettspelande jonglörer. Paris har sitt kaffehus för de
blinda, der man gör musik för de döfva. Paris har
sin Musard, kontradansens fader, Paris har dagligen
sinä musikaliska soirger och äger åtminstone hundratu-
sew dilettanter — nästan lika så många, som det fin-
ues valmän i hela Frankrike. Afven här träffar man
musiken på samma gång i sin barndom, sin mognad
och sitt förfall. Detta kan tyckas paradoxt; men ett
ögonblicks tålamod — och man skall öfvertyga sig
derom.
Drager man en linia, som följer gatan Montmartre
och förbi Ludvigskyrkan, öfver Bastilleplatsen — löper
längs Boulevarderna ända till kaffehuset vid Montmar-
ireporten, så finner man inom denna krets en talrik
klass af dilettanter, hvilka ännu icke äro på långt när
hemmastadda i tonernas verld. För deras introduktion
derstädes bar man att tacka Hr AZuber. Di de en
vacker dag hörde kontradanserna ur den stumma,
märkte de, att de voro musici. Sedermera bidrogo
Fortepianot och Hr Musard, hvilka ömsesidigt bragte
hvarandra i svängen, och med en foörtviflad snabbhet
grepo omkring sig, dertill att tonkonstnärernas antal i
3:dje, 4:de, 5:te, 6:1e, 7:de och 8:de qvarteren ökade
sig med atminstone trettitusen. Jag vill icke att man
uager för skämt, hvad jag här sagt om Hr Musard.
Han besitter förmågan, att förbereda en mängd varelser,
som före hans tid ingen aning hade om ett sjette sinne,
nemligen det musikaliska, till invigning i konstens my-
sterier. Han skapar musici, som Stylvers-VMagasinerna
skapa läsare. Musard är altså en fortskridandets man.
Han förekommer mig understundom af så stor bety-
denhet, att jag nästan ville kalla honom Statsman, och
hvem vet om icke IlZusard, i de fordna republikerna,
skulle hafva fört en helt annan kommandostaf, än or-
chesterns, och uppfört en helt annan musik, än på vi-
oter. . Dermed vare huru som helst; Musard förstår på
eu underbart sätt, att lyfia sina åhörare ur deras intet
och ledsaga dem ända till konstens barndom. Detta är
altså första delen af vår musikaliska trilogie, och nu lå-
wr förklara sig, hvarföre TIr Adam skrifvit operor, att
dessa: operor bhfvit spelta, och författaren till den
Samma Gl Snöfaltet och Fra Diavolo kom-
ponerat ?Euden, Kärteksdrycken och Guden och
Bajaderen, alt man köper romanserna dussintals, att
Rossini upphört att arbeta och IZerold dött af sorg.
För denna del af publiken måste en komponist, han må
mu skrifva operor eller symphonier, septetuer eller qvin-
ietter, trios eller conserter, endast tänka på rhytmen
och kontradansernes omfing. Hvarje musikalisk tanke,
som öfverstiger ett maximum af åtta takter, blir utan
harmhertighet behandlad som lärd, d. v. s. tråkig mu-
sik, Så gälla Hummels konserter, Mozaris Don Juan
och Beellhowens symphonier för lärd musik. Bland
denna klass af dilettanter herrskar familjemusiken i allt
sitt majestät. Här är det hvarest man efter kalfet, den
ena gången som den andra, hör en anmaning till hu-
sets dotter: var så god och spela ett par nya kontra-
danser eller de sista variationerna af tferz. Då, mina
vänner, råder jag er, alt alltid hafva någon ärlig före-
vändning tll hands, en glömd kommission, ett vig-
Ugt göromål, eller säg ull slut, hvad ni vill, och
blif sjuk, om ni ej hittar något annat medel att kom-
ma undan.
Från sjunde qvarteret vilja vi försätta 0ss ull Kon-
servatorium. Der finna vi Musikens ideal, konstens
anästerverk utförda på det mest kraftiga och fullända-
de sätt. Konstens ideal, mognad och fulländning fin-
na vi också på stora operan på hennes goda dagar,
vär ett pubhkum der är församladt, som förstår att
värdera. Wilhelm Tell och Robert le Diable. Vi finna
lan nå kbamicka orecran Zamna och Huvita Frun.