fjerde och femte af ingen betydenhet. Sku!le de
åter tillhöra den första, så bör styrelsen skynda att
bland sina medlemmar öppna ett fält åt deras ä-
relystnad, der hon ej kan blifva annat än nyttig.
Nära samma förhållande är med dena andra klas-
sens män, hvilkas förtjenst Författaren påstår va-
ra att motarheta en tidtals påkommande admini-
strativ slummer, och vänja styrelserna vid ordning
och noggrannhet. Det får ej nekas, att styrelser
gifvas, hvilka högeligen hafva bebof af en sådan
väckelse och en sådan vana, och det är illa af dem,
att icke förena sig med dessa män, eller åtminsto-
ne lyssna till deras stämma.
När det ru är medgifvet, det rörelsen icke sker
till samhällets upplösning, att de opinioaslöse icke
emottaga sin rigtning från den förstörande princip,
som ej är modets, att de exalterade sällan äro be-
tydande, så måste deraf nödvändigt följa, att rö-
relsen sker i rigtning åt reformerna, och att det
är hufvudsakligen den första klassen, till en del
understödd af den andra, som gifver denna rörelse
sin rigtning. Om detta är förhållandet, så åsyf-
tar rörelsen tydligen något godt, och de, som fö-
ra hennes talan, äro des:a män, hvilka Författaren
tillagt en redlig och oberoende karakter, öppen för
pröfningen. Det lär således icke hålla alldeles stånd
hvad han vidare säger om dem, att de sjelfva ic-
ke egenthgea bilda en opposition, ty vi hafva re-
dan visat, att enligt hans egen uppställning, kan
man icke hänföra hvarken rörelsen eller oppositio-
nen, såsom representativt element och uttryck af
tidsandan till någon avnan klass än deras. Det
torde då erkännas, att denna opposition verkligen
förtjenar något afseende. — Innan vi fullfölja det
resultat, hvartill vi såluada kommit, som vi här-
ledt från Författarens egen definition, och som
ganska nära öfverensstämmer med våra egna åsig-
ter, är det likväl nödigt, att vi följa Författaren i
dess räsonnement öfver den publicistiska oppositio-
nen, hvilket skall blifva föremål för nästa artikel.