rort ett amne, som kunde bllva rongt nog, om det
vidare utvecklades. I recensionen öfver den A—-ska
recensionen har M. H. som hastigast nämnt det der
besynnerliga lejon-väsende, eller räware lejon-oviäsen-
de, som i många år spökat här i Sverige. Ingen pa-
friotisk rätt, vare sig kokad på prosa eller på vers,
har man trott sig kunna servera, utan att den varit
vederbörligen afredd med fZejon. Utan att tala om rök-
ta lejonögon , hvilka egentligen icke finnas annorstädes
än på en eller annan matsedel, genom misskrifning,
stället för nejonögon, vill jag blott påminna om några
bland de många delar af lejonet, hvilka brukas i vår
vittra matlagning. Likasom socker, caffs, the, kanel
etc. , hafva äfven lejon, ehuru ett så sydligt klimats
vrodukt, at de icke kunna acclimatiseras eller fram-
bringas här i norden, likväl blifvit en nödvändighets-
vara, som starkt förbrukas. Också kan man nästan
säga, alt ingenting på lejonet finnes, som icke anses
nyttigt och efterfrågas. I synnerhet voro Fosforisterne,
i sina Blihtentagen, starka konsumenter och försmåd-
de hvarken man eller svans eller tänder eller klor el-
ler något afskräde. Hvartill de använde räntan, haf-
va de icke omtalat; men säkert blef den icke obegag-
vad. Efter märgen voro de alldeles djefvuln gif-
na och drucko, i synnerhet Valborgmässo-afton och
vid Beväringsmönstringarna, så glupskt deraf, att de höl-
1o på att storkna, hvarföre också den aflidne men odöd-
tfge Vitalis rådde dem att ata med sked, i anseende
ull den ogemena consistens, som märgen fick, då den
ståft: något länge och begynt härskna.
Af manen gjordes en sorts flugfläktor, hvarmed de
skakade och hötte, då de ville skräma despoter,
som icke förstodo annat språk, än malmens glödande
stämma. Hvad de gjorde med ögonlocken, vet man
ej så noga; men att de togo dem, ses tydligen deraf,
att lejonet, stackare, måste sofva med öppna ögon.
Allt, hvad de gjorde af tänder och klor, vore för långt
att uppräkna; den aldra nyaste uppflinningen att an-
vända klorna hafva vi sett, nemligen till kammar, hvar-
med de, som äro fallne för frat, putsas och kammas.
Skinnet följer väl med, och oftast lifvet; men det gör
ingen ting, påstår uppfinnaren i sin uppgift till patents
erhållande ; det är ändock bättre än att uppätas affrat.
Med svansen piskade det beskedliga folket sig om si-
dorna, då de ville spela upp sig till riktigt hjeltemod
eller befordra smältningen af den klimpiga och indi-
gesta märgen.
Men hvad som mest blef användt vid påkommande
behof, var väderstrupen , emedan rytandet var ett oför-
Iikneligt ingrediens i kraftsoppan. En äkta ordensbro-
der måste alltid vara försedd med en stump väderstru-
pe i vestfickan eller hängande bland berloquerna; och
i den blåste han vid hvarje gathörn. När nöden var
som störst, äfvensom när glädjen stod i taket, skulle
lejonstrupen fram och ryta; fick en fosforist stryk , så
röt han ; gaf han stryk , så röt han likaledes.
Naturalhistorici må afgöra , hvilka egenskaper det är,
som förvärfvat lejonet den äran att allestädes framdra-
gas såsom typ och embleme at dem, som vilja skryta.
Det måtte väl icke vara den starkt uttalade kattnaturen
eller den kalla grymheten? Den råa fysiska styrkan är
knappast en tillräcklig rekommendation. Härmed må
nuw vara huru som hälst! denna typ är en gång anta-
gen såsom det ärofullaste , man kan tillägga den mensk-
liga storheten. Men titeln har, hk de flesta andra tit-
lar, kommit att gå i arf eller utdelas af gunsten, utan
afseende på den betitlade personens egenskaper. 1 Skott-
land fans (och finnes förmodligen än) ett embete, hvars
utel var: Lion King of Arms (efter orden: Lejonet
Vapenkonungen), hvilken nåarmast kunde jemföras med
vär Rikshärold. Ehuru mannen hette ett Lejon, hän-
de dock ofta, att han war likare en oxe, eller en ås-
na, eller en hare, eller en blodigel, eller något dylikt.
Det kunde sålunda hända, att denna titelen blef allde-
les malplacerad, likasom mången får heta wälboren,
hvilken är boren med sneda fötter, med puckel etc.
och således ingenting mindre än väl.
Imedlertid har nu så inträffat, att menniskor af viss
rang heta !ejon i de flesta nationers MHaupt- und Staats-
actionen; den tappre och den rädde, den högsinte och
den lågsinte, alla skäras öfver en kam; blir man klöst
af dem, äfven på det lömskaste och mest oridderliga
sätt, så heter det ändock, att man klöses af lejonets
kto; då deremot hvarje anfall från annat håll, vore
den anfallande än den högsintaste, oegennyttigaste, kal-
las bett af frat. Det är ett vedertaget talesätt, en
Bedemans-stiil, såsom Holberg säger, och får blifva
såsom det är.
Men en sak ligger mig på hjertat: ehuru stor för-
brukningen af lejon är, har dock mängden ett ganska
oredigt begrepp -om detta djur. Jag skulle derföre fö-
reslå, att ett eller par Lejon måtte hållas på stat, för
alt visas, åtminstone för Riksens Höeglofl. Ständer, hvar