fjerde och femte af ingen betydenhet. Sku!le de åter tillhöra den första, så bör styrelsen skynda att bland sina medlemmar öppna ett fält åt deras ärelystnad, der hon ej kan blifva annat än nyttig. Nära samma förhållande är med dena andra klassens män, hvilkas förtjenst Författaren påstår vara att motarheta en tidtals påkommande administrativ slummer, och vänja styrelserna vid ordning och noggrannhet. Det får ej nekas, att styrelser gifvas, hvilka högeligen hafva bebof af en sådan väckelse och en sådan vana, och det är illa af dem, att icke förena sig med dessa män, eller åtminstone lyssna till deras stämma. När det ru är medgifvet, det rörelsen icke sker till samhällets upplösning, att de opinioaslöse icke emottaga sin rigtning från den förstörande princip, som ej är modets, att de exalterade sällan äro betydande, så måste deraf nödvändigt följa, att rörelsen sker i rigtning åt reformerna, och att det är hufvudsakligen den första klassen, till en del understödd af den andra, som gifver denna rörelse sin rigtning. Om detta är förhållandet, så åsyftar rörelsen tydligen något godt, och de, som föra hennes talan, äro des:a män, hvilka Författaren tillagt en redlig och oberoende karakter, öppen för pröfningen. Det lär således icke hålla alldeles stånd hvad han vidare säger om dem, att de sjelfva icke egenthgea bilda en opposition, ty vi hafva redan visat, att enligt hans egen uppställning, kan man icke hänföra hvarken rörelsen eller oppositionen, såsom representativt element och uttryck af tidsandan till någon avnan klass än deras. Det torde då erkännas, att denna opposition verkligen förtjenar något afseende. — Innan vi fullfölja det resultat, hvartill vi såluada kommit, som vi härledt från Författarens egen definition, och som ganska nära öfverensstämmer med våra egna åsigter, är det likväl nödigt, att vi följa Författaren i dess räsonnement öfver den publicistiska oppositionen, hvilket skall blifva föremål för nästa artikel.