en annans olycka, äfven om han varit din fiende. — Med affärsmän bör du tala kort och tydligt. — Om du besöker en sjuk, så agera icke läkare, i fall du icke är en sådan. — Försök icke att undervisa en annan i den konst, han sjelf idkar, sådant röjer anspråksfullhet. — Om någon gör, hvad han förmår, så tadla honom icke, i fall det misslyckas. — Har du råd eller förebraelser attg ifva, så öfverlägg, om du bör göra det offentligt, eller mellan fyra ögon , nu, eller en anan gång, och i hvilka uttryck det bör ske. — Vid tadel bör du icke visa någon vrede, utan tvertom mildhet. — Gäckas och skåmta icke med allvarsamma saker; tillåt dig iatet bitande skämt; och skratta icke, når du sagt något qvickt. — Var sjelf klanderfri i det, som du tadlar hos andra, ty exemplet verkar mer än undervisning. — Var icke för hastig att sätta tro till kringlöpande rykten, hvilka lända en annan till skada. — Kläd dig blygsamt; sök mera att rätta dig efter naturen, än att väcka uppmärksamhet. — Förbind dig med män af goda egenskaper, i fall du sätter värde på ditt rykte; det är bättre att vara ensam än i dåligt sällskap. — Din konversation bör vara utan ondska eller afund ; detta är ett prof på ett sällskapligt och intagande sinne; om din galla är i rörelse, så låt likväl förnuftet styra dig. — Förled icke din vän att förråda en hemlighet. — Berätta dina drömmar endast för pålitliga vänner. — Gäckas icke öfver någon menniskas olvcka, äfven om anledning dertill tyckes vara för handen. — Yttra, icke ens på skämt, förolämpande ord. — Gif inga råd, som man ej begär, och om de begäras, så var kort. — Tadla icke andras ofullkomligheter, ty detta tillkommer föräldrar, lärare och förmän. — Tala icke träummande språk i sällskap. — Om någon stadnar i sitt tal, så kom honom icke till hjelp, om sådan icke begäres ; afbryt ingen, och svara först, när den andre talat till slut. — AFfhill dig från jemförelser ; om någon i ett sällskap berömmes för en god handling, så rekommendera ingen annan för en dylik. — Om du berättar, hvad du hört, så nämn icke alltid sagesmannen. — Var i ordtvist icke lysten efter segern, så att andras meningsfrihet derigenom må förnärmas: tala ingenting ondt om de frånvarande; tala icke alltid om ett och detsamma. — Klandra icke, hvad du äter. — Sök att i ditt bröst underhålla denna gnista af den himmelska elden , som kallas samvete. Vid en ålder af 14 år erhöll Washington, på sin broder Lorenz rekommendation, en sjökadetts-plats, men hvilken han åter afstod, emedan hans mor icke såg det gerna. Två år derefter antog han Ingenieurs yrket, hvarvid han qvarblef i 3 år. Skådeplatsen för hans verksamhet var på Alleganybergen och vid Potomacs sydliga grenar. Trakten var helt och hållet vild och arbetet så besvärligt, att han sällan kunde vara frånvarande mer än 14 dagar i sönder. Han bodde hos sin bror i Mount Vernon, och stundom hos sin mor i Fredricksburg. Redan då höll han vid sina exkursioner en dagbok, hvars innehåll visar, att han redan som yngling tänkte och skref ganska moget. Han hyste då någon böjelse för en af Dal-landets skönheter, hvars namn och förhållande likväl icke är närmare bekant. Hans kroppsliga och moralhska utbildning för hans egentliga yrke, krigsståndet, befordrades i väsendtlig mån genom denna sysselsättning. I sitt 19:de år blef han utnämnd till en af Virginiens General Adjutanter, med Majors rang. Samma år åtföljde han sin broder, som blifvit sjuk och året derefter dog, på en resa till Barbados. Af den dagbok, som han förde under samma resa, meddelas i arbetet några intressanta utdrag. Ar 1753 delade vice Guvernören Dinwiddie kolonien i fyra militär distrikter, hvartdera under en Adjutant, och i November förnyades Washingtons utnämning för det Norra. Vid samma tid blef han beordrad på en beskickning till Fransyska Befälhafvaren vid Ohio; och här uppträdde Washington för första gången på det offentliga lifvets bana. Hans dagbok under denna beskickning har blifvit flera gånger tryckt; men i denna samling finner man för första gången intagne o Dinwiddier order och hans korrespondens med de Engelska ministrarne, hvari Washington öfverhopades med loford. Kort efter hans återkomst från denna expedition, fick han ötverbefälet öfver några kompagnier friviliiga, som vid Ohio strömmen skulle uppföra ett fäste. Han var då Öfverst-Löjtnant. Den 2 April 1754 afmarcherade han från Alexandria; ännu samma sommar blef han Öfverste för Virginiska Regementet. En förordning af kolonial församlingen, rörande militärens rang, föranledde Washington att taga afsked om hösten sistnämnde år. Men hans anseende var redan så stort, och hans närvaro ansågs af så mycken vigt, att General Braddock, den nve Öfverbefälhafvaren. föliande året utnämnde honom