Ul Vv a. OVUUIII SAP PRSRSFTAE JALIAUL AAA IL FACSEIEE, för att försvara och öka den celebritet, Konsistorium sedaa många år tillbaka sig förvärfvat. (Insändt). Redaktionen af Bionde-Stårdets Tidning, anhåller om ett rum i Tit. blad för en rephk ä en artikel, som i N:o 277 af Aftonbladet blifvit införd, rörande ofvannämde tidning. Artikelförfattaren , förmodligen en vän åtminstone af vårt företag, bar åsidosatt tvänne vigtiga grundrr för sitt auktorsskap, dem, att 1akttaga konmseqvens och att ledas af oväld och sanning. Han torde i sin ifver att vilja framkomma med någ:a låga insinuationer, ieke hafva så noga betänkt, att dessa grunder äro de rätta vilkoren för vinnandet af sina afsigter. Om vi således draga honom fram ur sin lönnvrå i all sin npakeutet, så är det icke vårt fel; emedan han liksom tvungit oss dertill. Ehuru vi tro, att man stillatigande bör öfverlemna ät föraktet, bvarje låg andling, öfvertygade att ett sansadt omdöme aid finner den rätta medelvägen mellan tvänne stridiga åsigter; så hafve vi dock i detta fall, ansett oss böra göra ett undantag, mindre af fruktan för missledning vid bedömandet af vår tidniag. genom dessa, med en synbar be: äkning att skada vårt förctag, gjorde insinuationer, äu för att försvara sanningen och vär sak. Den sig så kallande Insändaren säger, att vår nyligen utgifna prospektas är lika lofvande och lockande i år som i fjol, men han påstår icke att vi svikit våra löften, att vi icke följt den plan, som en gång biifvit laggd tll grund för tidningen. Om således förlidet års prospektus hvilken varit så lofsande och iockande, utgjort vår ledare i utförande af företaget: så har han ju sagt oss en artigbet, ett beröm; men tillika sig sjelf en sottis. Eget beröm säger has; när berömde vi oss sjelfve? Vi hafva blott, af skäl som vi anfört, citerat några stroter ur handbref till oss från aktoingsvärda prestmän, hvilka nitälskat för den goda saken, till vårt beröm yttrat sig; men insändaren tycks icke kunna begripa skillnaden emellan eget och andras beröm. Tvekar han kanske om äktheten af dessa citater, så skola originalerne, när som helst, stå till hans tjenst, för att blifva öfveriygåd om grundlösheten af sin obehöriga tvekan. Vidare säger han, att Prenumeranterne äro få. Huru vet han det? — om han vill göra sig den mödan fråga tjen-temännen vid Gen. PostKontoret, hvilka icke htet funnit sig hindrade af de många och stora paketerne innetållande Bonde-Ståadets tidning; så torde han få nöjaktig upplysning i detta afseende. Ins. önskar att prenumeranternes antal måste blifva större, men beklagar att, om tidningen fortfar i samma plan, det skall blifva mindre. Denna fromma önskan och denna sorgebetygelse äro visst at hjertat, och vi tacke honom derför. Afven fioner Ins, intet nöje, ingen nytta af en hep gamla enfaldiga sagor och anekduter.? Men hvar finnas de i hela tidningens hittils utkomne numror, om ej i de förste några fa? Han har således äfren häri hulpit sig fram med en nödlögn. Förmodligen hör Ins. sjelf till den gamla sagotiden. Inus. jemrar sig öfver att kunskap i Geografi ech bistorie bibringas bonden. Får denne då intet lof att veta något om sitt eget land, deri han utgör en medlem och är en medborgare, kanske af bättre skäl och med mera rätt, än Ins.? Skall han då vara okunnig om jorden, hvaraf hans fädernesland utgör en dei? Har ban då, i Ins. tanka, syndat så mycket att han icke är värd någon upplysning derom? Vi beklage! — Ius. tror ait ban (bonden) ej, utan underbyggnad och förklaring, begriper eller läzger på minnet ett ord deraf. Skada! — Ins. inbillar sig således att ban ej förstär sitt m dersmål, att bau ej skall lära något, förran han förut fätt underbyggnad. Men bvarifrån denna underbyggnvad? Från Ins:s informations-system. Vi tr.dde avnars att om man alldrig lar något, så vinner man icse heller någon underbyggnad det ena är i vår tanka en följd af det andra. Men Ias. måste vara van alt gå kräftgången, och hau väcker derföre ej vår förundran, men nog kunne vi ej afhålla oss att le i mjugg åt de roiiga satserna. Hvad bondens minne angår, så lära vi väl icke rå för om han ej lägger på minnet hvad som läses; ellec måhända Ins. gill att vi skola skaffa honom äfven minne, — Ehuru Ins, funnit vår prospektus lofvande och lockande, så vilt ban dock alldeles leda vår häg från tidningens fuliföljd eoligt densamma, och i stället derför, ger ban oss (ialisköns välmening förmodligen) en annan prospektus, hvilken vi till båtnad för föresaset borde troget följa, med uteslutande af allt annat, som tidningen nu innehäller. Hvilken konseqvens! Vi beundra hans förmåga att argumentera för folkets upplysning, lsynnerhet då han insinuerar, att vi skola i tidningen upplaga alla utkommande författningar samt andra märkvärdiga inbemska nyheter, mål vid domstolar m. m. derjemte afbandla samhällsordningen och ställningen ilandet, ;jem beskattnicgen, tryckfriheten o. s. v. med ett ord fö!ja samma plan, som våra öfriga liberala blad — och slutar med att ban tror detta skull: snarare befordra den uppiys.ing och det upplifvande af Svenska allmogens fiisjorade åsigter, som man önskar, än hvad tidningen hitsils framställt. — Men vi fråga återigen: hafve vi då icke följt den lofvande och leckande anmälan, och således uppfyllt våta gifoa löften? : Vi räde Insändaren att hemma läsa bättre öfver sn logika, innan han ger sig ut på tältet att publicera sina irrläror. Ett blad, sådant som vårt. med så inskränkt utrymme för nyttigare och ändamålsenligare uppsattser, äger icke något rum för alla författningar, för mål vid domstolarne: ecch buru kan man sträcka sin enfald så långt att påstå det vår tid, uteslutande skulle blifva ett magazin för al!a sådana artiklar? Men vi förstå; Ins. är sjelf road att läsa en hop brottmålsransakningar, och dylikt kram, och vi ursäkte gerna denna lilla oskyldiga begärelse; sådan lektyr, såväl som alla de öfrisa föreslaona vunkter. som Tidningen ckulle innah IA -— ————————— 00 0 8 4 Tr SO TT SA ER