aa nan med cen nonom egna bRallnet Ir ollamstall-
pingen, pag. 2335 yltrar:
Om det poltiska system, för hvilket Weters edt
är det syo! a hufvudet, saknar höloteg och var-
dighet, äro dessa egenskaper demos nga unda
franmande för hinsegen persosligshet. Hans sitg-
LL -
bet är hvoåon peuartiskt stel eller osimahl
väsen. Öar fåler den som prelkas honom avkis
er fora tyngden al
af hans företraden, men reta.
heller alt öf eiskrida griöoseo för des up; mirk: m-
het, som statens högste utmärk Iser kratva. För
bindlig mot alv, är han bal mot mm en; stötardae
mn Ot inacn, laäklogir han es Hauriin stad a mot
alla, ns samtel ro atluid iltressantog ty ban är
.- so 1 L a NN LI HN
för Schh; öpomat, alt genom en förb nålsemcet,
3 N c
han eo iOrseglax desecl
sOM vÖre
vakt mot ka ä eler, och bon har
för imvekes qviesbet, att tala i ochif
presevtear med en lewigher, eu folieohet som gör
att ban I deta afecide adlad är på sin plsts, ten
igenOm besvära bvarkea sig elter
avdra. Elegarseno i hbsns hotel ech a! bans binke —-
oj . .
all Dägovsti SINN
AA
3
-
c
en
RR
cr
ee
e
As
2
4
-—
Ta
-
N
NN
-
c
s
di Borgo heder. Redan som Botsansier hade Gyct-
ve af WeWersledi tegit lrdativel oto ol va fon år
den hörs a sterens nöje. avd
seras mötesort, deras tllhåsl, deras moosern For
ijeosten al detta beskydd ät den alada verden var
val ej utelutauvde hans; men da ssban med inmera
skäl om något par kan söcas tt de tv voro ett,
mirskar det tj vä det et deta beskydd, act des
välgörande, nu tförsvurdna Fe, som spridde 8 ädjen
i de förnvamss salar och husvaldse i avmodets
kojor, med blomsteråransar fjettrade sn älskting vid
sina leende Önskrlogars char)
Det skulle upptaga ett lingt större ut: ymme än
vi ämnat åt denna anmälan, nt steg för steg följa
Författaren genom alla bisgiafivrua och de pikan-
ta -pisoderna dervidz men vi kunna dock icke uv-
derlåts ait åonvu helt kort dröja vid ett par sf
dem. Vid namnet Lagerbjelke, yttrav Förl. sig
med misstroende föra pensela, att icke bländas af
skimret eller förivra sta bilan! skuggorna af det
brokiga fargspelet i taflan af bans blografi. Bety-
delsen bäraf fioner man ock i: ftamstallningen om
Lagerbjelkes skiftsude öden, der man å ena sidan
med samwma nöje följer besattels n om hans lysau-
de roll hos Napoleon och de s-aåmtande sysselsätt-
ningarna i Rosersbergs salocger, och å den andra
får tillfalie att lifligt återkalla i minnet hans del-
tagande i riksdagsscenerna, såsom med den Delman-
ska reservationen på Riddarhuset, likasom tryck-
frbetsförsiaget vid sista riksdazx och den osynliga
orm, som urder de tjuserde blomstren slingrade
sig i gräset, lurande på de hävfördes oförsigtigbet
(pag. 2359). — (Måvne Förf. ej begått ett misstag,
då Giefve Lagerbjelke säves varit Ledamot af Be-
redningen?) Förf:s yttrande angående Grefvv La-
gerbjelkes åsigter öfver tryckpres.en, pug. 242, äro
bögst träffande. Vi anföra det tillika med co nu-
mera föga kand anekdot från de menlösa da-
garne:
Loagerbjelkes karda skuggrädsla för pressens ut-
sväfningar är så mycket mera anmarkoiogsvard, som
ban för sin person borde hafva deraf minst att be-
fara, enar pennan I bans bond är et: tvveggadt
svärd, lika hvasst, om användt till anfall eller för-
svar. Men vanan vid det tvång, hvaruti pressen
höls i Sverige under Gustaf Adolph, i Frankrike
under Napoleon, till hvilka begge Regenter Lagrer-
bjelke lang e tider stått i nara förbålliande; hade
småningom bragt honom stt mtd misstroende se
bruset och missbruken med bäpnad. Dvergarne;
olåt skailade I havs öron som viedgade jttars ry-
tandr, och då en tHygskrift för dagen, som nästa
dag ingen vidare jäste och tredje cagen ivgen mn-
des, om 16 e han sjelf, sjorde sig wtig eher elak
på rägon af de i samhallet privilegierades bekost-
nad, lågade redan bens fantast af skirackbilder,
som skakade hans kärvslas ömltålga fibrer. I Sve
rige, der striden änou ej blivit allvarsamt börjad,
; Frankvise der den i det närmaste ar uttampad,
darrar man för ivringar hos en publicist, under det
England i årbundranden funnit sig val at, att låta
meningarna offentligen uttalas på det sätt, som den
skrifsande individen lincer jämpligest, väl vetande,
att öfverdioltten rattar sig sjelt och alt osanringen
allnd följes if vederläggn vger I sparer. Ing-n prin-
cip, Icse ens den Monarkiska, kan på längd upp-
rätthållas genom repressiva st8g2 der. Den lyftade
sabels kan visserligea till en tid hålla munnen slu-
ten: fängelsets 1iglar och stupstocien giva: en och