mait, hvar m bär vore fråga, och den represertation:n erhöll sig uppdragen af folket, kunde Ta: laren först och främst icke tänka sig hvilinde i annat, än de: egentligen förnuftisa hos minv:skan, det väsend:liga hfvet och dess ytrivgar. Af begrepost om Staten och dess andamål!, beror sedan den form, under bvyilken denna folkets makt, som skulle representeras, fr Ingå I Satsörfattsinsen. Om man fatzar Siaten så-om ett blott agsregat at iudivider, st nödgas man medzgif-a representationsrätt åt bvar och en bland dessa, såvida de alla, genom individuel raedserkan till Statens lifsyltringar, omed-ibrt uaötvaie en del af foliets makt. Men så suvde icke Talaren tänka sig Statens idd: han föreställde sig den såsom ett organiskt beit, i hvilset individernve icke hafva bety delse genom deras enskilta hfsvtiringar, utan genom deras samverkan 1 någon af hela orgacism ns Nisfanktioner. Eu mängd af dem sarsmanilyta i den a föreställning ill persosiigbeter af högre ordnivg, hvilka iö St:..eos lifsfunationer blifva de eecotliga erganano. Blott i denca egenskap kunna de då hafva aneprök stt utgöra en Statsmekt; och rättigheten att representeras i Statens författoror, ken eodast tillkomna dessa bögre prersonhgheter, hvilsa äro redskap för utvecklingen af 5 atstroppens väsendtiisa I Men desa orgaver sro jet i det närmaste hvad man kallar Stånd. Hvad Dr Nibelius avlört om dexas beyiele sberopede Talaren. Ur sjelfva begreppet om Stat, såsom en letvande orgartm, vppstod altså för Talaren den föreställningen, att edast cv representation gerom Stånd ar den, som kan sammanstå med detta begrepp. Dea motsatta opinion om ena än damålseniig representation, som i närvarande tid vill göra sig gäll nde, kunde Talaren icke annorlunda betrakta, an såsom en förvillelse — ett återfall till det outvecklade, lägre begreppet om Stat, såsom en blott styddsans allt för deu högsta möjbga utöjining af menuiskans såkallade naturhga rattigheier. Man må säga hvad man vill — antingen man yrkar fri. val, eller inom samma vrådslående Församling vill förena de serssilda Ståndens medlemwar, är det dock de materiella intressena som sträfva att uteslutande vllvälla sig den represen:ativa Statsmakten, liksom vore de de enda väsendtliga I:fsfuvktionerna inom Statskroppen, ty de öfrigas organer, bortblandade i massan af de förias representanter, skola förlamas och förlora sin betydelse inom representationeu. Detta strafvarde att bereda all möjlig inflytelse åt den enskilda personligheten, röjer att man aldrig fattat eller ef lättsinnigt materialistiskt öfverdåd förkastar den organiska enheten i Statens constituerande elementer, och ytligt tänker sig dem endast nödtorttigt sammanlänkade af en numerisk enhet. Emedon hvar och en individu för detta abstrakta begrepp, har lika vigt och betydelse, följer ock då ganska konscquent, att hvarje individuel vilja bör 1iepresenteras. I utöfningen har man väl aldrig sett den abstrakta föreställningen verkliggjord; ty ingen Sat har uppstått i den abstrakta verlden — under hvarje Samhälles historiska utveckling utkräfver dess organiska natuilag sin rätt; de naturliga rättigheterra undanträngas från sna föregifna uteslutar de anspråk af några så kallade aristokratiska elementer, antingen materiella eller intellektuela. Blott i denra lägre åsigt kan fråga uppstå om rätt att ri presentera såsom en den enskilda medborgaren tillhörig naturlig rättighet och hans uteslutande derifrån såsom en orättvisa. Slutsatser, hemtade från nya Stater, hvilka man förmevar hafva uppvuxit helt och hållet på den abstrakta grunden, torde med skäl anses foerhastad-. Så lärge utrymmet för de matewvella intressena är stort och desse icke biehöfva försöka hvasandras krafter i a!görande strid, kunna invertes skakningar uteblifva. Men förrån dessa staters lif varat e t och annat sekel, kan efarenheten ej fälla något utslag deröfver. Då vidare Talaren icke skattade individuens vigt inom Sarmhället efter bans enskildta personlighet, utan blott efter hans plats inom Statsorganismen; kunde hen icke tillerkänra horom vågon naturlig rält att, såsom individu, deltisga i den tepresentativa Statsmakten. Endast i egenskap af integrerande lem i organen lör den vasendtliga lifsfunktionen, hvårati han deltager genom sin medborgerliga veiksamhet eger han anspråk på deuna rätt. Då allena sker orättvisa, om detta deltagande honom förvägras. Utskottet har i hufvudsaken velat bibehålla den organiska grundvalen för representatienen. Men mången påstådd i, ot I 4 ant Mm f I). It Pr 4