tilstand att de ansppast anade ImMenOlskKor. Nu
vore det likväl ingen följd, att den egentlige jord-
brusarens betägeahet blefve bättre, för det grvund-
skatterna lindrades, och man skulle då måhända i
framtiden, då jordbiukarn vore lika betungad af
skuidsättning, som man nu anser hoaom vara af
saatterna, komma och begära att enskilde fordvings-
egarne skulle nedsätta sina räntor. Hvilken oratt-
visa således låg uti projektet, ansåg Talaren tydlist.
Flere iblard desse talare åbe opade dessutom det
af Jastitie-Stats-Ministerns boättelse upplysta för-
hållandet, a:t allmogen på de sista 5 åren tillvan-
pit sig egendom för öfver 4 militocer Rdris värdr,
som :rångått de andra stånden,
Å avdra sidan yttrade sig Br falman, som huf-
vudsakligen iastämde med Grefse Horn, och ansåg
eu Opinienx böra uttryckas g-pom afslig på betån-
bandet. He L. Hjerta vuppos haaledes och be-
steidde den åsisten, att grundskatterna borde be-
trakt.s såsomsett arrende och hvilande på ett bLon-
takt. Det gåfves hkväl en statsekonomisk syn-
ponat, mindre in krankt än denna, nemligen att
all egendow och inkomst bör i lita förhållande bi
araga tll statsbebofven, om wan någonsin skell
komma tll en vecklig förtofran. Det allmänvas
fördel måste vara att all egendom så mycket som
möjligt är i den arbetandes seen hand. Hen erisrade
om det förhållande. som täng- existerade : Spanien,
hvars vanmakt oaktadt dess stora Baturiga tesua-
ser härrör? dceraf, att räntorna af dess mesta jord
blifvit tid efter annan doverade till kyrkor och kio-
ster. Samma förhållande, endast med den sxsillnad
att staten her vore jordagaren, måste hafva sam-
ma föjder, då det hindrade jordbrusaren att få
nedlagsa afkastrivgen af sn jord såsom ett kapital
ull ny förkofran. Om det vore en orattvisa aint
lindra grundskatteree der de trycka för hårdt, så
ansåg han samma orättvisa ligga deruti, att Stän-
derne vid hvarje Riksdag tillåta sig förändra be-
villningsgrunderne, och dervid lindra beskattningen
på en klass medborgare och lägga mera på en an-
nen. Samma erättvisa åberopade den Engelska ari-
stokiratien i en ruotsatt riktning till förekommande
af hvarje förändring i de tryckande och orimliga span-
målslagar, hvaruuder Engelska folket suckar, eme-
dan äfven der betalas stora summor för egendomarna
och derasarvendatorer betala dryga arrenden,i herak-
ning på den orimliga lagens fortfarande. På så-
dant sätt vore det ingen absurditet, hvartill man
icke kunde komma med invändningen, att det be-
stående hvilade på ett kontsakt. — Sjelfva slafven,
som sålt sitt lif och sin frihet för några glasknap-
par, hade ju ingått på ett sådan!, som det sålunda
vore en orättvisa att klandra. Men det gåfves lik-
väl en gräns som den naturliga rättvisan lika myc-
ket som klokhbeten bjöd samhället att icke öfver-
skrida, och ur e sådan synpunkt borde man se
närvarande arne. Hvad den af Hr Billberg åbe-
ropade brochyirea om skarternas lindring beträf
fade, så trodae Hr fherta, att man skulle vin-
na den säkraste upplysvingen bärutinnan af debet-
sedlarna. Fiåga vore endast: bar utskyldernas sum-
ma bli!vit ökad eller minskad? Hr v. Hartmanrsdorffs
smak att uti den dryga beskattningen på jordbru-
ket finna ett lyckligt förhållande, lemnade han sitt
värde; men efter detta sätt att se sakerna, skulle
det lyckligaste naturligtvis vara om skatterna voro
så tunga alt jorden såsom egendom vore värd in-
genting, och erbölls för intet; och han behöfde väl
icke yttra sig om beskaffenheten af sådana stats-
ekonomiska grundsatser. Man hade sagt att de en-
skilda skulderna voro lika förderfliga och tyngre än
skatterna; men den enskilda skulden kunde åtmin-
stone få betalas och derigenam egendomen befrias
från sitt onus; så vure ej med skattejorden. Äfven
stenhusen i Stockholm t. ex. äro till större delen
betydligt intecknade, men han hade alltid hört det-
ta slags egendom citeras såsom varande bland de
mest fördelaktiga, kvilket han betviflade blefve för-
bållandet, om de voro belastade imed motsvarande
dryga skatter till staten.
Slutligen Jycköaskade han Hr Cederschöld, som
under sina resor råkat på idel lyckliga bönder.
Deras utsago bevisade, att den alltid är lycklig,
som är nöjd med litet: men ban förmodade, att om
Hr C. ville rådfråga de nu härstädes vistande repre-
sentanterna af BonudeStåndet, som utan tvifvel hvar
och eu kände sm ort, så skulle de gifva honom
intyg om ett icke öfverallt tka tillfredsställande
tillstånd ).
a
Härvid hade jäimpligen kunnat, utom mycket