KRALEIDOSKOR GLUCK, SACCHIN OCH DEN NUVARANDE OPERA-MUSIKEN I PARIS. (Ur ett Tyskt blad.) Huru musikaliskt är icke Paris! Paris har sn . Afrikanska orgel, sina folksånger in unisono, sina klarinettspelande jonglörer. Paris har sitt kaffehus för de blinda, der man gör musik för de döfva. Paris har sin Musard, kontradansens fader, Paris har dagligen sinä musikaliska soirger och äger åtminstone hundratusew dilettanter — nästan lika så många, som det finues valmän i hela Frankrike. Afven här träffar man musiken på samma gång i sin barndom, sin mognad och sitt förfall. Detta kan tyckas paradoxt; men ett ögonblicks tålamod — och man skall öfvertyga sig derom. Drager man en linia, som följer gatan Montmartre och förbi Ludvigskyrkan, öfver Bastilleplatsen — löper längs Boulevarderna ända till kaffehuset vid Montmarireporten, så finner man inom denna krets en talrik klass af dilettanter, hvilka ännu icke äro på långt när hemmastadda i tonernas verld. För deras introduktion derstädes bar man att tacka Hr AZuber. Di de en vacker dag hörde kontradanserna ur den stumma, märkte de, att de voro musici. Sedermera bidrogo Fortepianot och Hr Musard, hvilka ömsesidigt bragte hvarandra i svängen, och med en foörtviflad snabbhet grepo omkring sig, dertill att tonkonstnärernas antal i 3:dje, 4:de, 5:te, 6:1e, 7:de och 8:de qvarteren ökade sig med atminstone trettitusen. Jag vill icke att man uager för skämt, hvad jag här sagt om Hr Musard. Han besitter förmågan, att förbereda en mängd varelser, som före hans tid ingen aning hade om ett sjette sinne, nemligen det musikaliska, till invigning i konstens mysterier. Han skapar musici, som Stylvers-VMagasinerna skapa läsare. Musard är altså en fortskridandets man. Han förekommer mig understundom af så stor betydenhet, att jag nästan ville kalla honom Statsman, och hvem vet om icke IlZusard, i de fordna republikerna, skulle hafva fört en helt annan kommandostaf, än orchesterns, och uppfört en helt annan musik, än på vioter. . Dermed vare huru som helst; Musard förstår på eu underbart sätt, att lyfia sina åhörare ur deras intet och ledsaga dem ända till konstens barndom. Detta är altså första delen af vår musikaliska trilogie, och nu låwr förklara sig, hvarföre TIr Adam skrifvit operor, att dessa: operor bhfvit spelta, och författaren till den Samma Gl Snöfaltet och Fra Diavolo komponerat ?Euden, Kärteksdrycken och Guden och Bajaderen, alt man köper romanserna dussintals, att Rossini upphört att arbeta och IZerold dött af sorg. För denna del af publiken måste en komponist, han må mu skrifva operor eller symphonier, septetuer eller qvinietter, trios eller conserter, endast tänka på rhytmen och kontradansernes omfing. Hvarje musikalisk tanke, som öfverstiger ett maximum af åtta takter, blir utan harmhertighet behandlad som lärd, d. v. s. tråkig musik, Så gälla Hummels konserter, Mozaris Don Juan och Beellhowens symphonier för lärd musik. Bland denna klass af dilettanter herrskar familjemusiken i allt sitt majestät. Här är det hvarest man efter kalfet, den ena gången som den andra, hör en anmaning till husets dotter: var så god och spela ett par nya kontradanser eller de sista variationerna af tferz. Då, mina vänner, råder jag er, alt alltid hafva någon ärlig förevändning tll hands, en glömd kommission, ett vigUgt göromål, eller säg ull slut, hvad ni vill, och blif sjuk, om ni ej hittar något annat medel att komma undan. Från sjunde qvarteret vilja vi försätta 0ss ull Konservatorium. Der finna vi Musikens ideal, konstens anästerverk utförda på det mest kraftiga och fulländade sätt. Konstens ideal, mognad och fulländning finna vi också på stora operan på hennes goda dagar, vär ett pubhkum der är församladt, som förstår att värdera. Wilhelm Tell och Robert le Diable. Vi finna lan nå kbamicka orecran Zamna och Huvita Frun.