En annan förvillelse har jag funnit temligen utbredd, att invisningar efter godtycke kunde förändras genom endossement till vexlar. Sådant skulle dock i min tanka få den påföljd, att mången ovetande iklädde sig växelansvaret, och att menigheten icke hade någon säker regel hvarifrån den kunde skilja växel från invisning. Det ofvananförda torde vara tillräckligt för att ådagaligga att jag åtminstone ägt och gjort mig reda för moiiver till en ny gemensam lag. Gerna vill jeg deremot medgifra att mitt förslag dertill, fastän utarbetadt efter en nogsrann jemförelse emellan våra Svenska, samt de Franska, Envgelska, Pceussiska och Danska lagarre likväl kan tåla mycken förbattring. Dess anledning var egentligen att få en uppränning, tili lättnad för Utskotten, iör hvilka växel och assignationsfrågorne alltsedan Riksdagens början icke velat gå synnerligen åstad. Hade de personer, som, förenande praktisk kännedom om växel:örelse med vana vid lagstiftningsärender, sträckt sist mt i detta ämne ända derhän, att de verkligen undersökt frågan i botten, så hade jaz, scm sent inträdde i denna R-ksdagsförhandlingar, gerha sett art en pligt varit undangjord som jag nu endast taliter qualiter kunnat uppfyila, men hvarefter jeg, u!an att längre vilja strida emot strömmen avser mig kuova två mina händer, ifall, med fökastande af förslaget att stifta gemenasam lag, för utoch inrikes växlar, man omsider, fastän realisationens verkställighket nu dertill uppmacar, icke erhålier någon användbar, hvarken uteller inrikesStockholm d. 7 Febr. 1835. DAVID FRÖLICH.