rort ett amne, som kunde bllva rongt nog, om det vidare utvecklades. I recensionen öfver den A—-ska recensionen har M. H. som hastigast nämnt det der besynnerliga lejon-väsende, eller räware lejon-oviäsende, som i många år spökat här i Sverige. Ingen pafriotisk rätt, vare sig kokad på prosa eller på vers, har man trott sig kunna servera, utan att den varit vederbörligen afredd med fZejon. Utan att tala om rökta lejonögon , hvilka egentligen icke finnas annorstädes än på en eller annan matsedel, genom misskrifning, stället för nejonögon, vill jag blott påminna om några bland de många delar af lejonet, hvilka brukas i vår vittra matlagning. Likasom socker, caffs, the, kanel etc. , hafva äfven lejon, ehuru ett så sydligt klimats vrodukt, at de icke kunna acclimatiseras eller frambringas här i norden, likväl blifvit en nödvändighetsvara, som starkt förbrukas. Också kan man nästan säga, alt ingenting på lejonet finnes, som icke anses nyttigt och efterfrågas. I synnerhet voro Fosforisterne, i sina Blihtentagen, starka konsumenter och försmådde hvarken man eller svans eller tänder eller klor eller något afskräde. Hvartill de använde räntan, hafva de icke omtalat; men säkert blef den icke obegagvad. Efter märgen voro de alldeles djefvuln gifna och drucko, i synnerhet Valborgmässo-afton och vid Beväringsmönstringarna, så glupskt deraf, att de höl1o på att storkna, hvarföre också den aflidne men odödtfge Vitalis rådde dem att ata med sked, i anseende ull den ogemena consistens, som märgen fick, då den ståft: något länge och begynt härskna. Af manen gjordes en sorts flugfläktor, hvarmed de skakade och hötte, då de ville skräma despoter, som icke förstodo annat språk, än malmens glödande stämma. Hvad de gjorde med ögonlocken, vet man ej så noga; men att de togo dem, ses tydligen deraf, att lejonet, stackare, måste sofva med öppna ögon. Allt, hvad de gjorde af tänder och klor, vore för långt att uppräkna; den aldra nyaste uppflinningen att använda klorna hafva vi sett, nemligen till kammar, hvarmed de, som äro fallne för frat, putsas och kammas. Skinnet följer väl med, och oftast lifvet; men det gör ingen ting, påstår uppfinnaren i sin uppgift till patents erhållande ; det är ändock bättre än att uppätas affrat. Med svansen piskade det beskedliga folket sig om sidorna, då de ville spela upp sig till riktigt hjeltemod eller befordra smältningen af den klimpiga och indigesta märgen. Men hvad som mest blef användt vid påkommande behof, var väderstrupen , emedan rytandet var ett oförIikneligt ingrediens i kraftsoppan. En äkta ordensbroder måste alltid vara försedd med en stump väderstrupe i vestfickan eller hängande bland berloquerna; och i den blåste han vid hvarje gathörn. När nöden var som störst, äfvensom när glädjen stod i taket, skulle lejonstrupen fram och ryta; fick en fosforist stryk , så röt han ; gaf han stryk , så röt han likaledes. Naturalhistorici må afgöra , hvilka egenskaper det är, som förvärfvat lejonet den äran att allestädes framdragas såsom typ och embleme at dem, som vilja skryta. Det måtte väl icke vara den starkt uttalade kattnaturen eller den kalla grymheten? Den råa fysiska styrkan är knappast en tillräcklig rekommendation. Härmed må nuw vara huru som hälst! denna typ är en gång antagen såsom det ärofullaste , man kan tillägga den menskliga storheten. Men titeln har, hk de flesta andra titlar, kommit att gå i arf eller utdelas af gunsten, utan afseende på den betitlade personens egenskaper. 1 Skottland fans (och finnes förmodligen än) ett embete, hvars utel var: Lion King of Arms (efter orden: Lejonet Vapenkonungen), hvilken nåarmast kunde jemföras med vär Rikshärold. Ehuru mannen hette ett Lejon, hände dock ofta, att han war likare en oxe, eller en åsna, eller en hare, eller en blodigel, eller något dylikt. Det kunde sålunda hända, att denna titelen blef alldeles malplacerad, likasom mången får heta wälboren, hvilken är boren med sneda fötter, med puckel etc. och således ingenting mindre än väl. Imedlertid har nu så inträffat, att menniskor af viss rang heta !ejon i de flesta nationers MHauptund Staatsactionen; den tappre och den rädde, den högsinte och den lågsinte, alla skäras öfver en kam; blir man klöst af dem, äfven på det lömskaste och mest oridderliga sätt, så heter det ändock, att man klöses af lejonets kto; då deremot hvarje anfall från annat håll, vore den anfallande än den högsintaste, oegennyttigaste, kallas bett af frat. Det är ett vedertaget talesätt, en Bedemans-stiil, såsom Holberg säger, och får blifva såsom det är. Men en sak ligger mig på hjertat: ehuru stor förbrukningen af lejon är, har dock mängden ett ganska oredigt begrepp -om detta djur. Jag skulle derföre föreslå, att ett eller par Lejon måtte hållas på stat, för alt visas, åtminstone för Riksens Höeglofl. Ständer, hvar