Ul Vv a. OVUUIII SAP PRSRSFTAE JALIAUL AAA IL FACSEIEE,
för att försvara och öka den celebritet, Konsisto-
rium sedaa många år tillbaka sig förvärfvat.
(Insändt).
Redaktionen af Bionde-Stårdets Tidning, anhåller
om ett rum i Tit. blad för en rephk ä en artikel, som i
N:o 277 af Aftonbladet blifvit införd, rörande ofvannämde
tidning.
Artikelförfattaren , förmodligen en vän åtminstone af
vårt företag, bar åsidosatt tvänne vigtiga grundrr för sitt
auktorsskap, dem, att 1akttaga konmseqvens och att ledas af
oväld och sanning. Han torde i sin ifver att vilja fram-
komma med någ:a låga insinuationer, ieke hafva så noga
betänkt, att dessa grunder äro de rätta vilkoren för vin-
nandet af sina afsigter. Om vi således draga honom fram
ur sin lönnvrå i all sin npakeutet, så är det icke vårt fel;
emedan han liksom tvungit oss dertill. Ehuru vi tro, att
man stillatigande bör öfverlemna ät föraktet, bvarje låg
andling, öfvertygade att ett sansadt omdöme aid fin-
ner den rätta medelvägen mellan tvänne stridiga åsigter;
så hafve vi dock i detta fall, ansett oss böra göra ett un-
dantag, mindre af fruktan för missledning vid bedöman-
det af vår tidniag. genom dessa, med en synbar be: äkning
att skada vårt förctag, gjorde insinuationer, äu för att
försvara sanningen och vär sak.
Den sig så kallande Insändaren säger, att vår nyligen
utgifna prospektas är lika lofvande och lockande i år
som i fjol, men han påstår icke att vi svikit våra löften,
att vi icke följt den plan, som en gång biifvit laggd tll
grund för tidningen. Om således förlidet års prospektus
hvilken varit så lofsande och iockande, utgjort vår ledare
i utförande af företaget: så har han ju sagt oss en artig-
bet, ett beröm; men tillika sig sjelf en sottis. Eget be-
röm säger has; när berömde vi oss sjelfve? Vi hafva
blott, af skäl som vi anfört, citerat några stroter ur hand-
bref till oss från aktoingsvärda prestmän, hvilka nitäl-
skat för den goda saken, till vårt beröm yttrat sig; men
insändaren tycks icke kunna begripa skillnaden emellan
eget och andras beröm. Tvekar han kanske om äktheten
af dessa citater, så skola originalerne, när som helst, stå
till hans tjenst, för att blifva öfveriygåd om grundlöshe-
ten af sin obehöriga tvekan. Vidare säger han, att Pre-
numeranterne äro få. Huru vet han det? — om han vill
göra sig den mödan fråga tjen-temännen vid Gen. Post-
Kontoret, hvilka icke htet funnit sig hindrade af de mån-
ga och stora paketerne innetållande Bonde-Ståadets tid-
ning; så torde han få nöjaktig upplysning i detta afseen-
de. Ins. önskar att prenumeranternes antal måste blifva
större, men beklagar att, om tidningen fortfar i samma
plan, det skall blifva mindre. Denna fromma önskan och
denna sorgebetygelse äro visst at hjertat, och vi tacke ho-
nom derför. Afven fioner Ins, intet nöje, ingen nytta af
en hep gamla enfaldiga sagor och anekduter.? Men hvar
finnas de i hela tidningens hittils utkomne numror, om ej
i de förste några fa? Han har således äfren häri hulpit
sig fram med en nödlögn. Förmodligen hör Ins. sjelf till
den gamla sagotiden. Inus. jemrar sig öfver att kunskap i
Geografi ech bistorie bibringas bonden. Får denne då in-
tet lof att veta något om sitt eget land, deri han utgör en
medlem och är en medborgare, kanske af bättre skäl och
med mera rätt, än Ins.? Skall han då vara okunnig om
jorden, hvaraf hans fädernesland utgör en dei? Har ban
då, i Ins. tanka, syndat så mycket att han icke är värd
någon upplysning derom? Vi beklage! — Ius. tror ait ban
(bonden) ej, utan underbyggnad och förklaring, begriper
eller läzger på minnet ett ord deraf. Skada! — Ins. in-
billar sig således att ban ej förstär sitt m dersmål, att
bau ej skall lära något, förran han förut fätt underbygg-
nad. Men bvarifrån denna underbyggnvad? Från Ins:s in-
formations-system. Vi tr.dde avnars att om man alldrig
lar något, så vinner man icse heller någon underbyggnad
det ena är i vår tanka en följd af det andra. Men Ias.
måste vara van alt gå kräftgången, och hau väcker derfö-
re ej vår förundran, men nog kunne vi ej afhålla oss att
le i mjugg åt de roiiga satserna. Hvad bondens minne an-
går, så lära vi väl icke rå för om han ej lägger på min-
net hvad som läses; ellec måhända Ins. gill att vi skola
skaffa honom äfven minne, — Ehuru Ins, funnit vår pro-
spektus lofvande och lockande, så vilt ban dock alldeles
leda vår häg från tidningens fuliföljd eoligt densamma,
och i stället derför, ger ban oss (ialisköns välmening för-
modligen) en annan prospektus, hvilken vi till båtnad för
föresaset borde troget följa, med uteslutande af allt an-
nat, som tidningen nu innehäller. Hvilken konseqvens!
Vi beundra hans förmåga att argumentera för folkets upp-
lysning, lsynnerhet då han insinuerar, att vi skola i tid-
ningen upplaga alla utkommande författningar samt andra
märkvärdiga inbemska nyheter, mål vid domstolar m. m.
derjemte afbandla samhällsordningen och ställningen ilan-
det, ;jem beskattnicgen, tryckfriheten o. s. v. med ett ord
fö!ja samma plan, som våra öfriga liberala blad — och
slutar med att ban tror detta skull: snarare befordra den
uppiys.ing och det upplifvande af Svenska allmogens fii-
sjorade åsigter, som man önskar, än hvad tidningen hit-
sils framställt. — Men vi fråga återigen: hafve vi då ic-
ke följt den lofvande och leckande anmälan, och således
uppfyllt våta gifoa löften? : Vi räde Insändaren att hem-
ma läsa bättre öfver sn logika, innan han ger sig ut på
tältet att publicera sina irrläror. Ett blad, sådant som
vårt. med så inskränkt utrymme för nyttigare och ända-
målsenligare uppsattser, äger icke något rum för alla för-
fattningar, för mål vid domstolarne: ecch buru kan man
sträcka sin enfald så långt att påstå det vår tid, uteslutande
skulle blifva ett magazin för al!a sådana artiklar? Men
vi förstå; Ins. är sjelf road att läsa en hop brottmålsran-
sakningar, och dylikt kram, och vi ursäkte gerna denna
lilla oskyldiga begärelse; sådan lektyr, såväl som alla de
öfrisa föreslaona vunkter. som Tidningen ckulle innah IA
- -— ————————— 00 0 8 4 Tr SO TT SA ER