tioa af Oppositions-personalen väsentligen rubbad.
Man måste då tillen början beltoch hålletstryka
ut den 6:te klassen, eller samhälls-ordningens fien-
der, ty det är rent af omöjligt att en Nation skul-
le kunna vilja upplösa samhället, eller vilja infö
ra hvad förf. kallar en anarkisk 1epublik! man
måste likaledes betydligen förminska de fyra före-
gåeade klasserne, eller sådane, som icke gifva mnå-
gon sin fulla högaktning, för det han är Embets-
men, och foltet vet väl, att det ej kan umbära des-
ss; sådane, hvilka yrka andra grundsatser, än dem,
efter bvilka Staten kan styras och som sjelfva skul-
le, ställda på Regeringens plats, handla annorlun-
da, än de handla såsom Representanter; sådane,
som hafva en afgjord böjelse för det nya, och som
vilja rifva ner, utan att åter bygga upp, ty Natio-
ner kan alldrig vilja hafva något bestående godt
nedrifvetssamt ändtligen sådane, hvilka ej veta hvad
de vilja, ty folket vill naturligtvis alltid sitt eget bä-
sta: lindriga skatter, goda lagar, skickliga embetsmän,
0. 5. V.
När man antingen rent af bortager dessa fem
klasser, eller inskränker dem till några få individer,
hvilka genom vaimännens misstag på något enda
ställe råkat inkomma i representationen, och som
följaktligen ej kunna sägas utgöra någon klass, utan
lott sprida undantag, då återstår naturlgtvis en-
dast den första, hvilkea förf. säger består af så-
dane män, hvilkas opinioner utgå från en redlig och
oberoende karakter, öppen för pröfningen, tillsluten
för all annan ingifvelse än förnuftets och samvetets.
Det torde medgifvas, att dessa män äro nyttiga, att
hafva till bundsförvanter, och att en Styrelse, som
det äger, icke behöfver befara någon opposition, och
kan vara temmeligen lugn för hvad individer af an-
nan beskaffenhet säga eller göra; hvaremot det å
andra sidan måste medgifvas, att en regering, mot hvil-
ken sådane män bilda en opposition, är ovärdig sin
plats, och bör afträda deritfrån, Man skall invän-
da, att nationen icke alltid väljer sådane män, att
hon ej förstår uppskatta dem, att de äro blott i
ringa mängi att tillgå, att de kanhända, till följe
af bestående former, icke ens få väljas m. m. Alia
dessa olägenheter måste man då likväl skrifva på
Styrelsernas räkning; man måste fråga dem: hvad
hafven i gjort, att förbättra formerna, att upplysa
nationen, att visa det I förstån akta och värdera
dessa män, och att således låta dem ti!l allas båt-
nad framträda i dagen? Hafven I ej i detta fall
gjort hvad I kunnat, så skyllen er sjelfva för det I
biard representationen saknen sådane utmärkta leda-
re och upplysare. Hafven I åter gjort hvad 1 för-
måit, så är det säkert att I ej skolen behöfva klaga
öfver fitaligheten inom denna första klass, och of-
ver mänzden inom de sednare.
Vi tro oss likväl förstå förf:s mening. Denna har
troligen icke varit alt uppstiga till det ondas källa;
han har inskränkt sig till att skärskåda förhållandet,
sådant han funnit det, utan att undersöka hvarföre
det är sådant, och huru det kunde blifva annorlun-
ds; härigenom har ban blottiställt sig för den half-
het, den otillräcklighet och de misstag, i hvilka
man faller då mean ensidigt skärskådar blott ett enda
faktum, och ej ägnar någon uppmärksamhet åt de
flerfaldiga fakta, som stå i sammanhang dermed. Vi
måste sålunda tills vidare hålla oss vid denna ena
sida af saken, eller hurudan partiernas ställning
nu möjligen kan vara inom en och annan represen-
tation.
Resultatet af hans forskning tyckes vara, att rö-
relsen är nutidens legislativa oppositioners öfver-
vigtiga beståndsdel. Om det så är — och vi för
vår del vilja ej bestrida det — så återstår att un-
dersöka i hvilken rigtning rörelsen sker. Han med-
gifver, att oppositionens sjette klass, den samhälls-
förstörande, är den mest fåtaliga, samt att vårt fäder-
nesland endast af den har några undantag; rörelsen
åsyftar sålunda icke statens upplösning. Den fem-
te klassen består af hederligt folk, mena hvilka ic-
ke äga några opinioner, utan emo:taga dem utifrån.
När samhällsförstöringen icke är den gillande grund-
satsen, höra således dessa hederliga män icke dit,
utan han medgifver sjelf, att de kunna påräknas
såsom en rättrådig styrelses säkra vänner. En
rättrådig styrelse har således af dem ingenting att
frukita, och det är ej mot en sådan de uppträda.
— Entusiesternes klass, medger Författaren sjelf, är
sällan betydande inom lagstiftande församlingar, så
framt de icke gynnas af en upprymd tidsanda.
Vi kunna således förbigå denna klass; åtminstone är
det säkert, att de icke äro en god nationel styrel-
I JE. TT fa EV faaas -ooooooooooo än oo Rb AP AA ee