kunna yttras, att, oaktadt all den synbara teoretiska utbildning, som Krigsvetenskapen vanligen antager under freden, visa ofta krigens första tilldragelser, huru det praktiska derunder lidit; och merendels blifver då återgång till bepröfvade bruk i vanliga afseenden lika nödvändig, som fortgången på de nya satsernas bana. Intet under alltså, att äfven hos oss man strider om i stort oförsökta försvarseller anfallsanstalter och deras nytta. Våra stränga vedersakare hafva tydligen visat, att de, på särt vi en gång yttrat: icke ännu äro mäktige, att tinka sig nya saker under nya former. De beräkna antingen den nya uppfinningens krafier efter den gamla wmaschicen, och säga: det är overkställbart, det kostar mer, det fordrar mer folk c.; eller ock bedömma de den nya maschinen blott efter de gamla krafterna, och säga: dermed ut:ättas ingenting o. s. v. En artillerist t. ex. fördömmer vår tanka om möjligheten af en stor förändring 1 detta vapnet på samma gång han helt fromi frågar: om vi mena att den skulle ske genom ångkraften. Eau kavallerist förklarar oss alldeles otunnige i hans vapen, under det han sjeif, märkvärdigt rog, ifiågasätter, att enskilta fäårdigheten (utan tvifvel alltid nödig och nyttis) är al siörre vigt, än massornas verkiliga, om vi så må kalla det, organiserade kraft. Oss undrar huru något land i verlden skulle förmå bålla sitt för kriget behöfliga kavalleri under freden, i ridhusen och fäktsalarne? Om svaret lärer icke någon tveka, som sett ett krig; men val möjligtvis en avcnu blott i freden uppammad teoretikus. En infanterist utropar, att tanken på dels ständig stam och blott en månads föregående tredsöfning för infanteriet, vore riksförstörande! Han glömmer sjelf bort, bvad den sannolikt alltid möjliga öfningen inran utmarschen mot fienden och mer än allt annat, sjelfva denna marschen erbjuder i praktisk öfring; eller ock vet han icke af erfarenheten, att Sverge ännu aldrig ägt lyckan af en så tillräcklig förberedande krigsöfning som den vi förordat och ansett möjlig; ty, 1813 års krig, utfördes väsentligen blott af gamla stammen, med en ringa ökning af beväring; en stor del deraf hade gjort 1808 och 9 årens krig, och en ringare äfven Pommerska fälttåget 1805 — 7. Likaså göra Hrr fortifikationister sina bäålverk stormfria genom deras höjd, när vi egentligen talat om ett förslag, enligt hvilket de skulle läggas så, att ingen fiende brydde sig om att storma dem; och om vi erinrade om den döda vinkelns svårigheter vänte vi oss, att få till svar: att ingen fiende kan komma under denna. Detta och mera, som läsaren nog sjelf lärer anmärkt, bevisar, ait all vidare strid med dessa motståndare är utan nytta för det allmänna; och den börjades af oss endast från denna synpunkt. Vi skulle väl vara benägne, att vid detta förhållande uppgöra förslag till fredsvilkor med dem; men som vi befinna ossi nära nog samma belägenhet som for dom då erfarenheten af striderna med de muskoviter ådagalade, att det var bättre sluta mångåriga stillestånd, än freder, som aldrig blefvo af fienderna respekterade, hafva vi öfvergifvit denna tanka, och tro oss blott hafva af nöden, att ådagalägga att vi ej vållat den strid, som isynnerhet Minerva genom, s:tt ynkliga apspel af den gamla, tappra och ärlige Pallas röll, sökt gifva utseende af, att föras lika obetänkt som oädelt. Det torde således vara nog om vi inskränka oss till en kort förklaring: att stridsuppmaningen i Minerva sistl. Onsdag, endast förtjenar vårt förakt; ty, vihafva aldrig klandrat, att man minskat värfvade armdcen, men väl att man ökat det värfvade Artilleriet utöfver 1816 års plan, utan att Organisera tjenstgöringen i Malmö, så att icke Indelta Armden behöfde der garnizonerna; och vi öfverlemna tryggt åt allmäaheten, att bedömma, om vårt oskyldiga skämt ang. fästnings-inrättningars stöttande med sparrar, kan i det ringaste afseende anses rörande för någon, eller om det är jemförligt med de infamier, som Minerva tillåter sig i sina uttryck mot enskilte medborgare. Enligt från Norrköping ankommen underrättelse