en annans olycka, äfven om han varit din fiende. —
Med affärsmän bör du tala kort och tydligt. — Om
du besöker en sjuk, så agera icke läkare, i fall du ic-
ke är en sådan. — Försök icke att undervisa en an-
nan i den konst, han sjelf idkar, sådant röjer anspråks-
fullhet. — Om någon gör, hvad han förmår, så tadla
honom icke, i fall det misslyckas. — Har du råd el-
ler förebraelser attg ifva, så öfverlägg, om du bör göra
det offentligt, eller mellan fyra ögon , nu, eller en an-
an gång, och i hvilka uttryck det bör ske. — Vid ta-
del bör du icke visa någon vrede, utan tvertom mild-
het. — Gäckas och skåmta icke med allvarsamma sa-
ker; tillåt dig iatet bitande skämt; och skratta icke,
når du sagt något qvickt. — Var sjelf klanderfri i det,
som du tadlar hos andra, ty exemplet verkar mer än
undervisning. — Var icke för hastig att sätta tro till
kringlöpande rykten, hvilka lända en annan till skada.
— Kläd dig blygsamt; sök mera att rätta dig efter na-
turen, än att väcka uppmärksamhet. — Förbind dig
med män af goda egenskaper, i fall du sätter värde på
ditt rykte; det är bättre att vara ensam än i dåligt
sällskap. — Din konversation bör vara utan ondska
eller afund ; detta är ett prof på ett sällskapligt och
intagande sinne; om din galla är i rörelse, så låt
likväl förnuftet styra dig. — Förled icke din vän att
förråda en hemlighet. — Berätta dina drömmar endast
för pålitliga vänner. — Gäckas icke öfver någon men-
niskas olvcka, äfven om anledning dertill tyckes vara
för handen. — Yttra, icke ens på skämt, förolämpande
ord. — Gif inga råd, som man ej begär, och om de
begäras, så var kort. — Tadla icke andras ofullkom-
ligheter, ty detta tillkommer föräldrar, lärare och för-
män. — Tala icke träummande språk i sällskap. — Om
någon stadnar i sitt tal, så kom honom icke till hjelp,
om sådan icke begäres ; afbryt ingen, och svara först,
när den andre talat till slut. — AFfhill dig från jem-
förelser ; om någon i ett sällskap berömmes för en god
handling, så rekommendera ingen annan för en dylik.
— Om du berättar, hvad du hört, så nämn icke alltid
sagesmannen. — Var i ordtvist icke lysten efter se-
gern, så att andras meningsfrihet derigenom må för-
närmas: tala ingenting ondt om de frånvarande; tala
icke alltid om ett och detsamma. — Klandra icke, hvad
du äter. — Sök att i ditt bröst underhålla denna gni-
sta af den himmelska elden , som kallas samvete.
Vid en ålder af 14 år erhöll Washington, på sin
broder Lorenz rekommendation, en sjökadetts-plats, men
hvilken han åter afstod, emedan hans mor icke såg det
gerna. Två år derefter antog han Ingenieurs yrket, hvar-
vid han qvarblef i 3 år.
Skådeplatsen för hans verksamhet var på Allegany-
bergen och vid Potomacs sydliga grenar. Trakten var
helt och hållet vild och arbetet så besvärligt, att han
sällan kunde vara frånvarande mer än 14 dagar i sön-
der. Han bodde hos sin bror i Mount Vernon, och
stundom hos sin mor i Fredricksburg. Redan då höll
han vid sina exkursioner en dagbok, hvars innehåll vi-
sar, att han redan som yngling tänkte och skref ganska
moget. Han hyste då någon böjelse för en af Dal-lan-
dets skönheter, hvars namn och förhållande likväl icke
är närmare bekant. Hans kroppsliga och moralhska ut-
bildning för hans egentliga yrke, krigsståndet, befordra-
des i väsendtlig mån genom denna sysselsättning. I sitt
19:de år blef han utnämnd till en af Virginiens General
Adjutanter, med Majors rang. Samma år åtföljde han
sin broder, som blifvit sjuk och året derefter dog, på
en resa till Barbados. Af den dagbok, som han förde
under samma resa, meddelas i arbetet några intressanta
utdrag. Ar 1753 delade vice Guvernören Dinwiddie
kolonien i fyra militär distrikter, hvartdera under en
Adjutant, och i November förnyades Washingtons ut-
nämning för det Norra. Vid samma tid blef han beor-
drad på en beskickning till Fransyska Befälhafvaren vid
Ohio; och här uppträdde Washington för första gången
på det offentliga lifvets bana. Hans dagbok under den-
na beskickning har blifvit flera gånger tryckt; men i
denna samling finner man för första gången intagne
o
Dinwiddier order och hans korrespondens med de En-
gelska ministrarne, hvari Washington öfverhopades med
loford.
Kort efter hans återkomst från denna expedition, fick
han ötverbefälet öfver några kompagnier friviliiga, som
vid Ohio strömmen skulle uppföra ett fäste. Han var
då Öfverst-Löjtnant. Den 2 April 1754 afmarcherade
han från Alexandria; ännu samma sommar blef han Öf-
verste för Virginiska Regementet. En förordning af
kolonial församlingen, rörande militärens rang, föranledde
Washington att taga afsked om hösten sistnämnde år.
Men hans anseende var redan så stort, och hans när-
varo ansågs af så mycken vigt, att General Braddock, den
nve Öfverbefälhafvaren. föliande året utnämnde honom