tioa af Oppositions-personalen väsentligen rubbad. Man måste då tillen början beltoch hålletstryka ut den 6:te klassen, eller samhälls-ordningens fiender, ty det är rent af omöjligt att en Nation skulle kunna vilja upplösa samhället, eller vilja infö ra hvad förf. kallar en anarkisk 1epublik! man måste likaledes betydligen förminska de fyra föregåeade klasserne, eller sådane, som icke gifva mnågon sin fulla högaktning, för det han är Embetsmen, och foltet vet väl, att det ej kan umbära desss; sådane, hvilka yrka andra grundsatser, än dem, efter bvilka Staten kan styras och som sjelfva skulle, ställda på Regeringens plats, handla annorlunda, än de handla såsom Representanter; sådane, som hafva en afgjord böjelse för det nya, och som vilja rifva ner, utan att åter bygga upp, ty Nationer kan alldrig vilja hafva något bestående godt nedrifvetssamt ändtligen sådane, hvilka ej veta hvad de vilja, ty folket vill naturligtvis alltid sitt eget bästa: lindriga skatter, goda lagar, skickliga embetsmän, 0. 5. V. När man antingen rent af bortager dessa fem klasser, eller inskränker dem till några få individer, hvilka genom vaimännens misstag på något enda ställe råkat inkomma i representationen, och som följaktligen ej kunna sägas utgöra någon klass, utan lott sprida undantag, då återstår naturlgtvis endast den första, hvilkea förf. säger består af sådane män, hvilkas opinioner utgå från en redlig och oberoende karakter, öppen för pröfningen, tillsluten för all annan ingifvelse än förnuftets och samvetets. Det torde medgifvas, att dessa män äro nyttiga, att hafva till bundsförvanter, och att en Styrelse, som det äger, icke behöfver befara någon opposition, och kan vara temmeligen lugn för hvad individer af annan beskaffenhet säga eller göra; hvaremot det å andra sidan måste medgifvas, att en regering, mot hvilken sådane män bilda en opposition, är ovärdig sin plats, och bör afträda deritfrån, Man skall invända, att nationen icke alltid väljer sådane män, att hon ej förstår uppskatta dem, att de äro blott i ringa mängi att tillgå, att de kanhända, till följe af bestående former, icke ens få väljas m. m. Alia dessa olägenheter måste man då likväl skrifva på Styrelsernas räkning; man måste fråga dem: hvad hafven i gjort, att förbättra formerna, att upplysa nationen, att visa det I förstån akta och värdera dessa män, och att således låta dem ti!l allas båtnad framträda i dagen? Hafven I ej i detta fall gjort hvad I kunnat, så skyllen er sjelfva för det I biard representationen saknen sådane utmärkta ledare och upplysare. Hafven I åter gjort hvad 1 förmåit, så är det säkert att I ej skolen behöfva klaga öfver fitaligheten inom denna första klass, och ofver mänzden inom de sednare. Vi tro oss likväl förstå förf:s mening. Denna har troligen icke varit alt uppstiga till det ondas källa; han har inskränkt sig till att skärskåda förhållandet, sådant han funnit det, utan att undersöka hvarföre det är sådant, och huru det kunde blifva annorlunds; härigenom har ban blottiställt sig för den halfhet, den otillräcklighet och de misstag, i hvilka man faller då mean ensidigt skärskådar blott ett enda faktum, och ej ägnar någon uppmärksamhet åt de flerfaldiga fakta, som stå i sammanhang dermed. Vi måste sålunda tills vidare hålla oss vid denna ena sida af saken, eller hurudan partiernas ställning nu möjligen kan vara inom en och annan representation. Resultatet af hans forskning tyckes vara, att rörelsen är nutidens legislativa oppositioners öfvervigtiga beståndsdel. Om det så är — och vi för vår del vilja ej bestrida det — så återstår att undersöka i hvilken rigtning rörelsen sker. Han medgifver, att oppositionens sjette klass, den samhällsförstörande, är den mest fåtaliga, samt att vårt fädernesland endast af den har några undantag; rörelsen åsyftar sålunda icke statens upplösning. Den femte klassen består af hederligt folk, mena hvilka icke äga några opinioner, utan emo:taga dem utifrån. När samhällsförstöringen icke är den gillande grundsatsen, höra således dessa hederliga män icke dit, utan han medgifver sjelf, att de kunna påräknas såsom en rättrådig styrelses säkra vänner. En rättrådig styrelse har således af dem ingenting att frukita, och det är ej mot en sådan de uppträda. — Entusiesternes klass, medger Författaren sjelf, är sällan betydande inom lagstiftande församlingar, så framt de icke gynnas af en upprymd tidsanda. Vi kunna således förbigå denna klass; åtminstone är det säkert, att de icke äro en god nationel styrelI JE. TT fa EV faaas -ooooooooooo än oo Rb AP AA ee